Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Första söndagen i fastan - Årg1 - Prövningens stund PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   
Att vänta på Gud är nog det svåraste en människa kan ägna sig åt. Vi får så många infall och idéer och tänker kanske också rentav att det är vår plikt som kristna att fatta ett beslut, sätta bollen i rullning.

  Abraham och Sara hade ju fått ett löfte, ett stort löfte av Gud. Men de tröttnade på att vänta och ville liksom hjälpa Guds löften på traven. Ett beslut som fått konsekvenser långt in i vår tid. Det är jobbigt att tänka på och vi undviker helst att fundera över det sannolika i att också vår ohörsamhet mot Gud får konsekvenser. Och inte bara för oss själva utan också människor runt omkring oss, senare generationer. Det blir nästan för mycket att bära. Men synden kan aldrig vara privat och vi ska inte förvänta oss att vi ska kunna överblicka dess följder. När vi ser ut över världen, över den långtgående miljöförstöringen, över de många söndriga familjerna, de många trasiga och ensamma människorna så är det lätt att förtvivla. Mörkret är överväldigande. Det är också många människor i vår tid som förtvivlar. Jag tänker på det ibland när jag ser ungdomar på stan. De är på väg ut i livet, så mycket ligger framför dem - men alltför ofta har de den där blaserade blicken som redan sett och gjort allt, och som tror att det inte längre finns något kvar att upptäcka, förutom mer konsumtion, fler resor, nya droger, alternativt sex.

I det läget, om inte förr, blir det tydligt att vad vi behöver är en riktig frälsare, som inte bara på ett symboliskt sätt besegrar diverse kaosmakter utan som verkligen, på riktigt, förmår gripa in i vår livlöshet och förvandla den. Som förmår allt det där som de nytestamentliga texterna påstår att Jesus gjorde. Och då blir det också tydligt att vad världen behöver är en kyrka som förväntar något av denne frälsare, som enskilda, som gemenskap, och för hela världen. Som hoppas på och vädjar till Honom å sina grannars vägnar, de som kämpar för sitt äktenskap (alternativt slutat kämpa), å sina arbetskamraters vägnar, vänners, bekantas osv. Som tar Jesu anspråk på allvar och litar på att de är giltiga också såhär i vår sena tid.

När djävulen frestar Jesus i öknen, i veckans evangelietext, så består frestelsen just i det att gå Gud i förväg. Allt det som djävulen försöker ge Jesus, är ju redan Hans. Men inte så som djävulen tänker sig det hela, utan i Guds tid, på Guds sätt (evkairon på grekiska, jmf Heb 4:16) ska det realiseras. Föga hjälper det att frestaren citerar Psaltaren. Jesus tvivlar inte - till skillnad från Abraham och Sara - på Guds trofasthet.
 
   Och genom att han består provet så är Han också trovärdig, en mäktig överstepräst som vädjar för oss inför Fadern.

Allt det som vi människor ställer till, och som frestaren ställer till för oss, alla dessa långtgående konsekvenser, allt detta mörker - ingenting av det är så långtgående, så mörkt, splittrat och dött att inte Jesus kan hela det, om vi låter Honom göra det. När som helst när vi ger något till Honom öppnar vi oss för den Helige Andes läkedom, inspiration och frid. Och det gagnar aldrig "bara" oss som individer (som om det vore något privat) utan sprider sig, som (o)synliga ringar på vattnet, också till denna världens många Hagar och Ismael.

För att du inte tog det gudomliga
dig till en krona, för att du valde
smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

(Sv Ps 38:1)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk