Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Att vila i Guds löften PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Josefine Sävenstrand   
2012-09-12
Söndagen bär rubriken "ett är nödvändigt" och visst är det en lockande rubrik. Tänk att finna detta. Tänk att få vila i det. 
Det erbjuds oss. Vi får ta emot. Det enda nödvändiga - relationen med Gud.
 
Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. i Jesu namn. Amen. 

Texterna denna söndag andas löften. Israels folk blir påminda om Guds trofasthet i öknen hos profeten Nehemja, Paulus påminner församlingen i Efesos om Guds nåderika ord och vad det gör och ger och frälsaren själv ber oss att inte göra oss bekymmer utan söka först Guds rike och hans rättfärdighet. Då skall också allt det andra komma, lovar han.

 

Som sagt: texterna andas löften.  Löften om att Gud förser inte bara i andlig mening utan också i fysisk, kroppslig. Inte utan att vi själva gör något men ändå. Vi möter löften om att bli omhändertagna och försedda. Vi får löften att vila i. "Den som har Gud kan ingenting sakna" orden från Sv Ps 773 passar väl in i texternas påminnelser.

 

När jag försöker göra plats i mitt hjärta för löftena som texterna bär ser jag plötsligt människor framför mig. Fromma människor som i olika sammanhang berättat om problem de har i sin Gudsrelation. Tvivel har smugit sig in kan de visa och säga. Inte sällan är djupet i deras berättelse att de bär på en besvikelse. "Jag har både trott och bett, och flitigare än så många andra - varför måste jag då sakna", undrar man. Och man får inte ihop texterna med sina ljuvliga löften och verkligheten som man har att kämpa med i sitt liv.

 

Ibland har jag ställt frågan: "känner du att du kan tala med Gud om hur du känner och vad du kämpar med och så?" Ofta, i sanna, förtroendefulla samtal så har det blivit tydligt att besvikelsen över livets lotter och tvivlen har lett till att samtalet med Gud liksom stannat av. Relationen är sprucken. Den är inte som den en gång var när man levde så tillitsfullt med Gud. Många längtar tillbaks men vägen dit tycks stängd. Bönen blir en begäran och inget mer. Igen och igen ber man om hjälp och lösningar på det man brottas med och när ingenting sker och problemen finns kvar så blir relationen alltmer ledsam. Allt mer fadd. Allt mer tom.

 

Några gånger har jag fått följa människor i processen när de har börjat tala med sin Gud igen. Börjat tala om vad som händer i dem själva i och med det de tvingats möta. Tala med Gud om besvikelserna, sorgen, bitterheten, tvivlen och ilskan. Känslan av orättvisa, tröstlösheten. Och på den vägen har jag också fått se dem möta det riktigt riktigt stora. Det som är evangelium i denna värld som så ofta rymmer både nöd och brist.

 

Att det är inte i livets alla välsignelser som vi möter det största som våra liv kan rymma utan det är i själva relationen med Gud som medvandrare och vän som det sker. Livet bjuder ibland på svårigheter så är det också för den som har Gud. Det kan vi inte komma undan. Men det stora är att vi möter inte svårigheterna ensamma utan Han går med och det gör skillnad. För med honom följer ljus och hopp och gnista också i det mörkaste mörka. Och när vi mött honom så, så kan vi påminna folket med Nehemja, Paulus och de andra - tänk vilken trofasthet han visat. Han är att lita på också när allting annat faller. T o m när vi själva faller. Han står kvar.

Senast uppdaterad ( 2012-09-12 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk