Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Förlorad, återfunnen och återvunnen PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Göran Simonsson   
2010-06-14
Det finns mycket som kan förloras.

Man kan förlora saker.
Det var vad kvinnan med de tio mynten råkade ut för. Då får man leta. Du har säkert råkat ut för det någon gång, du också. Man letar om och om igen, ofta på samma ställe på nytt, lyfter på samma pappershög, flyttar undan samma tvätt-trave, rotar i samma låda. Och så äntligen: ”Där är den! Och där som jag har tittat så många gånger!” Och så blir man glad, precis som kvinnan med mynten.
Man ger sig inte gärna. Ibland kan man rent av stiga upp mitt i natten, för man har kommit på: ”Kanske la jag den där?” - och så måste man kolla.
Saker kan betyda mycket för oss: de kan vara praktiska och användbara, de kan vara kära minnen med affektionsvärde, de kan vara nödvändiga för vårt dagliga liv.

Man kan också förlora tävlingar, matcher.
Det är lite annorlunda. Förlorar man en match kan man inte leta upp den igen, för här har ordet ”förlora” en  annorlunda innebörd.
Men det är lika frustrerande att förlora en match som att förlora ett silvermynt. Kanske rent av ännu mer frustrerande. Man ville ju vinna. Och så blev man en förlorare. Man ser fram emot revansch i retur-matchen. Om det inte var en retur-match, förstås .....

Man kan förlora hoppet, modet, tilliten .....
Då är det svårt. För sådant finner man inte igen bara genom att sopa, lyfta och fösa. Inte heller genom en retur-match. Har man förlorat det behöver man få det nytt.

Man kan förlora sig sjäv.
Man kan vinna hela världen men förlora sig själv, säger Jesus, Luk 9:25 mfl. Och hur ska man då finna sig själv igen? Vinna sig själv? Det går inte, säger Jesus. Man måste bli funnen och vunnen.

Ofta börjar det som för den förlorade sonen. Han ”kom till sig själv”, som det uttrycks med en ordagrann översättning av Luk 15:17. Han insåg att han var fölorad, en förlorare, en loser, verkligen bortkommen och i främmande land. Hans arv var också förlorat. Det enda han inte förlorat var hungern - t o m grisfoder lockade. Han var på botten.

Men det fanns en som spejade, en som ville se igenom alla travar av misslyckanden som skymde sonens liv, en som ville se bort från sonens förlustmatch på borta-plan, en som ville ingjuta hopp, mod och tillit. En som ville få syn på honom.

Det var pappa, abba, där hemma på gården.
”Som en fader förbarmar sig ....” Psalt 103:13f. Den psaltarpsalmen präglade pappans liv och längtan. ”Sådan är min himmelske Fader mot mig,” tänkte väl pappan. ”Då vill jag vara sådan mot mina barn.” Pappan är verkligen en som förbarmar sig över såväl den ene sonen som över den andre. Det förstår vi när vi läser om honom.

Fåret, slanten, sonen - de liknelserna handlar också om oss. Till följd av syndafallet är vi förlorade och bortkomna, alla. Genom sin ende Son, Jesus, har Fadern återlöst oss genom Sonens offerdöd. Jesus steg djupare ner i förnedring och bortovaro från Fadern än vad sonen i liknelsen gjorde. Jesus gick i döden. ”Min Gud, min Gud ...!” Psalt 22:1, Mark 15:34. Det skedde för att vi ska veta, att ingen kan vara så bortkommen och förlorad, att inte Jesus har gått längre för att kunna nå oss och lägga om färdriktningen i våra liv, så att vi återfinner Vägen och hittar hem.

Prästen och sångmakaren Hans Blennow sjunger i sången ”Tanten och slanten” om glädjen hemma hos Gud, när någon blir vunnen och funnen:
”En gång kommer änglarna att sjunga,
så att hela himlen börjar gunga,
om en enda en utav oss vill
tro på Gud och höra honom till.”

Senast uppdaterad ( 2010-06-20 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk