Kaj Munk PDF Skriv ut E-post

född 1898, död 1944, dansk dramatiker och präst. Han tjänade den lilla fiskarförsamlingen Vedersö i västra Jylland som dess kyrkoherde. Munk hade en tid öppet uttalat sympatier för de fascistiska strömningarna i Europa, men när Danmark ockuperades av Hitlertyskland, dröjde det inte länge innan han blev en samlande symbol för motståndet. Han tvivlade inte på att detta kunde kosta honom livet. Predikningarna under hans sista tid präglas starkt av medvetandet om att en kristen måste vara beredd på martyriet. På Domssöndagen 1943 berättade han i sin predikan om hur han en gång vid en middag hört en herre utbringa en skål för Hitler med motiveringen att hundratusentals människor vore beredda att gå i döden för honom. Skåltalaren hade också ställt frågan, hur många kristna som vore beredda att göra detsamma för Kristus. Munk tog detta som en utmaning och ställde allvarsfrågan: Är vi kristna beredda?

Visserligen hör politik inte hemma i kyrkan så länge som de världsliga makthavarna inte gör något som strider mot kristendomen. Men gör det det, säger han, då får kyrkan inte tiga. När man satt igång förföljelse mot en viss grupp av våra landsmän, judarna, då måste kyrkan ropa, säger han. Och inträffar det en gång till, då skall vi med Guds hjälp söka resa folket till uppror.

Med syftning på sin förestående död sade han att Nöjgård – kyrkoherden i Slagelse – skulle hälla talet vid hans begravning.

Julen 1943 firades i Vedersö prästgård med all den barnsliga uppsluppenhet som Kaj Munk var i stånd till när han lekte med sina barn. Det blev nyår utan att något hände, och det led mot Trettondag, som i Vedersö firades som en de vuxnas tacksägelse för julens glädje. Dagen före Trettondagsafton var Kaj Munk inte riktigt sig själv. Han var rastlös, tankspridd, hans själ var långt borta. Telefonen ringde, och den som ville tala med honom påstod sig vara teol. stud. John Sörensen. Kaj Munk tycks ha anat oråd, han avbröt bryskt samtalet. Efteråt visade det sig att det var tyska polisens påringning för att konstatera att Munk var hemma.

Grönkål hörde däri bygden till julmaten. Kaj Munk mådde inte bra och ville ingenting äta. "Men lite grönkål måste jag få äta tillsammans med dig", sade hans hustru Lise. "Tänk på att det dröjer ett helt år innan vi får det igen." "Nästa år får jag ingen", svarade Kaj kort.

En bil med fem civilklädda män från tyska kriminalpolisen körde in på gården. De beordrade Munk att följa med dem. Nu var han lugn, verkade nästan oberörd, bad att få packa sina nattsaker. "Ja men låt det gå kvickt", sade en av poliserna. "Ni behöver inte mycket, det blir frågan om en dag, kanske två."

Medan hans saker packades, lyckades han viska åt sin hustru att ordna så att man från en granngård ringde danska polisen – han utgick från att hans egen telefon var kapad. Så var han färdig. Beredd, samlad. Han tog sin hustru i famn och sade lugnt: "Lita på Gud."

Det blev hans sista ord. Polismännen sköt honom på vägen mot Silkeborg.

 

(Sven Danell: SAGT INFÖR DÖDEN - REVOLUTIONÄRER, GERILLALEDARE, MOTSTÅNDSMÄN OCH MARTYRER)

 
< Föregående   Nästa >