Första söndagen efter trettondedagen - Årg1 |
![]() |
![]() |
![]() |
Skrivet av Jenny Berggren | |
Han var ute och gick på isen. Solen sken och snön knarrade under hans fötter. Sen brast isen! Hon var ute och rodde med en liten gammal träbåt, när det plötsligt blåste upp till storm och hon överraskades av oväder. Hon tappade årorna och båten drevs utomskärs och slogs strax sönder mot klipporna och hon låg hjälplös i vattnets rytande strömmar och kunde inte komma upp på ur vattnet. Då kom en segelbåt farandes helt nära bränningarna där hon kämpade i vågorna. Ombord på segelbåten slängdes det ut en livboj som landade så pass nära att hon snabbt blev uppdragen. Väl ombord och med en varm pläd om sig, kom de snart inomskärs. Trygg inne i den varma ruffen kunde hon berätta om vad som hänt. Tacksamheten strålade omkring henne! Gud har ingen begränsning. Han bor i allt Han skapat och Han har valt vattnet som vi dricker av varje dag i vårt liv - som vi måste dricka av - för att döpas i. Vattnet renar oss och ger oss hälsa. Förr var dessutom båt det snabbaste färdmedlet och förenade landremsor med varandra. Vi har behov av allt detta: friskt vatten att dricka, renhet och närhet med vänner långt bort i andra länder. Vid Jesu dop i Jordanfloden ser vi den Helige Ande. I dopets vatten räddas vi när vi förlorar oss själva och när vi fylls av Hans liv. Katastrofer bär Guds ovänners namn. Gud är vår vän. Vid varje dop i Svenska Kyrkan fyller Gud med den Helige Ande, vilket gör att vi aldrig KAN skiljas från Hans liv och liv i överflöd. Ibland känns det som om vattnen vill dränka oss och stormar rasar farligt nära. |
< Föregående | Nästa > |
---|