Gå ut och se hur exakt naturens under ter sig. Varför? Jo, för vi glömmer att det är Gud som bär oss igenom detta livet och har allting i sin hand.
Och naturen sjunger sin sång - sin självklara sång - men vi måste ut och lyssna.

Titta på ett fönster med rimfrost och bli påmind om att inget i hela världen är så överflödigt perfekt som de timmens rosor som glöder av Skaparens iver att fullända.
 Gå en bit ned på vägen där ett löv som ännu inte blivit indränkt i det bruna minnande mull-löftet rullar, ett av tusen löv som vittnar om sommarens härliga gröna vävtak, där solstrålen glimmar och solvärmen dallrar.

Titta. Lyssna.
Nu är det vilans tid. Det är brunt. Det är grått. Och solens strålar gör att allting blänker.

Skolans biologibok sjunger sin lovsång sida upp och sida ned, lovsången om hur det går till och hur det fungerar. Mykorrhizans svamp-rotsymbios, larver, bakterier. Mm!

Tänk på fotosyntesen, där allt bara klickar. Allt fungerar.

Inför dessa skapande livsuppehållande stormönster, känner man sig som eleven inför Matematiklektionen då miniräknarens tre kluriga knappar skall introduceras; sinus, cos och tan.
Det var då - och är nu - bara att lyssna och lära. Se och göra. Och det fungerar!

Se upp mot himmelens fåglar. De kan flyga, och de kastar sig ut för de är skapade att flyga. Vi är inte skapade för det. Det hade varit katastrof att utge oss för att vara något vi inte är.
Vi skall till högre ännu höjder än så, för människan är så stor, mycket större än hon tror.
En människa är skapad att älska, och måste inse att hon är en människa.
Och att det är Gud som älskar varje människa först. Hon bara ger vidare av nådens överflödande rikedom.

Igen - Det är Gud som hela tiden älskar först. Som skapar ur intet. Som vinner över vår logik. Som övergår allt förstånd.

Men visst hade det varit läge att Gud visar sig då och då, kan vi tänka.
Jesus, bara en liten ängel?

Hur dåraktigt försöker man inte placera Gud i tankens kanaler, bara för att Han är logisk och över logik?

Gud är ofattbar, och psalmens ljuvliga ord fångar, likt rimfrostens rosor, för ett ögonblick det oerhörda i vem Gud är. Hur stor och överlägsen han är, till och med i det minsta här på jorden. Den Gud vi tror på väljer att bli människa. Han offrar sig för vår skull - för att vi skall höra samman med Honom. Han ser bakåt i tiden, lagar nutidsmänniskan, och ger hopp inför framtiden, inför plågan, inför döden.

Se Skapelsen och känn Kärleken som allting utgår ifrån, vänd dig till Honom och knacka på Hans dörr. Han skapar alltjämt och är den enda kraft som helar alla trasigheter.
Och Han älskar när vi tackar Honom.

En dag får vi se hur himmelens rimfrostsrosor ser ut -
de som föds ovan där när vi älskar tillbaka.
En dag får vi se källan till skapelsens alla mysterier.
Men tills dess får vi inspireras av det som kan uppfattas som färdigskapat:
Spektra av soluppgångens alla färgbrytningar.
Trådarna av trädrötter vars mönster återfinns i flodens deltan från flygplanets ovan-vy, samt i våra blodkärls förgreningar.
Vi befinner oss mitt i ett system av kärlek, och Han har den övergripande blicken. Det är inte konstigt att vi kan bli trötta av att bara se det vi ser. Det kan se omänskligt knöligt ut, ja, från vår horisont ser många saker olösliga ut.
När vi lägger våra egna problem som i Guds hand kan de vara av den art att vi inte förstår dem, men Gud ser på dem med sina möjligheters vy.

När vi ser ett under i naturen vittnar det om att vi har en Gud som har all makt.

En sån Gud kan jag tro på.