Långfredag, Johannesserien

Och han sa till mig att bara 3 % av Sveriges befolkning trodde på Gud.

Och av dem var det bara 3 % som trodde på något efter långfredagen.

Han sa också - för att få oss att tänka till - om den sanne Guden: straffet var lagt på en som var sann människa och handen på hjärtat: Kan en sann människa vara medveten om att den är Gud och skall uppstå? Tanken svindlar.

Påståenden som vänder på begreppet Gud och visar nya sidor gör livet ännu mer intressant. Här, nära Korset, hör vi hans ord talas genom plågor och hans anfäktade andhämtning. Vi stannar upp inför den hänsynslösa, ytterst grymma straffdag som den första Långfredagen var.

Han dog i sina plågor. Genom den väg han som människa då hade hunnit vidröra och tillryggalägga, har varje bit av kall, stor, rasande ondska blivit markerad. Allt som är utan Gud fick en märkning, och denna noga vägs slut som döden på korset visar, säger oss att han var ensam och övergiven till slutet. All ondska är efter denna dag märkt.

Anledningen har vi - som sitter med facit i hand – förstått.

Fullständig kännedom av det onda ställer oss fullständigt fria, och Gud vet att vi behöver trygghet bortom döden. Guds nåd svämmar över i varje skapelseminut denna första och i Guds tidlöshets enda långfredag.

Långfredagens plåga är idag.

Vad menade han med 3 %?

Själv skakade jag till vid denna siffra; Vem vågar påstå något så dumt att vi som

kristna bara tar till oss att Gud dör för vår skull, men missar att leva med undret att han också uppstår?

Sen tänkte jag efter: I syndabekännelsen händer ibland detta:

Jag sitter i kyrkbänken och ser vad som är mina fel och min frånvändhet från Gud.

Jag kommer så långt att jag bekänner detta. Sen händer ibland något konstigt:

Jag gör omedvetet upp en sinnrik plan som bestämmer hur jag skall jobba med detta för att komma runt det. Som om jag satt i ett styrelsemöte!

Obemärkt, utan att veta att jag mist siktet på Gud, har jag lämnat förlåtelsen till förmån för den logiska plan som spelas upp i mitt inre.

Jag lämnar alltså samtalet med Gud, och glömmer hans nåd och Hans medkännande, levande hjärta. Jag stannar vid hans död. Inte vid Hans liv, utan jag stannar vid mitt eget.

Jag är kallad till att få gå ut och leva i förlåtelsen och omvändelsen.

Gud vänd mig till nya mönster givna av dig för att leva mitt liv. Omvänd mig. Förlåt mig.