Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Andra söndagen i påsktiden - Årg2 - Det var en gång... PDF Skriv ut E-post

 ...en liten lerklump som kände sig mycket dyrbar och älskad. Den vilade i krukmakarens varma kärleksfulla händer och den visste att den skulle bli något väldigt fint en gång, för krukmakaren brukade visa den några av alla de vackra saker han tidigare hade skapat. Varje dag tog krukmakaren fram lerklumpen och knådade den och det tyckte den mycket om. Krukmakaren brukade sedan  forma den för att göra något vackert, men alltid hittade han någon hårdhet som behövde mjukas upp. Då lade han tillbaka lerklumpen på en fuktig plats och formade en av de andra klumparna i stället.

   En kväll tröttnade lerklumpen.
– Det verkar som det aldrig skulle bli något av mig! Jag rymmer!

  Ju längre bort från krukmakaren den kom, desto hårdare blev den. Han mötte andra hårda lerklumpar som stolt sade:
– Vi har format vår egen framtid. Det gäller att förverkliga sig själv.


   När det gått några år var lerklumpen kantstött, illa medfaren och hård som sten. Den började längta tillbaka till den sorglösa tiden, när den varje morgon vilade i krukmakarens händer.

   Till sist kände den sig så eländig att den  bestämde sig för att ta sig hem. Den fann vägen tillbaka till verkstaden och de andra lerklumparna. När den kröp in i fukten hos de andra var de flera som drog sig undan.

– Usch! Du är ju hård som sten. Du gör illa oss. Ge dig iväg!

   Men några av lerklumparna tog sig trots allt an den och skyddade den.


   På morgonen dök krukmakaren upp. Han tog upp den ömkliga lerklumpen. Hans händer blev såriga av alla vassa hörn som lerklumpen hade fått. Den skämdes över att den hade skadat krukmakaren och väntade sig att bli bortkastad.


   Krukmakaren hämtade en stor hammare.
– Nu smäller det! tänkte lerklumpen.
   Då talade krukmakaren.
– Min dyrbara högt älskade lerklump. Jag formade dig en gång för att göra något riktigt vackert av dig, men du smet i väg ur mina händer. Så här går det inte att göra något av dig.
– Jag skäms! sade lerklumpen. Kan du förlåta mig?
– Jag både kan och vill förlåta dig! Men jag måste dessvärre göra dig illa nu. All den hårdhet som finns oss dig måste bearbetas på nytt. Tillåter du att jag gör det?
   Lerklumpen såg upp i krukmakarens ögon. Där flödade tårarna. Men ännu mer flödade kärleken!
– Forma mig som du vill! sade lerklumpen.

   Krukmakaren tog hammaren och under tårar krossade han varje hårdhet som lerklumpen hade fått. Det gjorde ont, men det gjorde gott! Sedan tillförde han vatten, och undret skedde. Lerklumpen mjuknade och kunde formas på nytt. Krukmakaren gjorde nu en fantastisk skapelse och lerklumpen kände sig dyrbar, upprättad och älskad.
Dessutom blev den uppskattad av och värdefull för många andra. Den hade blivit sådan som skaparen hade tänkt sig!

   Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er..., så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer...


Jeremia 18:5-6

Lars Fröjmark
kyrkoherde i Glimåkra

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk