Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 43 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

Handen kändes varm och fast, inte alls våt och kall som den såg ut att göra. Varelsen log vänligt mot dem båda och utan fler ord leddes de bort från vägen och in i dimman. De gick en stund över ängen, hela tiden ackompanjerade av den ljuvliga musiken. Bakom sig anade de att fler av varelserna slöt upp och följde efter dem, men de orkade inte tänka så noga på den saken. All rädsla och alla deras bekymmer var som bortblåsta.

Som i en dröm gick barnen, med huvudena fulla av musik. Men plötsligt var det som om en falsk och skärande ton kom från ett annat håll, en ton som gjorde ont i öronen. Den virvlande vita skaran skingrades hastigt och for iväg som molntussar åt alla sidor när en flock stora, bruna hästar kom galopperande med dundrande hovar så att kaskader av gräs och lera sprätte upp. Det satt människor på hästarna och två av dem styrde rakt mot barnen. Så rycktes de upp av starka armar och innan de visste ordet av satt de i varsin sadel framför varsin ryttare och det bar av i full fart längs vägen bort från de virvlande dimgestalterna.

Efter en kort stund gjorde ryttarna plötsligt halt och en tredje av dem red fram till barnen. Han hade huva på sig som han hastigt drog ner och barnen drog häpet efter andan när de såg vem det var: det var stallchef Ärlig av alla människor! Vad gjorde han här?

”Där hade ni allt en innerlig tur!” utbrast han barskt. ”De där älvorna hade er minsann nästan i sina klor.”

”Älvor!” andades Amira. ”Men de är ju... Fars väktare?”

”Visste ni inte det? De har gått över på fiendens sida. Älvorna tjänar bara honom nu”, sade Ärlig. ”Hade jag inte kommit precis när jag gjorde skulle det varit ute med er.”

”Menar du det? Vad skulle hänt annars?” Alex darrade på rösten.

”Älvorna bor i en stad nere i marken. De skulle dragit med sig er till de oändliga trånga tunnlar och gångar som finns där nere och sedan hållit er fångna som slavar för alltid”, sade Ärlig med olycksbådande röst.

”Men hur har du kommit hit?” undrade Amira.

”När jag hörde av mina källor att kungen och hans följe nästan hunnit ikapp er fick jag så dåligt samvete för att jag släppt iväg er ensamma så jag beslutade mig för att ta risken att komma hit och hjälpa er personligen. Jag har dessutom goda nyheter.”

”Har du hört något mer om pappa?” undrade Amira förhoppningsfullt.

”Just precis. Jag har lyckats ta reda på var han bor.”

”Va? Hur i all världen då?”

”Jag kan inte gå in på detaljer, men det är inte långt borta. Han bor i en by som heter Videmyren.”

Barnen drog häftigt efter andan och såg glädjestrålande på varandra.

”Det var ju precis vad vi trodde!” utbrast Alex. ”Vi har varit på väg dit de senaste veckorna.”

”Se där borta”, pekade Ärlig. ”Där är stigen som leder till din pappa. Skynda er att gå så ska jag försöka uppehålla kungen och hans anhang när de kommer. Så snart jag kan rider mina män och jag ikapp er så får ni skjuts sista biten.”

”Åh, tack så mycket!”

Barnen sprang iväg på stigen, samma raka, breda väg som de följt förut. Så skönt att de var så nära nu!

De befann sig fortfarande på ängen där älvorna dansat, men det var ännu fuktigare och här och var växte en och annan al med långa knotiga rötter. Det hade börjat mörkna nu och träden såg märkligt hotfulla och farliga ut. Plötsligt trampade Alex snett och sjönk med ett förskräckt utrop ner ända till smalbenet i en lerig pöl.

”Akta dig!” utbrast Amira. ”Det är bäst vi ser noga efter var vi går.”

”Ja tack, jag märker det”, svarade Alex syrligt och drog upp foten med ett ljudligt plopp.

”Egentligen borde vi inte gå här när det är mörkt. Tänk om vi går vilse.”

”Fast stigen syns ju tydligt”, invände Alex.

De fortsatte gå trots det alltmer tätnande mörkret. Det luktade ruttet och unket nu och blev allt blötare på marken. Det hände både en och två gånger att någon av dem trampade i lerhålor igen.

”Vet du, jag tror vi har hamnat i ett träsk”, sade Amira dystert efter en stund. ”Typiskt att det ska vara en så krånglig väg till pappa.”

”Eller kanske en myr, sade Alex. ”Det hörs ju faktiskt på namnet, Videmyren.”

”Vad är skillnaden mellan ett träsk och en myr?”

”Jag vet inte... namnet?”

Nu var mörkret nästan totalt omkring dem och till och med vägen hade blivit svår att urskilja. De snubblade och halkade fram och det plaskade om varje steg. Sedan försvann vägen alldeles och de blev stående, tätt intill varandra i det kompakta mörkret.

”Vad gör vi nu?” viskade Alex.

”Jag vet inte”, viskade Amira tillbaka.

”Jag tror jag håller på att sjunka”, viskade Alex ynkligt. ”Vattnet når mig till fotknölarna nu.”

Just då hörde de hundskall igen på avstånd, och röster som ropade deras namn.

Ärlig hade misslyckats med att uppehålla deras förföljare!

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk