Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
13:e sönd e tref -Årg 1 - Den medkännande och barmhärtige PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Carl-Erik Sahlberg   

  Denna söndags text, siom är liknelsen om den barmhärtige samariern och som är huvudtext på den söndag som heter 13:e söndagen efter trefaldighet, återfinns bara hos Lukas. Det är ganska typiskt, för Lukas tar i sitt evangelium ofta upp små, marginaliserade människor, som inte finns i de andra evangelierna.  Det är t.ex. bara han som har med liknelsen om änkan som vädjar till domaren om hjälp (Luk. 18) och det är bara han som berättar om den slagne efter vägen mellan Jeriko och Jerusalem.  Om Matteus är den judiske, Markus journalisten och Johannes teologen så är Lukas diakonen.  Och därför passar han och liknelsen om den barmhärtige samariern så väl på den söndag, som bär temat !”Medmänniskan” o eller som den också alltmera kallas ”diiakonins söndag”.

 När jag läser eller hör den här liknelsen – vilket jag förstås gjort många, många gånger så är det fem aspekter i den som jag särskilt tänker på.

 

 1.  Först tänker jag på samarierna.  De var ju ändå ett judiskt område och med Juda stammar där, men så erövrades området av Assyrien år 722 f. Kr. och då assimilerades, blandades, deras judiska tro med den assyriska och även andra religioner i området. Det resulterade i, att samarierna blev etniskt och religiöst ett blandfolk med sin egen tro, där det bl.a. ingick att man skulle tillbe Gud på berget Gerissim och att man bara använde sig av de fem moseböckerna.  Hur lätt påverkas vi inte av vår omgivning?  Nu lever jag i Tanzania och när jag kommer åter till Sverige, så märker jag hur lätt kristna här påverkas och helt tar för givet inslag i den tidsanda, som för närvarande råder här. Hos mig föder det en längtan:  låt Sveriges kristne hålla fast vid den Bibelns Gud, som uppenbarade sig en gång för det judiska folket i Gamla testamentet och sen fullt i Jesus Kristus och inte påverkas till oigenkännlighet i in kristna tro av tidens anda, så att av hans/henens tro bara blir kvar så småningom en allmänreligiös blandning.  Som det blev för samarierna.

 

2. Det andra jag funderat över när jag hört liknelsen är varför prästen och leviten gick förbi.  Jag har hört någon förklaring, att de var försenade och hade bråttom att hinna till den gudstjänst de skulle leda och därför inte hade tid att bekymra sig om den slagna vid vägen.  Jag tycker det är en konstruerad förklaring och rättfärdigar ändå inte att de båda gick förbi. Nej, jag tänker då mera som så, att dessa judiska präster och leviter ju tillhörde ett folk, som hade en förunderlig historia om hur detta lilla folk  i all sin synd och sitt avfall från Gud, gång på gång fått möta  Guds kärlek, godhet och barmhärtighet, fast de inte förtjänade det.  Skulle det då inte kunnat visa den slagne vid vägen någonting av denna godhet och barmhärtighet, som de själva så många gånger fått uppleva?

 

3. Jag ser förstås, när jag hör liknelsen, samariern som ett stort föredöme på barmhärtighet – precis som den spetälske, som fått uppleva helande, var samarier och att Bibeln talar om syriern Naaman och den syrofeniciska kvinnans tro.  De tillhörde inte det utvalda folket, men hade en tro och ett liv, som mera stämde i samklang med deras ärvda tro. Då tänker jag på våra invandrare och tackar Gud för dem, som kommer till oss, detta gamla, kristna land med korset i flaggan och som sänt ut missionärer över snart sagt hela världen, men som nu retirerat och backat i vår tro.  Nu kommer de, vår tids ”samarier”, och visar i tro och handling på den Gud vi glömt.

 

4. Jag tänker också på att samariern var beredd att hjälpa.  Han hade förberett sig på att hjälpa utifall att något skulle hända.  Så han hade med sig olja och vin  och han hade pengar med sig så han kunde betala sjukhuskostnaderna.  Prästen och leviten kanske helt enkelt inte kunde hjälpa, för de hade inte de sakerna med sig! Må vi vara beredda att med saker, pengar och öppna hem vara beredda att hjälpa om någon av livet slagen kommer i vår väg.

 

5. Slutligen gör jag som några i urkyrkan – ser denna liknelse också som ett vittnesbörd om Jesus själv.  Människorna i en värld, som föll efter syndafallet, möter rövare och den store rövaren – Satan själv. Vi människor, skapade till Guds avbilder, blir frånrövade all den härlighet, som var förberedd för oss.  Jesus kom, kände djupt medlidande med oss och böjde sig ner över oss och till oss.  Han är den barmhärtige samariern själv och han vill föra sitt folk till värdshuset, kyrkan, där vi får plåstras om och tillfriskna till ande, själ och kropp.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk