Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Att få smak på Sanningen - Åttonde sönd e trefaldighet - Årg 3 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Anna Sophia Bonde   

Hur lär man sig att få smak på Sanningen? För Petrus, Jakob och Johannes fungerade den märkliga stunden på Förklaringsberget som en tydlig bekräftelse på att Jesus hörde ihop med den tradition de blivit itutade som små. Sanningen var därmed inte bara ett material att tillgodogöra sig utan en Person, någon att förhålla sig till. Någon att vara tillsammans med uppe på berget, i lovsång och glädje. Någon att följa ut i vardagen, nerför berget. De älskade Jesus så mycket att de gick med Honom nerför berget, ner bland de lidande massorna.

När vi ber "tillkomme Ditt rike" är det just det som menas: att Guds rike, dess Sanning, kraft och frid ska förverkligas också i denna mörka värld.

Men det är ju inte säkert att vi längtar efter Sanningen. Vi kanske är fullt nöjda med något mycket mindre, kanske nöjer vi oss rentav med lögnen.  Som den knubbiga väninnan till den vackert svala huvudpersonen i en tv-serie utbrast: I´m not looking for Mr Right, I´m looking for Mister Right Now! Sådär kan det vara. Vi kanske egentligen vet vad det levande vattnet rinner, men nöjer oss med de brunnar som vi innerst inne vet är usla.

I Bibeln läser vi ofta om hur Gud, Herren själv, klandrar sitt folk för att de tror att de genom att vara med i kyrkorådet och buga på rätt ställen i liturgin uppfyller lagen, rättfärdigheten. Det finns en yttre gudstjänst, den är viktig, men det hjälper inte hur många gudstjänster man bevistar om hjärtat inte är med, om inte gudstjänstens insida talar till ens hjärta och genererar en lust att leva annorlunda.

Sanningen är inte bara en princip att tro på, intellektuellt. Det är ett liv att komma in i och djupna i, att alltmer bli formad av. Man kan få smak på Sanningen, precis som Jeremia fick, fastän han egentligen inte ville. Paulus skulle komma att erfara att Sanningen var något annat än han som farisé tänkt och menat. Så nära och ändå så annorlunda. Kanske är det sig själv som ung han talar om när han i söndagens epistel talar om de slavar som "måste leva i fruktan igen". Själv ville han inte tillbaka dit. Han hade som förlorad son mött och erfarit den himmelske Faderns varma famn.

Det finns många åskådningar i vår tid som gör anspråk på att utgöra om inte Sanningen så i alla fall "en sorts sanning". De kräver vår lojalitet, ett slags lydnad. Hur ska man veta vad som är sant och vad som är falskt? Vi önskar ibland att Gud skulle tala lite tydligare, att det skulle vara åtminstone lite lättare att höra Hans röst.

Men porten är och förblir trång. Frestaren vill hindra oss från att läsa Guds Ord, gå i själavård, tala med troende vänner, vara i stillhet. Frestaren vill att vi ska känna oss löjliga och pretentiösa när vi försöker följa vårt samvete. Frestaren vill få oss att bagatellisera det där med integritet. Det är lätt att ge efter, att låta livet gå. Skit samma, liksom. Men om vi en dag tänker tanken att det kanske ändå inte är alldeles likgiltigt vilka val vi gör, hur vi förvaltar vårt liv, då ska vi inte utesluta att det är den Helige Ande, Tröstaren, Förmanaren som försöker att - för vilken gång i ordningen? - servera en aptitretare av Sanning.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk