Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 38 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Gabriel gick med långa kliv för att hinna med Långbens snabba galopp. Han tyckte att det kändes ovant att inte ha alla tre hundarna med sig, men när barnens spår upphört vid den strida bäcken hade de beslutat att dela upp sig i två grupper som skulle följa vattendraget nedströms på var sin sida. Förr eller senare måste ju barnen komma iland igen, resonerade de, och då skulle hundarna få upp spåret igen.

Gabriel gick på östra sidan tillsammans med Gunhild, general Stursk, gamle sergeant Modig, kapten Barsk och ytterligare några slottsvakter som han inte lärt sig namnen på ännu. På andra sidan vattnet skymtade då och då kungen, hundarna Lurvas och Lilleman och så resten av slottsvakterna.  Skogen var snårig och oländig och för femtielfte gången suckade han över att barnen inte haft vett att stanna på vägen så att de kunnat hinna ikapp dem utan att riva sönder benen på taggiga buskar eller slå knäna i kullfallna träd.

”Verkligen trevlig promenad det här, och så vackra omgivningar. Den bästa semester jag haft”, sade sergeant Modig belåtet där han haltade fram bredvid Gabriel med förvånansvärd energi. Den gamle mannen var segare än man kunde tro trots sina nittisex år.

”Bäste sergeant, vi är faktiskt ute på viktigt uppdrag! Vi jagar två förrymda barn på kungens uppdrag, har du fortfarande inte begripit det?” grälade kapten Barsk barskt.

”Ja, visst är det trevligt? Bästa semester jag haft, det ska jag inte sticka under stol med”, upprepade sergeanten godmodigt.

”Vi är INTE på semester, säger jag ju!”

”Jaså, inte det? I alla fall är det en väldigt trevlig semester det här, den bästa jag haft.”

En av de andra slottsvakterna, en korpral av fransen på uniformsaxeln att döma, skyndade sig att avleda kaptenens uppmärksamhet innan denne exploderade. Han såg redan farligt röd ut i ansiktet och en blåaktig blodåder syntes i pannan.

”Kapten, vattnet börjar röra sig snabbare nu. Jag tror det kommer ett vattenfall där framme.”

”Ni har inte bett om tillstånd att få rapportera, korpral!” Barsk såg sträng ut.

”Ursäkta kapten, ska inte upprepas kapten. Ber om tillstånd att få rapportera, kapten”, sade korpralen ödmjukt.

”Låt höra då, korpral.”

”Vattnet börjar röra sig snabbare, kapten. Jag tror det kommer ett vattenfall där framme”, upprepade korpralen tålmodigt.

”Så det säger ni. Ett vattenfall.” Kaptenen försökte se ut som om han funderade på detta och drog massa intelligenta slutsatser. ”Mycket intressant”, tillade han för säkerhets skull.

”Det innebär kanske att barnen gått iland någonstans här. De vill väl knappast simma nedför ett vattenfall”, sade Gabriel.

”Just vad jag också tänkte”, sade Barsk, inte helt sanningsenligt.

”Tänk om de ramlet ner för vattenfallet! De kanske har slaget sig fördärvede!” ojade sig Gunhild. Gabriel tog tröstande hennes hand, men hon såg fortfarande orolig ut.

Nu såg de tydligt krönet på det första vattenfallet en bit längre fram, och dessutom upptäckte de samma sak som barnen gjort, nämligen att forsen gröpt sig ner i marken så att kanterna blivit höga och branta.

”Här har de inte kunnat ta sig upp”, sade Gabriel bekymrat.

”Vilken trevlig bäck”, tyckte sergeant Modig. ”Den påminner mig om en gång i min ungdom, när vi skulle fiska i ån hemmavid. Jag hade med mig mitt finaste drag, det skulle ni ha sett! Det var två fjädrar, och så en liten skinnbit som såg precis ut som en mask! Och så var det två fjädrar, sade jag det? Den ena var vit. Den andra var brun tror jag, eller kanske spräcklig. Nej förresten, den var grå. Och så var det en skinnbit som såg ut som en mask, precis som en mask! Det lurade varenda fisk ska jag säga. På tal om fisk, kommer ni ihåg den där gången då vi skulle på manöver i Grubbelträsk, det var väl 70 år sen nu kan jag tro. Nej förresten, det var nog 80 år sedan. Vilket år är det i år? Nåja det kan kvitta. Nej, nu minns jag! 65 år sedan var det, för jag var 17 år, det är jag helt säker på. I alla fall så gick hela vaktstyrkan vilse och hamnade i Tjuråker, eller var det Kohagen? Nej, nu minns jag, det var ju Kalvängen. Det var min första manöver, jag var ju bara 15 år, så jag tyckte det var hemskt spännande att få se hur det såg ut i Kvigfält...” Sergeanten fortsatte muntert prata, mest för döva öron eftersom alla de andra var fullt upptagna med att oroa sig när de såg hur forsen blev allt stridare och vattenfallen allt högre.

Skogen var ännu tätare nu och det var svårt att se var man satte fötterna. Marken var förrädisk, vad som såg ut som en helt oskyldig mossfläck kunde visa sig vara en sumpig lerpöl som man sjönk ner i till fotknölarna.

Plötsligt skällde Långben ivrigt och hans grå svans blev stel. Gabriel skyndade sig att springa i kapp sin hund, men tvärstannade sedan med fasa i blicken.

”Titta”, fick han fram när de andra anslöt sig till honom, och han tog upp ett vått föremål från vattenbrynet nedanför det största vattenfallet. De andra böjde sig fram för att se vad det var. Gunhild drog häftigt efter andan.

”Det är en ryggsäck!”

Gabriel nickade, och nu hade han tårar i ögonen. ”Den måste varit något av barnens. Se så liten den är.”

Till och med kapten Barsk blev tyst, för en gångs skull mållös. I en stillsam ring stod de där och tittade på den blöta, illa medfarna ryggsäcken, vakterna med sina höga hattar i händerna.

Då hördes plötsligt ett skall. Gabriel vände sig om och fick syn på Långben vid en yvig gran ett stycke därifrån. Den stora grå hunden skällde ivrigt och svansen viftade så att grangrenarna gungade. Försiktigt gick han närmare, och ett frö av hopp tändes i hans bröst. Han lyfte på grenarna, såg det nedtrampade gräset därunder, såg hur det bildats en otydlig stig av nedtrampad undervegetation i riktning bort från granen. Barnen måste ha varit här och gått vidare! Hunden hade redan fått upp spåret efter dem och skuttade glatt iväg in i skogen.

”De lever!” skrek han. ”Titta! De har gått vidare här!”

”Hurra!” ropade Gunhild och slottsvakterna med en mun.

”Jä var så orolig”, tillade Gunhild. ”Det e då för väl att de inte e döde!”

Kapten Barsk såg belåten ut. ”Korpral, ta dig över vattendraget och lämna bud till kungen om vad som hänt så att han och de andra kan förena sig med oss i jakten”, röt han. ”Nu har vi dem snart fast!”

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk