Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Nionde söndagen e Trefaldighet - Årg 1 – Goda förvaltare PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   


När man börjar ta till sig den kristna berättelsen är det en viktig premiss man måste acceptera: att som skapade, som Guds avbilder, har vi också ett uppdrag. Ett uppdrag och – följaktligen – en uppdragsgivare. Den premissen kastar ljus över många frågor som vi människor kan ställa oss kring existensen. Den talar om att vi inte äger vårt liv och därför inte heller kan göra precis som vi behagar med oss själva och vår tid, våra gåvor.

Den visar hur viktigt det är att vi vinnlägger oss om en fördjupad kontakt med uppdragsgivaren – annars är risken stor att vi kommer att missförstå både Honom och uppdraget och kommer aldrig att ana varför det är så viktigt att just vi är med i Hans stora konstverk.

Sådana här tankar riskerar att låta väldigt pretentiösa. Många av oss värjer oss mot ett så anspråksfullt språkbruk, det känns inte som att det har något med just mitt lilla liv att göra. Vad beror det på, tro? Är vi, liksom mannen med den enda talenten, rädda för chefen och hans vrede? Eller kanske tror vi inte att han finns, har aldrig befunnit oss i kretsar där sådana tankar tagits på allvar.

Hursomhelst så lär oss dagens texter en hel del om allt detta. Den visar att uppdragsgivaren, när Han ger oss förtroende, förväntar sig något av oss. Han kanske ser gåvor i oss som vi aldrig själva vågat tänka oss att vi skulle ha. Det finns förstås ett stort allvar i detta och vi blir rädda att misslyckas, men av evangeliet att döma så vill Gud att vi gör något av det vi fått hand om – och ingen av oss kan ju på förhand veta resultatet! Men Han verkar vilja att vi ger oss in i äventyret, risktagandet – hellre än att stå bredvid och betrakta.

Det fiffiga verkar vara att när vi antar utmaningen – då gagnar det både oss själva och Guds rike. Sådan är Guds ekonomi, något som episteltexten ger oss in blick i. Hur ska vi bete oss mot varandra i församlingen, bönegruppen, familjen? Följden av den ovan beskrivna premissen kan i bästa fall vara att vi glömmer oss själva och upptäcker den stora glädjen i att vara del av Guds mönster; den glädje som kommer när vi gör det vi ska. När vi inte längre är knutna kring oss själva frigörs uppmärksamhet för andra och vi kan tjäna, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.

Det finns en sådan rikedom hos Gud, en sådan mångfald! Och vi får vara del av den! Något av Uppdragsgivarens karaktär tecknas för oss i den gammaltestamentliga texten (1 Mos 1:24-2:3). Gud skapar, det är ett fyrverkeri av färger och former och glädje över att ge liv, att dela med sig av liv. Lite åt det hållet ska vår generositet vara, vår kärlek, vårt hopp – det är spännande att tänka på om vi känner några människor som förmedlat just detta till oss och viktigt att vi låter oss inspireras av dem.
Och, en sista viktig detalj: på sjunde dagen vilar Gud från sitt skaparverk. Vi inbjuds att komma in i Hans vila. Inte som en sista utväg (när vi blivit pensionärer eller så) utan som en alldeles självklar del av vårt ”vanliga” liv. Vilan – Guds gåva till oss. Det ger oss en glimt av hur vi bäst förvaltar det där förvaltarskapet, och inte bara travar på i ullstrumporna, i egen kraft.
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk