Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 32 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Vi tänkte inte gå till Olycka”, försvarade sig Alex snabbt.

”Vi skulle bara till Videmyren”, tillade Amira, glömsk av att de egentligen skulle hålla sitt resmål hemligt.

”Men ni har väl blivit varnade? Hade ni verkligen inte hört om riskerna med den vägen?”

”Nja... det var en tant vi träffade som sade att den var farlig. Men hon verkade så virrig”, sade Amira skamset.

Gröngöling skakade bistert på huvudet. ”Man skall aldrig ta lätt på en varning.”

”Men vår vän som visade oss vägen sade att den var bra!” försvarade sig Alex.

”Det var konstigt. Mycket konstigt. Menar ni alltså att människorna inte längre känner till de båda vägarna?”

”Vilka vägar?” undrade Amira oförstående.

”Vägen till Far och vägen till Olycka förstås! Far måste ni väl ändå känna!”

”Jag har ingen far”, sade Alex.

”Och jag har tappat bort min”, sade Amira dystert.

Gröngöling bara skakade på huvudet, uppenbarligen stum av häpnad och bestörtning. Hans stora, bruna ögon var fyllda av smärta.

”Då har det alltså skett”, pep han tyst efter en lång stund, och nu trillade en glänsande tår nedför hans rynkiga kind.

Amiras ögon fylldes också med tårar och hon sträckte bevekande ut sin hand mot borgmästaren.

Vad har skett? Vad är det vi har gjort?” undrade hon.

”Inte ni. Det är inte ert fel, verkligen inte.” Borgmästaren skakade sorgset på huvudet. ”Jag har blivit varnad för det här, men jag trodde aldrig på det. Jag visste att det skulle komma tider när fienden var stark, men att det skulle gå så här långt...” Han avbröt sig plötsligt och log vemodigt mot barnen. ”Kära vänner, ni ser ut som frågetecken, och inte så underligt är väl det. Låt mig berätta allt från början.” Han ställde fram teet och smörgåsarna och serverade sig själv och barnen. Efter att ha tagit en tugga smörgås och några klunkar av teet började han tala.

”Det jag nu ska berätta har återberättats om och om igen för varje ny generation med samma ord. Förr berättade även människorna historien om hur det började för sina barn och barnbarn, men det verkar som om ni har slutat med det.” Han lät sorgsen igen. ”Nu ska ni få höra berättelsen om Far.”

Hans röst ändrade sig, föll in i en rytm när han uttalade de välkända orden. ”För länge, länge sedan,” började han, ”var det här landet vilt och fritt. Där fanns inga människor. Landet tillhörde de som kallas de gamla raserna, tomtar, älvor och troll, och tillsammans vakade de och beskyddade de oskäliga djuren. De levde ute i det öppna i vanliga hus och gårdar, så som människorna gör nu.

Så en dag kom det en främling till landet. Ingen hade någonsin förr sett hans like, en sådan märklig och fantastisk person var han att han möttes av häpnad och förundran vart han kom. Men det som var underligast av allt var att ingen kunde säga vad det var hos honom som gripit dem så. Allt de kunde minnas efteråt var att hans blick hade fångat deras ögon och hans röst deras öron.

Främlingen sökte upp ledarna för de tre raserna, och bad att få landet av dem som en gåva till sina barn.

Vad skulle hans barn med så mycket mark till? undrade de.

Han hade väldigt många barn, svarade han.

Hur många? undrade de.

Tusentals. Hundratusentals, blev svaret.

Men hur kunde han ha så många barn, var han en myra kanske? Eller en fisk? Han såg ju ut att vara en människa. Några skrattade åt honom, men han förklarade tålmodigt:

Jag har tagit hand om dem som inga föräldrar hade, de som var ensamma, svaga och små. Jag har tagit hand om dem, och gjort dem till mina. De är mina barn och jag är deras Far. Och så kommer det fortsätta. Aldrig kommer jag sluta söka efter dem, dessa utstötta, stora som små, unga som gamla, utan föräldrar och ensamma i världen.

När ledarna hörde detta skämdes de för att de skrattat åt honom, och förstod att det var rätt att göra som han ville. De gav honom och hans barn sitt land.

Så kom det sig att människor flyttade in i landet, och just som främlingen hade sagt var de många. Deras Far byggde städer och byar åt dem på många platser i landet och mellan städerna och byarna byggde han en väg. Vägen var så skickligt konstruerad att de från vilken plats som helst i landet alltid kunde följa vägen och komma raka vägen till Far, som bodde i den största staden mitt i landet. Sedan skickade han ut sina tjänare i hela landet för att de skulle hjälpa och ta hand om alla hans barn.

Åren gick. Människorna frodades och växte i antal, och Far såg på varje nytt barn som föddes med stor kärlek och kallade det sitt.

Så småningom började de gamla raserna säga Far om den som de kallat främling, och han behandlade dem som sina barn. Tillsammans levde de alla i harmoni.

Men det hände sig så att Fars fiende blev avundsjuk på det välstånd som fanns i landet, och på hur älskad Far var av alla sina barn. Fienden byggde därför ett eget land, och en egen väg som ledde dit. Landet fick namnet Olycka, för det var inget trevligt land, inte som Fars land alls. I Olycka fanns det bara öknar, träsk och farliga berg.”

Barnen ryckte till när de hörde det sista. Exakt så hade Mikaela sagt, och använt nästan precis de orden! Borgmästaren fortsatte:

”Vägen till Olycka var mycket lockande, och de som följde den märkte snart att de blev fast. Tiden levde sitt eget liv på fiendens väg så att vissa kunde vandra hundratals mil på ingen tid alls medan andra behövde flera år för att ta sig bara ett stenkast bort. Men hur de än ville kunde de inte förmå sig att lämna vägen förrän de hamnat i Olycka, och där blev de kvar, för det var ett farligt land som krävde sina offer. Många, allt för många var det som gick vilse i öknar eller sjönk ner i djupa träsk.

Då satte Far väktare överallt längs vägen som leder till Olycka, väktare som skulle upptäcka olycksaliga vandrare som förirrat sig in på den, eller som lurats av fienden att följa den. Väktarnas uppgift var att varna vandrarna, och om möjligt föra dem i säkerhet.

Far bad också de gamla raserna att bosätta sig vid vägen till Olycka. Det kommer en dag, sade han till dem, då allt vad jag har gjort för mina barn har blivit glömt. Fienden kommer att vara stark och listig och ha många skepnader, men vet då att jag alltid är starkare.

Och ni är de som en dag måste påminna mina barn om vem jag är.”

Borgmästaren tystnade. Sedan såg han direkt på Amira och Alex.

”Ni är de barnen.”

Och hela hans ansikte utstrålade nu den smärta han kände, smärta och sorg över en Far som älskat sina barn så oändligt mycket, och nu hade barnen glömt bort honom.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk