Livet vann, dess namn är Jesus!

Till er alla

som på olika sätt var med vid Annikas begravning den 6 april 2010. Många var i Åh kyrka. Andra var med  i böner, tände ljus, tänkte  goda tankar, gav blommor, skänkte  gåvor, skrev tröstande  brev …

Jag lovade skicka ett tackbudskap och tänkte först skriva något om ”konsten att bli ett helgon”. Hur det blev ser ni nedan ...

Nu vill jag säga tack för er kärlek! Mitt och de minas tack är stort, mycket stort!

Bengt
Anne-Mette + Börje + David
Heidi + Leif   Erik + Martha

Begravningen var med Mässa. En del undrade nog. Varför? Jag ville att denna gudstjänst skulle få ge det, som var Annikas liv och vårt liv tillsammans.

Det började för oss med Nattvard. Första gången jag såg Annika var vid ett nattvardsbord i Guldhedens kyrka i Göteborg. Jag hade fått ett vikariat där en sommar. Jag såg Annika – såg att hon var söt. Såg också hennes händer. De var präglade av arbete i botaniska trädgården, där hon praktiserade. Annika såg också mig. Hon tyckte jag verkade så osäker. Stakade mig …

Annika kom från en färgstark familj. Farmor, Emma Lundberg, var konstnär och pionjär med trädgårds-anläggningar. 50 år efter sin död blev hon mycket uppmärksammad. Bl.a anlades en trädgård i hennes stil på Millesgården. Från henne fick Annika kärlek till trädgårdar och blomsterarrangemang. Kommer någon av er ihåg Annikas sätt att arrangera blommor på altaret i Åh kyrka?

Annikas pappa, Erik Lundberg, var professor i arkitektur-historia och restaurerade många kyrkor. Han fick färgerna i Åh kyrkas altartavla att spela i kor och bänkar. Annikas faster, Barbro Nilsson, var textilkonstnär. Kormattan är hennes verk. Kusinen Pål Nils Nilsson var berömd fotograf. Det var han som tagit fotot av Annika som brud.

Alla var duktiga. I denna duktiga familj växte Annika upp som DET OSYNLIGA BARNET. Det var så hon upplevde sig själv. Den 25 maj 1956 gifte hon sig med DEN SYNLIGE MANNEN. Det var så man uppfattade mig, åtminstone när vi var på Åh de första åren.

Det osynliga barnet – det var Annikas problem. Den synlige mannen  - det var mitt problem. Som i alla normala äktenskap blev det kompliceringar, innan det blev kompletteringar. Det som hjälpte oss var den själavård vi fick i HGK (Helhet genom Kristus). Annika fick hjälp att avslöja sin livslögn – ”jag duger inte”. Jag fick hjälp att avslöja mitt ”stora, stackars, lilla, duktiga, ömtåliga, märkliga JAG”.

Vi var gifta i nästan 54 år. Tänk att Annika höll ut så länge! När vi varit gifta i 40 år gav vi varandra en slipsten. Vi tackade varandra för de gångna årens slipning. Slipstenen var elektrisk. Den fick kraften ovanifrån.

Annika lärde mig mycket, bl.a att leva som jag lärde: Att själv vara stilla vid Ordet och lyssna inåt. Ofta kände Annika igen det jag predikade . Hon hade talat om det under veckan. ”Varje ord som kommer till liv för mig är ett möte med Herren”.

Det vi undervisade mycket om på våra kurser var ”vandringen mellan Korset och Tronen”. Det var Annika som först fick den bilden. (Läs om den på www.bibelskolan.com / Nyfikenhetsvandring del 4 /vandring 75 / del 5, 6 och 7).

Den själavård vi lärde oss genom Helhet genom Kristus (och som vi tillämpade på kurserna Hela hela Människan) var att ge själavård tillsammans. Vi upptäckte hur vi kompletterade varandra och hur rikt manligt och kvinnligt kunde fungera. Vi måste lyssna in varandra, vänta in varandra,  underordna oss varandra.   När vi sedan for ut till många kurser delade vi på undervisningen. Detta betydde mycket för oss. .

Tiden på Åh var rik och spännande, fylld av kamp och misstag. Det var där ”jag sprang om varandra”. Pensionärs-tiden var nog den finaste tiden. Varje morgon efter frukost fastade vi och bad och läste bibeln. Många av er var då närvarande i våra böner. Vi smakade på bibelord, stoppade ned dem i våra hjärtan, vattnade dem med bön.

Annika letade särskilt efter ”DOCK-ord”. Jag letade efter ”I-ord”. Dock-ord är de trotsiga bibelord, som man sätter upp mot nederlag och misslyckande: Dock förblir jag alltid hos dig (Psalt 73:23 Bibel 1917).   Om någon vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, må han dock förtrösta på Herrens namn och stödja sig vid sin Gud (Jes 50:10 Bibel 1917).

I-ord var ord som talade om ”i Kristus”, ”Kristus i oss”. Ett par hundra ställen letade jag fram. Vi skrev upp dem och repeterade dem och upptäckte hur bibelord är laddade med mycket mer än vad man ser, då man läser dem första gången. ”de är liv för envar som finner dem och en läkedom för hela hans kropp ” (Ordspråksboken 4:22).

Annika – det osynliga barnet – fick genom Ordet hjälp med både självbild och gudsbild. Hon fick nådegåvan att förmana. Det är gåvan att ge en tillrättavisning  och säga det så att den andre gärna vill ändra på sig.

Många sökte sig till Annika. Hon upptäckte det osynliga barnet i dem hon mötte.  Såg dem med Jesu möjligheter. Annika blev en moder i Kristus för många. På minnesstunden fick vi lyssna till några. Annika hade gåvan att vända det svåra till något positivt. Någon berättade om vad Annika svarade då hon sa: ”Jag tycker hela mitt liv har blivit som en enda pannkaka”.  Annika svarade: ”ja, men pannkaka är ju något gott!”   Det löste.

Annika har i flera år givit och samlat pengar till olika projekt i Afrika, inspirerad därtill av vår svärdotter Martha, som bor i Kenya. En ung kvinna som fick hjälp, blev så glad att hon uppkallade sitt nyfödda barn efter vår son. Han fick namnet Erik Pleijel. Ärat vårt namn flög …

Under begravningen skänktes stora gåvor till Annika Pleijels Afrikafond. I kyrkan och på bankgiro 307-5991 blev det ca 66.000 kr . Tack!!!!  På adress www.annikaafrika.tk kan den nyfikne få veta mycket mer om denna fond.

Det är tomt efter Annika. Mycket tomt! Men som god svensk tronar jag på minnen från fornrika dar. Som god kristen ser jag framåt. I nattvarden öppnas himlen och vi får vara tillsammans med Herrens trogna i all tider. Kan ni gissa vem jag träffar då?  Jesus, ja. Men vem mer?

Jag har ingen ”frulator” längre att hålla i handen när jag är ute och går. Men en  käpp och ett par stavar ger också tröst, (Psalt 23:4). Jag kan dock inte som Paulus ”jaga mot målet” . Ålderstilläggen tvingar mig att gör att gå långsamt, förnämt och värdigt. Men jag går med vandringsfolket och jag  sjunger:  

Före går Herren med segerns baner !

Jag är så glad att också du vill hänga med!

Varma hälsningar från Er tillgivne Bengt Pleijel