Hustru i Telemarken

Som ung student hörde jag en fru i Amnehärad berätta om sin fars död. Både hon och fadern var troende kristna.

I själva dödsögonblicket hade den sjukes bädd och hela rummet upplysts av ett mycket starkt ljussken, som inte kunde ges någon naturlig förklaring.
Sedan jag under mer än ett halvt århundrade arbetat som präst och hört anhörigas berättelser om vad som hänt vid deras käras dödsbäddar, har jag börjat förstå att sådana ljusfenomen inte hör till sällsyntheterna.

I Tidsskrift for den norske lägeforening nr 7/1927 berättar en praktiserande läkare R.M. Bergh om ett sjukbesök hos en hustru i Telemarken. Hon hade stigit upp för tidigt efter en barnsäng och fått konvulsioner och urämisk-eklamptiska anfall. Tillsammans med en grannkollega gjorde läkaren allt som stod att göra, men alla deras försök, från tisdag middag till söndags morgon visade sig fruktlösa. Den sjuka dog på söndagsmorgonen.

Här fortsätter jag med direkt citat ur artikeln, sådan den återgivits av Martensen-Larsen i hans bok Om döden och de döda.

"Sista natten hon levde inträffade något ganska egendomligt. Det var mörkt i rummet, blott en liten nattlampa stod lågt nere på en pall i rummet utanför det tjocka sängomhänget. Det var nätt och jämnt att vi två läkare kunde se den sjuka, där vi stod färdiga med en tungspatel, för att kvinnan icke skulle bita sig till blods, när anfallen kommo.

Plötsligt talade hon något till oss, och hon hördes vara vid alldels klart medvetande, vilket hon icke förut varit under sjukdomen. Huvudets konturer framträdde allt tydligare och tydligare, och med ens lyste hela hennes ansikte upp, underbart lysande med en skinande, strålande glans. Meduppåtriktade ögon under sängomhänget, som samtidigt upplystes, och med knäppta händer hörde vi henne säga: 'Herre, hjälp mig'. – Hon var en mycket religiös kvinna"

Sven Danell: SAGT INFÖR DÖDEN - DE SÅG, DE HÖRDE NÅGOT .... NÅGON)