16 Statskyrkotjänaren och fripredikanten Skriv ut E-post

1 Kung 13

Splittring inom Guds folk — det är i Gamla och Nya förbundet ett oting och en dödlig fara. Efter Salomos död blev riket splittrat. Den norra, mycket större delen, kallade sig demonstrativt Israel och gjorde därmed anspråk på att vara det sanna Guds folk. Södra riket, Juda, var litet och svagt, men det höll fast vid vad Gud hade sagt: att platsen för hans dyrkan skulle vara templet i Jerusalem.

Gudsmannen från Juda var ingen yrkesmässig profet. Som fri predikant, bunden allenast av Guds ord och befallning, gick han till Betel, där konungen själv framträdde som högste ledare för gudstjänstlivet och invigde den nya statshelgedomen, som — hoppades han — snart skulle överflygla templet i det lilla fattiga Juda. Invigningsakten blir störd av gudsmannens framträdande, altaret remnar sönder, och när konungen sträcker ut sin hand mot gudsmannen som tecken till att låta gripa honom, stannar armen förlamad i samma ställning, och allmän förvirring uppstår. Liksom en gång Jesus i Getsemane skulle komma att bota översteprästens tjänare, så botar nu gudsmannen konungens förlamning. Denne vill vinna honom för sig. Statskyrkan vill tolerans. På samma gång är det avslöjande, att konungens enda bön är att hans arm måtte bli frisk igen — någon oro för sitt tilltag med en konkurrerande kyrka visar han inte.

Gudsmannen står emot frestelsen att låta sig hedras som gäst i konungens palats. Men på hemvägen blir han lurad av en professionell teolog, en profet, som under föregivande att handla på befallning från Gud får honom att vika från vad som blivit honom sagt och stanna hos denne yrkesprofet som gäst. Han hade ju dock från början fått det budet att inte ta emot någon gästfrihet i det mäktiga Nordriket, detta för att inte sudda ut den gräns som dras av den som vållar splittring. I motsats till Nordrikets statskyrka var han på denna punkt förbjuden att visa tolerans.

När han fortsätter sin hemfärd, blir han dödad av ett lejon. Men det märkliga inträffar, att lejonet inte sliter sönder sitt offer, inte heller angriper åsnan som han ridit på, utan blir stående bredvid gudsmannens döda kropp, och åsnan står lugnt kvar bredvid lejonet. Detta egendomliga beteende hos de båda djuren uppfattas som en antydan, att i vad som skett finns ett tecken från Gud.

Den världsberömde teologen Karl Barth har i en skrift utlagt denna text, som inte hör till dem som vi predikanter gärna brukar dröja vid. Han har gjort det i en tid, då Tredje riket hade etablerat en statskyrka, som bekämpade den tro som apostlarna predikat och som på samma gång krävde tolerans av bekännelsekyrkan. Situationen upprepar sig, om också med växlande skärpa och i skiftande former. Lärdomen av den egendomliga berättelsen kvarstår: låt inte bedraga dig av en kyrka, som gör anspråk på att vara Guds sanna folk men inte lyder Hans bud. Inte ens om dess talesmän framträder med anspråket: "Jag är en profet såväl som du" eller: "En ängel har talat till mig" (jämför Gal 1:8).

Vår berättelse syftar framåt mot vad som hände under Josia. Se 2 Kung 23:15 ff. Men namnet Josia är en variant av samma namn som också har formen Jesus. När Josia kom, blev det uppenbart, vilken av de två predikanterna som hade haft rätt. När Jesus kommer skall det bli uppenbart, vem som har predikat Guds sanna ord och vem som har svikit.

Sven Danell: Bibliska bipersoner 16

 
< Föregående   Nästa >