Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu
Prövningens stund Första söndagen i fastan 1 årg PDF Skriv ut E-post

När vi nu står inför årets fastetid och kanske funderar på vad vi ska avstå ifrån kan orden i söndagens evangelietext framkalla en känsla av vanmakt: När (Jesus) hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Emellertid tror jag vi vore hjälpta av att, innan vi fattar radikala beslut, fundera på vad kyskhet egentligen är för något. Kyskhet är konsten att avstå frivilligt. Om vi alls tänker på detta ord får vi väl associationer till sex och den sortens avhållsamhet, om klosterlivets celibat. Men jag tror vår kyrka skulle må väl av att våga damma av begreppet och våga dra slutsatser av det, självklart kring frågan om sex och sådana gränsdragningar men också i vidare bemärkelse.

 Många idag är ju oroade för klimatet, för våra ekologiska fotavtryck, att de bara verkar bli större och större – paradoxalt nog i takt med att andelen ekologiska livsmedel i butiken växer och växer. Ekologi blir en livsstilsfråga, som visar vilken grupp vi tillhör, att vi är, låt säga, medveten, akademisk medelklass. Men att vi alltmer shoppar ekologiskt betyder ju inte att vi övar oss i det som planeten sannolikt skulle behöva mer än något annat: att vi avstår frivilligt. Avstår Thailandsresan (även om vi tycker att vi förtjänar den), avstår shopping som livsstil och fritidsintresse. Det låter kanske som moralism, som något för dem som är extra duktiga och disciplinerade. Men orden om Jesu fasta i Matt 4 antyder något annat. De orden framställer kyskheten – som gåva. När (Jesus) hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig.

Innan vi deppar ihop för att vi, måhända, gått ut för hårt och stupat långt före mållinjen kanske vi skulle gå till Gud i bön och be om kyskhetens gåva. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Paulus kritiserar i sina brev regelmässigt de läror som upphöjer asketismen och leder till, för att ta ett exempel, förakt för det äktenskapliga samlivet. Celibatet, som han själv levde i, är, understryker Paulus, en gåva – inte något man ska ta sig.

På samma sätt borde vi nog se våra enskilda fasteövningar: som en gåva att ta emot, från Gud – inte som en prestation jag ger till Gud. Gud vill öva oss i beroende, Han vill hålla oss nära. Ett sätt att hålla oss nära är att öva sig i att höra Hans röst, Herdens röst. Om jag vågar vara konkret, om jag i bönen vågar ställa frågan: Gud, ge mig gåvan att under denna fastetid avstå något och visa mig hur, då ska vi inte utesluta att Han svarar på vår bön. Då blir fastetiden en mycket konkret vandring, fårets vandring med Herden. Det blir en övning i lyhördhet, i tillit, i gemenskap. Jag övar mig i att ta emot den gåva Gud vill ge.

Hagar, som vi möter i söndagens gammaltestamentliga text, hade säkerligen inte någon lust att ge sig ut i öknen. Hon trodde att hon flydde, att hoppet var ute. Men väl därute i öknen visar det sig att det är Guds omsorg som fört henne dit. Han överraskar henne som aldrig förr i sitt liv överraskats. Hon får erfara den intima Guds omsorg som vi också läser om hos en sådan profet som Hosea: Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. (4:14)

Anna Sophia Bonde 

 
Nästa >