Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Trettondedag jul - Årg 3 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   

Idag firar vi kungarna, de vise männen som kom fram till krubban. Texterna handlar om dem som samlas vid krubban. Och nu blir det extra intressant för oss, för det är nu hedningarna får vara med. De som inte är judar får också plats vid krubban, får också de – också vi – vara med på festen.

 

En bakgrund får vi i den gammaltestamentliga texten om kung Salomo och drottningen av Saba. Hon har hört talas om Salomos vishet och fromhet, om allt det vackra och ståtliga han byggt och gjort, som det står, ”för Herrens namn”. Men hon vill inte bara höra andra berätta – nej, hon vill själv komma och se. Se med egna ögon. Det där tål att tänka på. Det är lätt att läsa om och tänka på alla de människor genom historien som har tjänat Gud med sina liv, sina pengar, sin sångröst, sina olika gåvor. Många verkar så otroligt rika, lika rika som drottningen av Saba. Själv kanske man känner sig lite mer som en kyrkråtta. Liten, obetydlig, fattig. Man tänker att man själv kanske inte har något att bidra med. Men vi ska inte tänka så. Vi ska göra precis som drottningen av Saba. Vi ska komma och se själva, vi ska komma med oss själva. I en engelsk julsång sjunger man: vad kan jag ge dig, jag som är så fattig? Om jag var en herde skulle jag ge dig ett lamm. Om jag var en vis man skulle jag ge dig min del – men som det nu är så ger jag mitt hjärta. Jag tror inte det finns någon gåva som Gud gläder sig så över som när vi vågar komma med vårt hjärta.

 

Drottningen av Saba står på ena sidan i dagens läsningar. Hon kommer frimodigt, hon är nyfiken, hon är glad och förväntansfull. På den andra sidan, som vi läser i evangelietexten, står kung Herodes. Han är inte det minsta glad eller förväntansfull. Han blir förskräckt när han hör talas om Jesus. Kommer det någon här och inkräktar på mitt revir? För honom är Jesus ett besvär, ett tröttsamt problem att förhålla sig till. Mitt, mitt, mitt.

 

Det är svårt för människan att vänja sig vid tanken på att bjuda in en annan kung i sitt hjärta, än det egna jaget. Vi vill gärna styra och ställa, inreda vårt hjärta efter eget tycke och smak. Det är jobbigt att lämna ifrån sig makten. Herodes ville inte lämna ifrån sig någonting av det som han kallade sitt eget. Tvärtom var han helt inställd på att utöka sitt territorium, skaffa mer som han kunde kalla sitt.

 

I världsligt maktspel är det ofta vinna eller försvinna, segra eller dö. Där lämnar man, om man är tvungen, ifrån sig sin makt – men man gör det ovilligt. När vi kommer till krubban och till Jesus finns det en sak som är svårare för människan än att lämna ifrån sig makten – det är att vilja göra det. En ovillig kapitulation, eller att man resignerar – det är inte det Gud längtar efter. Förr eller senare kommer Han att ta oss alla i besittning. Nej, Hans längtan – som Augustinus skriver – består i att vi ska längta, trängta, törsta efter Honom, Deus sitit sitiri. Det är något annat än den mulna uppsyn med vilken vi ger upp, som ett barn inför en alltför envis förälder: ok, du vinner.

 

Som om det inte vore svårt nog, detta att kapitulera och att göra det med glädje visar dagens episteltext på ytterligare en avgörande, svår sak som vi måste öva oss i, nämligen den att våga tro på barnaskapet, att det verkligen gäller inte bara resten av mänskligheten utan också oss. 

 

Vår väg till Betlehem (som ju betyder ”brödhuset”) kan vara lika lång och krånglig som de vise männens. Det finns mycket som vill hindra oss. Men, kan vi fråga oss, varför kom de rätt?

 

* de hade sett stjärnan, gjort en stark och påtaglig erfarenhet som gjorde att de, när de sedan stötte på hinder på vägen, inte gav upp utan kämpade vidare.

 

* de bars av en inre urskillning, som gjorde att de inte lät sig intas av Herodes och prakten och ståten i Jerusalem utan visste att deras mål låg någon annanstans.

 

* de var fyllda av en stor glädje. Glädjen kan bli vårt skydd i mötet med världens synliga makter, liksom med de osynliga.

 

I nåd, o Herre, tag emot
vad vi vill lägga för din fot.
Våra gåvor bliver
ej myrra, guld och rökelse.
Vi vårt hjärta giver
åt dig, vår Gud, vår Frälsare,
fyll det du med kärlek,
tro och helgelse.

(SvPs 131:3)

 

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk