Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
Drakflickan kapitel 44 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jemima Hammarlund   
2009-11-30

”Vi måste fortsätta!” väste Amira.

”Men vi ser ju inte vägen längre!” gnällde Alex. Han hade inte långt till tårarna nu.

”Vi har inget val.”

De tog varandras händer och ännu en gång började de springa, men den här gången var det i blindo, rakt ut i det skrämmande okända mörkret. Leran stänkte och de sjönk ner för varje steg, och efter en stund var det så tungt att de bara kunde släpa sig fram. Gång på gång ramlade de pladask och fick smutsigt, stinkande vatten i näsa och mun. Snart var de täckta av lera från topp till tå. Hela tiden ekade skallen från Gabriels hundar och vakternas rop bakom dem och drev obarmhärtigt på dem, fick dem att försöka öka takten. Men det var så tungt att gå, gyttjan sög sig fast vid deras fötter och det kändes ibland som om händer grep tag i dem och försökte hålla dem kvar.

”Jag orkar snart inte mer”, snyftade Alex. Amira ville trösta honom, men kände sig själv så uppgiven att hon inte visste hur hon skulle göra.

Så trampade hon igenom ännu en gång och sjönk djupt ner i dyn, och bredvid sig kände hon hur även Alex drogs med av hennes fall. Med en förtvivlad kraftansträngning försökte hon ta sig loss, men den här gången hade de sjunkit så djupt att alla försök att komma upp igen bara fick dem att sjunka ännu djupare.

”Nu är det ute med oss”, pep Alex. ”Och vi som nästan var framme.”

”Det spelar ingen roll längre”, sade Amira med en uppgiven snyftning. ”Även om vi kommer dit så har ju vakterna hittat oss. Förr eller senare har de oss fast.”

”Det låter som om de är närmare.”

”Jag kommer inte loss!” grät Amira. ”Vi kommer att dö!”

Hon kände hur hon fortsatte sjunka. Leran som först räckt henne till midjan nådde nu upp till axlarna. Alex var ännu värre ute, bara huvudet stack upp, och ena handen som fortfarande grep om hennes.

”Nu är det slut. Snart kan jag inte andas längre”, sade han resignerat.

”Jag längtar hem”, snyftade Amira. ”Åh, pappa, hur kunde jag lämna dig? Jag önskar att du var här så jag kunde be om förlåtelse.”

Nu såg de ljus på avstånd. De flackade hit och dit men närmade sig hela tiden stadigt. När det kom fram till dem blev hon så bländad att hon fick blunda.

Så var de alltså fast tillslut, tänkte hon med slutna ögon. Efter allting, all flykt, all rädsla kändes det nästan skönt. På Barnhemmet skulle de i alla fall slippa vara rädda och de skulle inte behöva drunkna i några träsk.

Då hördes en mild röst, rösten från drömmen, hennes egen pappas välkända röst.

”Amira! Amira, min älskade dotter!”

Plötsligt, likt en väldig flodvåg som spräcker dammväggen och forsar ut med en fruktansvärd kraft överväldigades hon av alla sina minnen som trängdes och skuffades för att återta sina rätta platser i hennes huvud, från de allra första minnesglimtarna från hennes tidigaste barndom ända tills det förfärliga ögonblick då trollkarlen bundit henne med sin grymma förtrollning.

Som om hon väckts ur en dröm förstod hon med ens vad som hänt, och hur grundligt hon och Alex blivit förda bakom ljuset. Nu insåg hon vilken meningslös resa de tvingats ut på och hur de gång på gång hindrats av fienden från att nå sitt mål.

Vilka idioter vi har varit! tänkte hon.

Hon öppnade sakta sina ögon och såg rakt på kungen, hennes Far.

 

Ömsint grävde kungen fram Amira och Alex ur träsket och hjälpte dem upp. Han torkade av leran från deras kläder så gott det gick med sin egen mantel och svepte sedan in dem i varsin filt. Nu såg de att alla slottsvakterna fanns omkring dem bärande på glimmande facklor, liksom Gunhild och Gabriel som stod hand i hand och log, tant Mikaela som blinkade vänligt och en hel skara av de dimvita älvorna.

”Åh pappa, jag känner mig så dum”, sade Amira skamset. ”Jag trodde att du var vår fiende och att Ärlig var vår vän, när det egentligen var tvärtom. Och så gick jag ifrån dig den där dagen... jag var så hemsk. Förlåt mig pappa!”

Far log med hela ansiktet och gav henne en stor och varm kram.

”Älskade vän, det är klart jag förlåter dig.”

Sedan såg han på Alex som hade stått och trampat, både förvirrad och generad. ”Är det något som bekymrar dig, min son?”

”Jag... hela tiden bodde jag i slottet utan att veta! Jag var så nära... Och ändå lyssnade jag på Ärlig när han sade att jag var föräldralös. Jag... kan du förlåta mig ers Majestät?”

”Naturligtvis förlåter jag dig, min son. Och kalla mig inte ers Majestät, säg bara Far – eller pappa.” Och så tog han även Alex i sina armar och kramade honom länge. Alex fylldes av värme och en känsla av helhet. Det var som om något hade fattats hos honom hela hans liv och att han nu äntligen var komplett.

Mitt ute i träsket, mitt bland all smuts och lera, allt mörker och elände var det som om han äntligen kommit hem.

Senast uppdaterad ( 2009-11-30 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk