Den helige Johannes Döparens dag

Den Högstes profet

Jeremia 22: 1-4, Apg 13:16-25, Lukas 1:57-66, Psalt.96.
Läs gärna först söndagens alla texter, lugnt och begrundande. Gå sedan till predikan. 

Dagens sång:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig,
jag tar dig vid handen och skyddar dig. 
Text: Jes 42:6, mel: Karin Braw

Inledning
Johannes Döparens dag har temat DEN HÖGSTES PROFET.  Evangeliet berättar om Johannes födelse. Det hände en del märkliga saker då. Folk stod där vid vaggan och undrade: Vad skall det inte bli av detta barn? Det är ju en fråga som ställs vid varje barns vagga. Men med Johannes födelse var det något märkligt som hände. Man såg att Herrens hand var med honom.

När vi möter barnet, den lilla människan, den som inte många lägger märke till, då kan vi rikta blicken mot Herren och be: Må din hand vara med detta barn.

I alla texter idag ser vi Herrens hand. Denna hand kupar sig över Judas kung och folk i den gammaltestamentliga texten. Paulus berättar i episteln om hur Gud skyddar folket inte bara med sin hand utan med med lyftad arm. Ja, vi hör hur Herren ger ett löfte: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig (Jesaja 42:6). Detta är dagens sång. Vi får sjunga in det löftet i våra egna liv. Ty alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp (Rom 15:4, Bibel 1917). 

Jeremia berättar om Herrens hand över kung och folk i Juda.
Läs Jeremia 22:1-4

Så sade Herren: Gå bort till judakungens palats och tala där dessa ord: Hör Herrens ord, du Judas konung, som sitter på Davids tron, du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar.

Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!

Om ni rättar er efter denna befallning skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom portarna till detta palats, följda av sitt hov och sitt folk. 

Kungen får ett personligt tilltal från Herren: Hör Herrens ord, du Judas kung. Och det fina hovet med idel ädel adel, får också detta ord: Hör Herrens ord!  Men inte bara de utan  allt folket  får samma tilltal: Hör Herrens ord! Ja, också vi, som lyssnar nu, får detta budskap: Hör Herrens ord!

Vad får vi höra? Ett rop av smärta från Guds allra innersta!  Gud ser vad de stora och stöddiga i landet inte ser: De ser inte de små, de utplundrade, de förtryckta, invandraren, barn utan pappa, den ensamma mamman, änkorna, de skyddslösa i samhället ... 

Man kan undra om inte Johannes Döparen hade gripits av Jeremias predikan.  Också han hörde hur Guds hjärta grät över orättvisor och förtryck, som de mäktige lät de små, de försvarslösa, de ensamma få utstå. Johannes ögon kunde blixtra. Hans mun lät som åskväder: Ni huggormsyngel! Så sa han till de stora (Läs Luk 3:7 ff). Huggormsyngel = ni barn av den gamle ormen, djävulen. Vad kusligt!

Guds hand ville skydda de värnlösa. Men vad händer med Guds händer när vi, som vill vara något, sätter oss på våra troner och låter de små känna vår makt och vårt förakt. Vi skymmer Guds händer! Vi står i vägen för Guds kärlek! Herre, förbarma sig över oss!

Gud ville något annat med våra liv. Johannes Döparen kallades att bli vägröjare för Herren. Vilken meningsfylld uppgift. Till oss säger Herren: Hör Herrens ord!

I dagens sång kan du höra vad Han vill med dig. När du själv blir liten och behöver be: så tag nu mina händer och led du mig, ja, då blir du själv känslig för varje liten människa, som Herren sänder i din väg. Hör och sjung nu Herrens löfte:

Jag, Herren, har i min trohet kallat dig,
jag tar dig vid handen och skyddar dig.

Paulus berättar om Herrens hand över Israels folk.
Läs Apostlagärningarna 13:16-25.

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: ”Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ”Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna”. 

Paulus kommer nu tillsammans med Barnabas på sin första missionsresa till Antiochia i Pisidien (idag en ruinstad i Turkiet). De söker upp gudstjänsten i synagogan. När man läst dagens texter, frågar man dem, om de har något förmaningens och tröstens ord att ge.

Paulus reser sig och börjar tala. Framför honom sitter fromma judar men också sådana som fruktar  Gud.  Det syftar på hedningar som sympatiserade med den judiska religionen och livsföringen. Men de hade inte låtit omskära sig, de bildade en yttre krets i synagogs-församlingen. Vi skulle kalla dem ”sökare”.

Paulus riktar sig nu till båda dessa grupper: Israeliter och ni som fruktar Gud. Paulus börjar med att ge en kort resumé av Israels historia.  Lägg märke till att tonvikten ligger på vad Gud gör. Guds arm och Guds hand leder detta folk. 

Gud utväljer.
Han gör sitt folk stort.
Han för dem ut ur Egypten med lyftad arm.
Han sörjer för dem i öknen.
Han låter sju folk flytta bort och låter Israels folk flytta in i landet.
Han ger dem domare.
Han ger dem en kung, Saul.
Han  ”avkronar” Saul och upphöjer David till kung, ”en man efter mitt sinne”.
Han utser en räddare bland Davids efterkommande - Jesus.
Han utser en vägröjare åt Jesus, Johannes döparen, som pekar på Jesus och säger:
Jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna. 

Med dessa ord slutar episteltexten. Men Paulus fortsätter att predika. Nu kan han göra som Johannes – peka på Jesus och berätta om honom. Den predikan han håller följer ett mönster som finns i alla missionspredikningar i Apostlagärningarna. Den har sju delar: 

1. Jesu liv, hans lidande, död och uppståndelse.
2. Profetiorna går i fullbordan, ”enligt skrifterna”.
3. Jesus är Herre och Messias, upphöjd över jorden och har gett den helige Ande.
4. Evangeliet gäller också hedningarna.
5. Jesu återkomst och domen.
6. Omvändelsen.
7. Ögonvittnen 

Läs gärna hela Paulus predikan i Apg 13:16-41 (se om de sju punkterna stämmer). Denna predikan är mycket kortare än Sångpostillans predikningar. Lägg märke till reaktionen som kommer efter predikan. De gudfruktiga hedningarna blir glada. Judarna ställer till med förföljelse.

Man skulle tycka att de som blir förföljda skulle uppfyllas av sorg och ilska. Men den sista versen i detta kapitel lyder: Lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och den helige Ande (Apg 13: 52).

Hade de anat och förstått att Guds lyftade arm och Guds utsträckta hand var kraftigt närvarande hos dem. Om du vågar vara stilla och höra Herrens ord, kan du få upptäcka denna himmelska beröring också i ditt liv.

Jag, Herren, har i min trohet kallat dig,
jag tar dig vid handen och skyddar dig.

Lukas tar oss med på ett besök i ett prästhem på landet.
Läs Lukas 1:57-66.

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom. 

Någonstans i Juda bergsbygd bor prästen Sakarias och hans hustru Elisabeth. Båda längtade intensivt efter ett barn. Men åren gick …

En gång om året fick präster göra tjänst i Jerusalems tempel. Nu var det Sakarias tur att åka dit. Bara en gång i livet fick prästen det stora uppdraget att tända rökelsen på altaret. Nu faller den uppgiften på Sakarias. Det är ett stort ögonblick för den gamle Sakarias. Och ett dramatiskt ögonblick.  Man kan tänka sig att han just nu i sina böner tar med sig de många årens längtan efter ett barn.

När Sakarias kommer fram till altaret är han inte ensam. När han ser upp, ser han att någon står där. Det inte är en mänsklig varelse. Det är en ängel. Ängeln presenterar sig: Jag är Gabriel som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta glada budskap (Luk 1:19).

Närvaron av denna himmelska gestalt gör Sakarias förskräckt. Det första ängeln därför säger är: Frukta inte, Sakarias (vers 13). Och så får Sakarias höra budskapet om att hans drömmar och böner om att få barn skall bli uppfyllda. Han skall få en son. Och han skall ge honom namnet Johannes. Han skall till glädje och fröjd. Det ska inte bli vilket barn som helst. Han skall bli stor inför Herren. Han skall bli ett Herrens redskap. Redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande (vers 15). Som Herrens redskap skall han bl.a. bli duktig på att vända fädernas hjärtan till barnen.

Hur reagerar Sakarias på detta? Det är omöjligt, säger Sakarias. Jag är själv gammal och min hustru är till åren (vers 18). Vi kan inte få barn, det är omöjligt. Gumfödelse hade man inte hört talas om.

Därför att Sakarias inte tror ängelns ord får Sakarias vara tyst i nio månader. ”Mannen tige i församlingen!” Sakarias kan inte säga något till någon. Han kan inte berätta om vad som hände honom ens för Elisabet. Han kan inte prata bort sin upplevelse. Han kan inte sprida några tvivel omkring sig.

Men detta, som ser ut som ett straff för Sakarias för hans otros skull, blir i stället något som får honom att växa och mogna i tro. I nio månader får han för sig själv begrunda och bedja igenom det han hört och fått vara med om.

När vi säger: Det är omöjligt, så beror det på att vi inte räknar med den helige Ande. Vi ser bara våra små mänskliga resurser. Vi behöver kanske göra som Sakarias: dra oss tillbaka i stillhet, tystnad, bön.

Men något händer i prästgården. Flaggan går i topp. Folk strömmar till. Grannarna kommer och många släktingar. Det lyser om prosten Sakarias. Han står där stum av lycka. Och det lyser om prostinnan. Vad har hänt? Jo, ett barn varder oss fött, en son bliver oss given …

Efter åtta dagar skall det bli barn-omskärelse. Sonen skall tas upp i Israels folk. Det uppstår diskussion om vilket namn barnet skall få. Släkten sa sitt och grannarna sa sitt. Sakarias skall han väl heta. Precis som pappa.

”Nej”, säger Elisabet, ”han skall heta Johannes, därför att det namnet säger precis vad jag känner. Det betyder ju Gud har visat sig nådig”.

Bredvid står den stumme Fadern. Han kan ingenting säga. Han har ju tappat rösten. Man tecknar åt honom att låta dem veta barnets namn. Han får då en skrivtavla och skriver med stora bokstäver: JOHANNES ÄR HANS NAMN.  

- I det ögonblicket hände det något med Sakarias.
Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud.

- I det ögonblicket hände det något med de kringboende och med släkten.
De greps av fruktan … man talade man om detta som hade hänt … man frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

- I det ögonblicket händer något från himlen.
Den helige Ande är på nytt å färde.
Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade.  

När Anden kommer kan det bli lovsång, glädje, fröjd i Herren.
Men det kan också bli bävan, undran, oro, ”så här har vi inte haft det förut i vår församling”. När värmen möter kylan blir det urladdningar, blixt och dunder… 

Urtidens Gud är nutidens Gud. Han har två armar och två händer.
Faderns två händer – Sonen och den helige Ande - tog oss upp i sin famn när vi döptes.

De händerna tog tag i oss på livets snubbliga vandring. Sju gånger kan den rättfärdige falla, och resa sig igen, men de onda stupar för olyckan (Ordspr 24:16).  Sju gånger – gång på gång kan även den som tror falla. Men han reser sig därför att han vill höra ihop med en som har två händer.

De två händerna vakar över oss på vår vandring genom livet. De sträcks mot oss när tiden är ute för oss. Då får vi be: Fader, i dina händer lämnar jag min ande, min själ, min kropp … 

Men ve den som säger … Han har inga händer (Jes 45:9).
Glöm de två händerna och du får kvar en underlig och obegriplig och orkeslös flumgud långt bortom rymder vida. Men Fadern har två händer. De vakar över kung och folk i Juda, De leder Israels folk genom deras historia.  De bevarar nyfött barn i Juda bergsbygd. De välsignar Guds folk i Sveriges byar och städer.

Också du har två händer. Dem kan du sträcka mot Fadern och säga: Så tag nu mina händer och led du mig. Och när du är där, nära honom, kan du höra vad han säger: 

Jag, Herren, har i min trohet kallat dig,
jag tar dig vid handen och skyddar dig.

Tillsammans med Herrens trogna i alla tider får du sjunga in det löftet i dig.