Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Tacksägelsedagen - Årg 2 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   

Att Tacksägelsedagens tema är "lovsång" är logiskt. När man är verkligt tacksam har man lätt till sång och till lovsång. I texterna till denna dag finns en spänning, dels i tiden, mellan nu och sedan, dels i rummet, mellan vad som synes vara och vad som verkligen är.

  När Johannes i episteltexten får se en glimt av himlen så är det inte någon vision av en fantasivärld, eller av något som ska realiseras i en avlägsen framtid: han ser verkligheten sådan den är. Han ser, som vi sjunger i SvPs 3, Guds "glans den klara som ej syndigt öga ser". Men att vårt syndiga öga vanligtvis inte uppfattar detta betyder inte att det inte är verkligt. Och även om vår hörsel inte är tillräckligt god för att uppfatta den så ljuder ständigt serafernas lovsång inför Guds tron.

  När Jesus i evangelietexten sätter sig ner på berget och folkmassorna kommer med sina sjuka och kastar ner dem inför Jesu fötter så botar Han dem. Han gör det eftersom där Han är, där är Guds rike. Och Guds rike är hälsa, glädje, frihet. Det är därför Jesus kan säga till lärjungarna att Guds rike är "inom" dem (alt översättning: mitt ibland dem). Den som fått ta emot den Helige Ande som gåva har tillgång till Gudsriket, här och nu. Detta kan vara svårt för oss att förstå. Vi lever ju i den "vanliga" världen och den "vanliga" tiden. Vi ser att kyrkan är full av skräp, att hon inte är det perfekta sammanhang vi skulle önska. Vi märker inom oss själva en förfärande mängd svärta som vi kan sopa under mattan eller välja att erkänna.

  Den gammaltestamentliga texten kan i förstone verka idyllisk. Gud förklarar sin kärlek till Israels folk, hon ska åter få "träda ut i glädjedansen". Men som så ofta med profetord så uttalas de gentemot en mörk bakgrund. Folket har skingrats, intelligentian befinner sig i exil i Babylon. Templet har förstörts. Jahve har, såvitt samtiden förstår saker och ting, lidit ett stort nederlag. Israel har fått betala dyrt för sin ovilja att hålla sig till sin Herre.

  Mitt in i detta mörker talar Jeremia. Gud har inte övergett sitt folk. Än en gång ska de få plantera vingårdar på Samariens höjder och skörda frukten. Templet ska byggas upp igen.

  Hans läsare hade säkert lika svårt som vi har ibland att tro på Guds löften. Samtiden och dess värderingar kan verka så övertygande, så total. Men precis som Johannes fick erfara, pågår hela tiden lovsången till Gud. Litar vi på Honom kommer Han att låta oss få både se och höra att verkligheten är så mycket mer än den vi kan förstå med hjälp av våra sinnen. Det är  precis som Shakespeare låter Hamlet säga till sin vän: there is more in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.

  Vår uppgift som kristna i världen är att våga tro, vara uppmärksamma och ständigt lovsjunga Gud. Om vi gör det kommer Han att låta oss upptäcka allt mer av sitt rikes hemligheter. Och det gör Han inte bara för vår skull, utan för kyrkans skull, och för världens skull.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk