Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Norska motståndsmän PDF Skriv ut E-post

Den 9 november 1941 dömdes fem norrmän till döden av tysk domstol i Norge, anklagade för spionage och hjälp åt fienden. En av dem tillfrågades under förhöret, varför han inte i tid tog sig över till England, när han visste att deras verksamhet höll på att bli upptäckt. Han svarade: "Därför att två andra då hade fått ta ansvaret för det hela."

Prästen Dagfinn Hauge fick besöka dem före avrättningen. Alla visste sig ha gjort sin plikt, alla ansåg att den sak de kämpade för var värd offret av deras liv. Bibel och psalmbok låg framme på alla cellborden. Deras omsorger gällde andra, främst deras närmaste.

Vid ett tillfälle då alla fem var tillsammans med prästen, sade en av dem, Torsvik: "Det är en sak vi vill be dig om. När Norge har kommit in i andra förhållanden, måste du med all makt arbeta mot dödsstraffet. Vi önskar inte att någon ska få detta straff – inte heller våra fiender bland våra egna landsmän."

"Menar ni det utan undantag?"

Alla svarade bestämt: "Ja."

Det blev tal om Gud och evigheten. Johannesen, en av de fem, sade: "Jag är så väldigt spänd på vad jag får uppleva i morgon på den andra sidan."

Följande morgon, avrättningsdagen, kom prästen igen. Alla fem hade vilat gott under natten, en av dem, hade t o m sovit. En annan, Eriksen, sade med ett leende: "Jag har frid."

Åtta dagar senare var det ny avrättning. En av de nya dödsdömda, Bertnes, sade till prästen: "Nu ser jag det hela klarare. När jag dör, kommer jag att genast åter möta er som lever." "Hur menar du?" "Jo, då är jag i evigheten. Där är ingen tid, därför blir det inte något idag eller i morgon. Det kommer väl att kännas som när man har sovit en timmes tid och plötsligt vaknar. Då är det som om man inte hade sovit..."

Vid jultiden samma år var det elva män som dömdes och avrättades. En av dem, Böe, sade: "Jag känner det som om jag skulle ut på en resa." Och en annan, Hoseth: "Jag är inte rädd för det som ska ske. Det är ganska underligt, för under kriget var jag rädd ..." Martin Jacobsen sade: "Bed dem därhemma att läsa mitt Nya testamente. Där finner de de ord understrukna som betytt särskilt mycket för mig." Och Oftedahl: "Personligen kan jag förlåta alla – också honom som förde oss in i det här."

Den norske prästen fick inte följa dem till avrättsplatsen, men den här gången fick han av en tysk präst, som varit med där, höra följande:

I lastbilen ut till avrättsplatsen hade de samtalat. Oftedahl hade sagt: "Jag ville ju gärna ha rest tillbaka till Stavanger och fortsatt min läkarpraktik. Jag tror jag kunde ha gett mina patienter mera efter detta. Men Gud vill det annorlunda."

När de kom fram, lästes domen upp för dem ännu en gång. Så ställdes de upp. Oftedahl bad att få handbojorna avlägsnade, och det blev strax beviljat för alla elva. Den tyske prästen läste på norska: "Jesus sade: 'Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?' "

Alla elva svarade högt: "Ja." Sedan föll skotten.

 

(Sven Danell: SAGT INFÖR DÖDEN - REVOLUTIONÄRER, GERILLALEDARE, MOTSTÅNDSMÄN OCH MARTYRER)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk