Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Sångpostillan - Långfredag PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Bengt Pleijel   
2010-03-16

 

Långfredag   

Image 

 

Långfredagens bön: 

Image

Himmelske Fader, du som inte skonat din egen Son
utan för vår skull utgivit honom till döden på korset –
sänd din Ande i våra hjärtan, så att vi litar på din nåd
och får leva i dig för evigt.
Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre
.  

 

Långfredagens budskap:

 Image

Korset

Jesaja 53:1-12, Filipperbrevet 2:6-8, Lukas 23:26-49, Psaltaren 22. 

 

Långfredagens sång:

Image 

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom
.

Image

Vill du höra Bengt Pleijel predika och Bodil Landgren sjunga? Klicka här!

 

  

Dagens predikan: 

 Image

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

Så lyder dagens sång från Jesaja 53:6, Bibel 2000. I Bibel 1917 står det: Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom.

Jesaja målar med dessa ord korsets två bjälkar.

Tvärbjälken pekar åt höger och åt vänster. Den berättar om hur vi ibland är högervridna och ibland är vänstervridna. Osäkra velar vi vilse som får. Vi har hamnat på livets minussida. Se tvärbjälken som minustecknet.

Den lodräta bjälken står mellan himmel och jord. Den berättar om hur Gud korsar vår väg och förvandlar den till ett plustecken.  Han bryter makten i vår skuld och tar bort konsekvenserna av alla gärningar som vi missat (=missgärningar).

Vi sjunger den sången nu och låter den följa oss in i Golgatadramat. Vi stannar till vid 10 stationer. 

Långfredagens evangelium: Lukas 23:26-49 

När de förde bort honom, hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"

De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom.När de kom till den plats som kallas Skallen, korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde." Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv." Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas.

Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: "Han var verkligen en rättfärdig man." När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet.  Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans

 

STATION 1 - Lukas 23:26a:

När de förde bort honom … 

Så börjar Lukas sin skildring av Golgatadramat. De förde bort Jesus. Bort med honom, hade de ropat. I versen före vår text står det att Pilatus utlämnade Jesus, så att de fick göra som de ville.  

Till eftertanke:
Var finns vi själva här? Hör vi till dem som ropar Bort med honom. Vi kanske inte ropar så våldsamt.
Men ändå för vi honom bort från vårt vardagsliv. Det där går ju ofta smyglångsamt. Men ändå. Han får
mindre och mindre att säga till om.  Vi märker inte hur vilset och visset allt blir. 

Tar vi emot Jesus från Pilatus som utlämnade Jesus, så att de fick göra med honom som de ville?
Eller tar vi emot Jesus från den himmelske Fadern som utgav honom för vår skull för att rädda oss från
att vandra vår egen väg och bara leva för oss själva.
Herren letar nu rätt på oss i vår vilsenhet. Vi sjunger:

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 2 - Lukas 23:26b …

de hejdade  en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus

Den förste som bär korset i Jesu efterföljelse var Simon från Kyrene. Han är från Nordafrika. Kanske är han svart och förmodligen identisk med den Symeon som kallas Niger (jfr neger, svart). och som var med i en bönegrupp i församlingen i Antiochia (Apg. 13:1). Markus berättar att han var far till Alexandros och Rufus (Mark 15:21). Paulus hälsar till Rufus och hans mor i Rom 16:13. Familjen var tydligen med i församlingen.

Simon har begett sig till Jerusalem för att delta i den rika påskhögtiden där. Han råkar vara där, just då Jesus och de två rövarna förs ut för att avrättas. Han får se Golgatadramat på mycket nära håll.

Korset, som Jesus bär, är endast tvärbjälken.  Den lodräta finns redan på Golgata. Tvärbjälken väger mellan 20 och 30 kg. Vid den surras armarna fast vid rep. Den ena repstumpen binds fast vid foten och den är mycket kort. Därför måste Jesus halta fram i hukande ställning. Han skall se så löjlig ut som möjligt.  Den andra repstumpen var längre och den binder man fast vid de andra förbrytarna.

Soldaterna driver på dem med gisselslag. När något slag träffar någon av de tre, rycker han till. Rycken förmedlas genom repen till de andra och de mister balansen. När Jesus ramlar, kan han inte ta emot med händerna utan han ramlar handlöst och ansiktet slår mot stenläggningen.  En gammal tradition säger att Jesus stupar tre gånger under vandringen.  När Jesus faller tredje gången slås han förmodligen sanslös. Sparkar och slag hjälper inte. Soldaterna har order att föra Jesus levande till korsfästelsen. Den enda möjligheten är nu att tvinga Simon från Kyrene bära tvärbjälken. Jesus återfår medvetandet och går de sista stegen mot Golgata, befriad från tvärbjälken.

Säkert stannar Simon kvar där på Golgata. Han ser hur soldaterna utför sitt grymma hantverk. Han ser hur de korsfästa vrider sig av smärta. Bödlarna tycks vara helt utan känslor. Han förfäras med oss över att människor kan va så grymma så att de torterar andra.  

Till eftertanke:
Vad det är för dunkla, mörka krafter inom oss människor som gör att vi så ofta gör varandra illa?
Varför är mobbning så vanlig? Varför är det så lätt att ge igen, när man är sårad?
Varför är det så lätt att förakta och tala illa om andra och få andra att tappa allt livsmod?  

När Simon efteråt berättar för sina pojkar, Alexander och Rufus, om vad han sett och hört, måste det har gjort ett starkt intryck på dem. De får möta sin far, märkt av det han fått vara med om. Det är en annan far som de möter när han kommer hem.  Det är mycket som kan bli annorlunda också med oss, när Herren får korsa vår väg. Vi sjunger:

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 3 - Lukas 23:27

En stor folkmassa följde med och kvinnor som sörjde och klagade över honom.  

En del förmodar att dessa kvinnor var gråterskor, som anställdes vid begravningar, som nu framträdde.  I så fall låter man dem komma fram för att föröka de dödsdömdas lidande. Den gråt som hörde hemma vid graven låter man komma fram redan nu. På detta sätt förökas de dödsdömdas lidande. De behandlas som utstötta, som redan döda.  Det är svårt att säga om denna gråt var äkta eller betald. 

Till eftertanke:
Finns vi med i folkmassan, som bara följer med strömmen?  Som drar ned varandra, föraktar och stöter
bort? Vad är det inom oss människor som gör att vi än idag dras till sådana här skådespel. Får man inte
se det i verkligheten så får man se det på TV eller video. Videovåld är ju en lönande sak att framställa.
Behöver vi söka hjälp i dagens sång?

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 4 - Lukas 23:28-31 

Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"  

Men Jesus vänder sig nu mot dem: Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Och sedan säger Jesus några ord som känns underliga. Det ska komma en tid då det känns som lycka att inte ha några barn. Att inte ha barn ansågs av judarna som en av livets största olyckor. Det ska komma tider som blir så svåra att man säger till bergen och höjderna att skyla och dölja. Ty, säger Jesus, om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det torra?   Alltså om man gör så med den som är oskyldig, vad skall då inte ske med dem som verkligen är skyldiga. Om man gör så här med Guds utsände vad skall då inte ske med dem som förkastat honom och dödat honom?  Vi frågar ofta hur skall det gå med evangeliet, kristendomen, kyrkan? Vi borde i stället fråga hur det går med det folk som förkastar Kristus och förkastar evangeliet.

Jesus är det gröna trädet. Från honom kommer det friska livet till oss som är så förtorkade.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 5 - Lukas 23:32-34 

De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen, korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."  

När de kommer utanför stadsporten, kommer de till en kulle, som Lukas bara kallar Skallen. Där korsfäster de Jesus. Tvärbjälken som Simon burit, läggs på marken. Jesus tillsägs att nu lägga sig på rygg med axlarna mot bjälken och armarna utsträckta. Sedan spikar man fast händerna men låter inte spikarna gå genom handflatorna utan genom handlovarna. I detta ögonblick säger Jesus och det är bara Lukas som har med detta ord: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.'

Till eftertanke:
Vi låter nu Golgatadramat flytta rakt in i vår vardag, in i hem, församling, arbete. Vi tänker på elaka ord
som slungats mot oss, hur vi kolliderat med människor omkring oss. Ofta är det rena rama
struntsakerna som vi hänger oss fast vid.  

Jesus förestavar den bön vi själva behöver be: Förlåt dem...
Ja, men Jesus, du ser väl hur besvärliga de är, hur de talar illa om mig.
Men Jesus säger: Förlåt dem!
Ja, men Jesus du ser väl hur de sårade mig, hur de intrigerade mot mig, hur oärliga de var.
Jesus säger: Förlåt dem! 

Bön: Herre, hjälp mig nu att vara stilla vid ditt kors. Jag kommer till dig med allt det som är i mig,
kommer med alla oförrätter som jag lagrat i mitt inre …
Herre, jag vill med din hjälp förlåta dem, vad de gjort mot mig. Ja, Herre jag överlåter min rätt att
anklaga, jag vill förlåta dem. Jag har inte överblicken och klarsynen över deras liv så att jag
kan sätta mig på domarsätet.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 6 - Lukas 23:34c–38

De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde." Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv." Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.  

Vi hör hur man gycklar. Man hånar, skrattar. Ett skämt kan ofta dölja en rädsla. Man säger: Hjälp dig själv ... Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv om han är Guds Messias, den utvalde. Det var precis samma ord som djävulen sa till honom tre år tidigare. Jesus var fruktansvärt hungrig efter 40 dagars fasta. Djävulen säger då till honom: Är du Guds son så hjälp dig själv. Förvandla ökenstenarna här till bröd. Se till att du själv har det bra. Var en frälsare för dig själv. Men Jesus vill aldrig va en frälsare för sig själv. In i det sista tänker han mer på andra än på sig själv.  

Till eftertanke:
Vid korset är det många som står och ser på. Det är så lätt att ha det här på avstånd. Ett gripande
drama. Men om jag inte tar trons steg fram mot korset och lyssnar till vad Jesus säger, så dras
jag snart in i vad den stora hopen omkring mig säger.  Och då går jag vilse i folkmassan. Men där
behöver vi inte fastna. Korset öppnar för ett nytt liv:

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
 

 

STATION 7 - Lukas 23:39-43

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."  

Det sista Jesus gör är att ta hand om ett kriminalfall, som hänger på korset bredvid honom. De andra nedanför korset hånar Jesus, förbrytaren på andra sidan hånar Jesus. Men här är en man, den ende som förstod vad som var på gång.

Det är mycket vi kan lära oss av denne förbrytare. 

Till eftertanke:
1.  Vi gör som han. Han läser överskriften över Jesu kors. Jesus är kung, står det där. Fundera över vad
det kan betyda för dig om Jesus får vara Frälsare och Kung för dig och får ta in dig i sitt rike. Därför:
läs om Jesus, vem han är, vad han gjort. Lyssna inåt.

2.  Vi gör som denne rövare. Se på Jesus. Han ser hans renhet. Jesus hade inget ont gjort. Jesus är
oskyldig.   Lägg märke till hur mjukt han tillrättavisar den andre rövaren.  Han visar honom till den
rätte. Jesus har inte gjort något ont. Och beror ditt gyckel på att du egentligen döljer en rädsla för Gud.
Du är rädd för att Han skall komma dig alltför nära.

3.  Gör sedan som denne botfärdige rövaren. Våga se din egen skuld.  Samla ihop dina egna
rövarfasoner, detta att du roffar åt dig och bara själv vill ha det bra och struntar i om andra gråter och
får det svårt. Var rak mot dig själv och säg  som det är: Detta är min synd.

4.  Tag sedan med allt det här i bön till Jesus: Jesus, tänk på mig. Jesus, förlåt mig. Jesus, förbarma dig
över mig.

5.  Lyssna sedan inåt till det som Jesus säger till dig: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig...

Idag skall du vara med mig..

När vi dör från våra rövarfasoner, från vår okänslighet, vår feghet - ja då hittar vi detta nya liv.
Paradiset - det är där du, Jesus är, när du kommer med ditt rike. Idag skall du vara med mig.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 8 - Lukas 23:44-46

Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas.  

Jesus korsfästes kl 9. Tre timmar senare, klockan 12 (sjätte timmen) blir det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen.  Man har gissat på att detta var något av de stoftsmoln som kom drivande från öknen och förmörkade solen och svepte landet i ett töcken. I så fall måste det ha varit en dag av kvävande hetta, då temperaturen stiger till över 30 gr. och hela atmosfären känns förfärligt tung.

Men detta mörker i naturen pekar ju också på det stora andliga mörkret. Mörkret är ju i Bibeln en bild av ondskans makt.  Mörkrets makter gaddar sig samman för att förgöra Jesus, världens ljus. Det är så vi ska förstå uttrycket i vår text: Det blev mörkt över hela jorden. Det var inte bara ett yttre mörker som hade med väderleken att göra. Det var ondskans makter som nu triumferade. Kan inte detta tala till oss? När vi gör oss av med Jesus i våra liv, kan vi få känna på mörkret, där vi känner oss alldeles ensamma, övergivna, bortglömda. Allt är bara så hemskt meningslöst. Vi famlar fram i mörkret ...

Men mitt i detta mörker händer det något. Förhänget i templet brister mitt itu. Förhänget som skiljer det heliga från det allraheligaste brister itu. Det brister uppifrån och ända ned, berättar Markus. Det sker uppifrån. Det är Gud själv som griper in. Det är Gud som genom Jesu försoning öppnar vägen till sig. In i det allraheligaste fick endast översteprästen gå in en gång om året på den stora försoningsdagen. Ingen annan fick komma så nära Gud. Det allraheligaste är ju platsen för Guds närvaro.  Men när nu förhänget rämnar så är budskapet: Nu är vägen öppen, vägen till Gud är fri. För Jesu skull får vi nalkas Gud. Ingenting hindrar längre. Synden är förlåten och förlåten är borta.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 9 – Lukas 23:44-46

Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas.  

När förhänget i templet brustit hör vi hur Jesus ropar med hög röst: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. När han hade sagt detta slutade han att andas.

Detta sker vid nionde timmen, kl 3. Då förkunnar basunstötarna från templet att tiden är inne för aftonoffret.  Varje from jude ber då sin aftonbön och den består bl.a av Psaltarpsalmen 31. Det var den psalmen som Jesus nu bad. Jesus hade säkert lärt sig den som liten i Nasaret.  Nu ber Jesus från korset sin sista aftonbön tillsammans med alla fromma. Jesus har slutfört sin livsgärning. Dagsverket är slut. Hans sista dag är slut. Och när Jesus bett sin sista aftonbön, slutar han att andas.

Lägg nu märke till en sak i denna aftonbön. Jesu sista aftonbön är inte en förtvivlads bittra rop. Vi hör en sådan trygg förtröstan, ja, en segervisshet i hans bön. Jesus gör ett märkligt tillägg till vad som står i psaltarpsalmen. Han säger: FADER.

Fader, i dina händer befaller jag min ande.

Vi får be den bönen tillsammans med Jesus. Tillsammans med Jesus vågar vi gå den svåra vägen genom dödens port fram till Fadern.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

STATION 10 - Lukas 23:47-49

Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: "Han var verkligen en rättfärdig man." När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet.  Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans

En sak till berättar Lukas. Det är att från de mest oväntade håll kommer en bekännelse till Jesus. Det är från den romerske officeren som har befälet över vaktmanskapet på Golgata. När han ser vad som händer, ser hur Jesus dör, hör vad han säger, börjar han prisa Gud och säga: Han var verkligen en rättfärdig man. Enligt Markus säger han också att han måste vara Guds Son.  Nära Jesus - då kommer bekännelsen.

Och på något sätt tycks folkmassan ha anat något. När de ser vad som hände, vänder de hem och slår med händerna mot bröstet.   Att slå sig för sitt bröst är en syndabekännelse. (Jfr  tullindrivaren i templet slår sig för sitt bröst, fariséen ”bröstar sig”, Lukas 18:9-14).

Men lite längre bort står Jesu alla vänner, berättar Lukas, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen. De står på avstånd och ser alltsammans.

De står på avstånd. Där tar det längre tid att förstå. De ser allt som sker med förtvivlan. En sådan djup förtvivlan som ingen kan kläda i ord. Allt har slagits i spillror för dem. Deras kristendom hade slagits sönder. Men på de ruinerna skall Gud efter bitter Långfredag bygga upp något alldeles nytt.  

Vi gick alla vilse såsom får, var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom

 

Du ordbrukare!  

Image 

 

Någon gång under Långfredag bör du bedja den bön som Jesus bad på korset:
Psaltaren 22
.

 

Senast uppdaterad ( 2018-03-25 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk