Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Josefine Sävenstrand   
2014-06-24

Som döpta, som troende, som Guds älskade människor har vi alla en kallelse att leva i och verka för Guds rike. Gud ger oss det vi behöver för att kunna göra det.

Låt oss be:

O Gud, du som kallar oss till ditt rike, fyll oss med kärlek till dig och din vilja så att vi med våra liv alltid kan tjäna dig med glädje. Så ber vi genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.

Som människor har vi en kallelse att leva våra liv i gemenskap med Gud. Den gemenskap som brast i skapelsens början är det Guds önskan att åter upprätta. Hela Guds historia med denna värld och med varje människa handlar kanske djupast sett om denna öppna inbjudan från honom och våra olika gensvar på den.

Det finns många hinder på vägen. Kyrkan har traditionellt benämnt dessa hinder som synd och synden är större än en människas enskilda gärningar. Synden präglar tillvaron på så många sätt, genomsyrar våra liv och hindrar där den finns relationen med Gud. Synden är arketypiskt beskriven i bibelns berättelser och allt som oftast kan vi känna igen saker i våra egna liv i dessa gamla berättelser.

På söndag finns t ex en berättelse från Domarboken som kan tjäna som ett bra exempel inledningsvis. Här har vi Israels folk som varit med om enorma under och fått otroliga bevis på Guds trofasthet. Man skulle kunna tänka sig att det skulle vara nog för att etablera en solid relation in i evigheten. Men det är inte så det fungerar utan tvärtom, de glömmer fort och lockas av andra gudars löften. Just det här med andra gudar kan kännas som något som ligger långt borta från oss här och nu. Men det beror på hur man ser på detta med en ”gud”. En klassisk definition av en gud är nämligen ”den som du sätter din tillit till”. Och visst är det så att med den definitionen kan detta också drabba oss nutidsmänniskor? Trots att vi fått uppleva Guds närvaro och kraft så lockas vi lätt att sätta vår tillit till andra saker än Gud. Väldigt ofta är det just vår egen kraft eller andra människors som för oss ter sig värd all vår tillit. ”Vi behöver ingen gud när vi har människan” kanske en nutidsmännisks trosbekännelse skulle kunna lyda.

Gideon får i berättelsen från Domarboken en kallelse att vara som ett tecken för sina medmänniskor just på att Gud är värd deras tillit. Gideons reaktion är ganska nutidstypisk. Han utgår nämligen från sina egna förmågor och gör en bedömning av dem. Han har inte så mycket att komma med, tänker han, när han granskar sig själv med världens ögon. Gud påminner honom då att han inte behöver sätta sin tillit till sig själv och sin egen förmåga utan kan pröva att gå fram i tro och lita på honom, Gud. Och nu händer det grejer! Gideon blir en förebild men också en som väcker tankar. För visst är det lätt hänt att vi låter oss hållas tillbaka av ett världsligt inspirerat "inte skall väl jag" och istället för att lita till Gud? Visst är det lätt hänt att goda verk för världen och medmänniskorna inte blir gjorda på grund av att vi inte ser förmågan i oss själva? Berättelsen om Gideon påminner oss om att det inte är hos oss själva som förmågan att göra skillnad djupast sitter utan den sitter i relationen med Gud och i vad Gud vill göra genom oss.

Begränsningar kommer inte bara inifrån de egna tankarna utan de kan också komma utifrån. På söndag möter Jesus Levi, en tullindrivare.  Även Levi är en man kallad att leva sitt liv i relation med Gud och i tjänst för hans rike. Men världen ser inte det, utan den ser en syndare, en tullindrivare, en som valt fel och en som inte är att lita på. Många runtomkring rynkar därför på näsan åt Jesu umgänge med Levi. "Äter han med tullindrivare och syndare!" förfasar de sig, Som om de kunde döma vem Gud vill ha en relation med och verka genom. Svaret som Jesus ger får vägleda: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare". Det är inte i vår egen förmåga som vi skall söka kallelsen, inte i våra egna förmågor och styrkor utan det är i relationen med Gud. Det är han och inte vi själva som är värd den djupaste tilliten. Vi har alla en gång gått miste om härligheten hos Gud och likafullt är vi kallade, inbjudna och i anspråkstagna.

Jag avslutar med att citera söndagens episteltext från 1 Kor 1. ”Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, det som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet, vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.” Och vi kan lägga till: sin tillit för det är han värd. Han har visat sin trofasthet.

Senast uppdaterad ( 2014-06-24 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk