Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 37 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

När barnen kom fram till stigen och började följa den blev det lättare att gå, nu slapp de gå runt vattenpölar och leriga ställen. Trots det kändes det som om det nästan gick långsammare än förut och varje gång de såg efter tycktes det vara väldigt långt till berget fortfarande. Vinden blåste med oförändrad styrka, kalla nordanfläktar som ven runt öronen.

”Jag är så hungrig”, suckade Amira när de hade gått större delen av dagen. Hon hade dessutom fortfarande ont i halsen och lungorna av allt vatten hon ofrivilligt svalt när de ramlade ner för vattenfallet, men det nämnde hon inte för att inte verka svag och gnällig. ”Vi borde försöka hitta något ätbart”, sade hon i stället.

Alex såg sig omkring. ”Här finns ingenting”, sade han dystert. ”Bara ljung.”

”Titta, är inte det någon sorts bär?” Amira pekade på något rödgult vid sidan av stigen. Det var korniga bär som växte på mörkgröna bladrosetter, men de såg små och torra ut.

”Jag tror inte att de går att äta”, sade Alex tveksamt.

”Har vi något val? Det är bättre än att svälta ihjäl. Om vi smakar på ett av dem märker vi om de smakar illa, och så kan vi spotta ut dem i så fall.” Hon plockade ett av dem och stoppade i munnen. Det var hårt och torrt och inte särskilt gott och hon gjorde en grimas.

”Ta inga fler” varnade Alex som hade sett hennes min. Amira suckade och spottade ut bäret igen och så fortsatte de sin vandring, lika hungriga som förut.

När det började mörkna lade de sig ner direkt på stigen, tätt intill varandra för att försöka få lite sömn åtminstone. Under sin långa resa hade de båda barnen lärt sig konsten att somna fort var som helst oavsett underlag, och trots sina tomma magar och den iskalla blåsten dröjde det inte länge förrän de föll i djup sömn.

Nästa morgon fortsatte de modstulet sin vandring, utan någon frukost. De hade inget annat val än att gå, deras hopp låg i att de skulle hitta något ätbart när de kom fram till berget. När de gått några timmar fick de syn på en liten göl intill stigen, och trots att vattnet inte såg särskilt rent ut bestämde de sig för att stanna och dricka. De var både trötta och törstiga och de hade inget annat vatten att tillgå.

När de böjde sig över vattnet för att dricka fick Amira plötsligt syn på en rörelse nere i vattnet. Hon böjde sig ännu närmare och nu såg hon vad det var. Hon sträckte ut handen och grep kvickt tag i det lilla djuret innan det hann simma iväg.

”Vad gör du?” undrade Alex.

Amira höll upp sin fångst med stolt min. ”Det var en groda i vattnet.”

”Jaså.” Han hejdade sig. ”Vänta nu... du tänker väl inte föreslå att vi ska äta den där?” Han såg äcklad på det slemmiga djuret.

”Jag har hört att det ska vara en riktig delikatess”, sade Amira. ”Men vi har ju förstås ingen eld att tillaga den på.” Hon såg sig omkring efter något brännbart men allt som fanns var ljung och några enstaka gula blommor.

”Tack och lov för det!” utbrast Alex med en rysning. ”Så hungrig blir jag aldrig att jag tvingar i mig en sådan där.”

Med en min av besvikelse lät Amira grodan hoppa iväg och så fortsatte de gå. Efter en kort stund såg Alex bort mot berget igen och till sin stora förvåning såg han att det var mycket närmare nu. Han kunde tydligt se detaljer som små träd och en stig som ringlade sig uppåt mot toppen i stora serpentiner. Hade de gått så snabbt? Det hade snarare känts som om de tog sig fram långsammare idag, men uppenbarligen var det inte så.

”Titta, vi är nästan framme!” utropade han lättat.

Amira såg upp och ryckte till av förvåning. ”Oj! Fantastiskt! Jag som trodde att vi gått kortare sträcka idag än vi gjorde igår.”

Med målet så nära kändes stegen lättare igen och de lyckades nästan glömma sin trötthet för en liten stund. Det började dyka upp lite mer växtlighet också nu, både hasselbuskar med klargröna omogna nötter som dessvärre inte gick att äta, och små knotiga björkar. Barnen repade löv från björkarna och åt av dem i stället, grimaserande över den beska smaken. Det fyllde i alla fall magen något lite.

De gick ytterligare en timme och nu var det som om de flög fram. Marken blev stenig och började luta svagt uppåt och innan de visste ordet av hade de börjat klättra uppför den branta bergssidan. Stigen vindlade och slingrade men var fortfarande tydlig och bred och lätt att se. Det växte nästan ingenting på berget, bara ringformade lavar som bredde ut sig över klippornas skrovliga ytor och här och var en ensam grästuva med spretiga strån.

Barnen klättrade och klättrade, men nu gick det plötsligt väldigt trögt igen. Det var tungt och ansträngande att hela tiden röra sig uppåt och deras ben värkte snart av mjölksyra. Dessutom piskade vinden dem med allt större kraft nu när de befann sig i ett så utsatt läge och ibland kändes det som om den ville blåsa dem av bergssidan och krossa dem mot den hårda marken där nedanför.

”Det räcker kanske så här”, sade Amira slutligen. ”Vi måste väl inte stå precis på toppen för att kunna orientera oss?”

Alex stannade upp och torkade svetten ur pannan. Han hade ont i vaderna efter att ha gått så länge i den ovana lutningen och det kändes skönt att få pusta ut en liten stund.

”Du har rätt. Vi är säkert tillräckligt långt upp nu.” Han såg sig om på landskapet som bredde ut sig som en matta nedanför dem. De var högt uppe nu och utsikten var fantastisk. Där var den stora heden som de korsat, där var skogen, där var forsen med alla vattenfallen. Åt andra hållet syntes mer skog och några sjöar. Resten av utsikten skymdes dessvärre av berget, och de skulle komma att ångra sig många gånger senare att de inte gick ända upp. Hade de bara kommit till toppen skulle de nämligen sett vad som låg bakom berget, de hade de sett den vidsträckta stenöknen som bredde ut sig där, och kanske hade de då valt att gå en annan väg. Men nu såg de ingenting av detta, nu såg de bara skogen och sjöarna, och strax hade de med kartans hjälp listat ut vart de befann sig. De var nära Videmyren såg de. Och på kartan syntes ingen öken.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk