Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
2 söndagen i fastan Årg 3 - Den kämpande tron PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   

Jesaja 61:1-3, Heb 11:23-27, Mark 14:3-9

Att liksom se den Osynlige. Att se honom mitt i "den förvirrande världen", där det stundom råder kaos - om det så är här hemma eller långt borta. Det är lätt att gripas av panik när man ser tv-bilder från ett katastrofområde. Plötsligt inser också den mest sekulariserade svensk att människan egentligen, när allt kommer omkring, är liten och utsatt. Att mitt i detta då ha tillgång till den blick som förmår urskilja den Osynlige  - vilken nåd att stilla bedja om!
  Samtliga av dagens texter vittnar om att det omöjliga är möjligt: att en förgänglig människa kan få tillgång till en sådan blick, Guds blick. Det är den blick som kan förmå Jesaja att förkunna "befrielse för de fjättrade". Han har själv ännu inte varit med om denna befrielse, men han vet att den är verklig, om den än ligger i vad som från mänsklig synvinkel verkar vara en avlägsen framtid. Hebréerbrevets författare bryr sig inte det minsta om sådan banal kronologi; för honom verkar det ha varit en självklarhet att Mose kunde se Kristus och luta sig mot Honom. Om vi fäster tilltro till johannesprologens poetiska yttring om att "I begynnelsen var Ordet" (logos) så borde det kunna vara just så. Ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig, som Guds kunskap om mig.
(1 Kor 13:12b) Att leva som kristen är att kunna förvänta att denna Guds tid, på grekiska kairos, närsomhelst kan bryta in i kronologin - och också gör det! Då blir det omöjliga möjligt. Då förmår vi se så som Gud själv ser, och den blicken skapar sammanhang, mening, hopp, glädje.
     Det säger sig självt att den sortens seende kan göra att man kommer i konflikt med dem som inte ser på samma sätt. Kvinnan hos Markus utför en profetisk handling: hon smörjer Jesus inför hans begravning. Dock får man förstå att somliga, som kan se att Jesus (ännu) lever och inte känner allvaret i det förestående hotet mot honom, tycker att hon gör sig till åtlöje, att det är groteskt och går emot all vett och etikett för middagsbjudningar som de känner till. (I värsta fall hade man själv sällat sig till deras skara, om man hade varit där!) Dessutom är det ju slösaktigt! Men återigen: allt är inte vad det synes vara.

Att liksom se den Osynlige. Det kan göra hela skillnaden. Då vet man, som Mose, att man inte är ensam och att det, vad agnostikerna än säger, inte är sin egen agenda man försöker driva, utan Hans. Mitt liv och min tjänst är på Någons uppdrag. Jag har någon att svara inför. Någon som inte har lämnat världen åt sitt öde utan håller den i sin mäktiga hand. Är det så förstår jag att jag inte behöver bekymra mig alltför mycket över min egen svaga tro, eller min kyrkas svaga tro. Då vet jag att Han förmår göra mycket, med litet. Ja, Han förmår faktiskt, vad DN:s ledarredaktion än skulle tycka, det omöjliga. Allt vi behöver göra är att leva riktade mot Honom, öppna, lyhörda. Då kan vi, när Hans tid är inne, få vara med och frambära glädjebud till de betryckta och frihet för de fångna.
  
Varje förälder vet att matlagningen går smidigare om man får sköta den själv, utan inblandning från ivriga barnahänder. Ja, allting går lättare och fortare om man gör det själv. Men man vet att barnen behöver tränas i det lilla, för det stora. Att det är i det lilla som man gör sig redo för det stora. Och man gläder sig åt att de vill vara med, man gläder sig åt en stunds gemenskap, även om det inte går så effektivt och snabbt som om man gjort det själv. Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen?
   Gud gläder sig åt våra taffliga försök att tjäna Honom. Och när vi vågar visa upp vår lilla kämpande tro, den lilla låga som förstås borde ha varit en sprakande eld, och ger den till Honom - då kan Han använda den, för sina syften, som Han vill. För Han ser inte bara oss som vi är nu, och beklagar att vi inte hunnit "ännu längre". Nej, i Hans ögon är vi också dem vi kommer att kunna vara, när vi håller oss nära Honom. Kronologiskt sett kanske det känns avlägset. Men när vi litar på Honom så förunnas vi också att se oss själva som Han ser oss: som ögonstenar, kungabarn.

 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk