Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Den inre människans bön (Ef 3:16) - Bönsöndagen 2018 - årg 1 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Staffan Fredin   

 

Det finns oändligt mycket att lyfta fram angående bönen. Här fokuserar jag på en typ av bön som jag själv funnit mycket värdefull utan att därmed vilja förringa andra typer.

Det händer så mycket runtom oss. Dagstidningar och nyhetsprogram tillhandahåller en uppsjö av böneämnen varje dag. Vi har sociala nätverk med vänner och kontakter där det inte saknas böneämnen, och så har vi de som står oss nära och allra närmast. Hur lätt är det inte att känna sig som en dålig bedjare därför att man förmår inte uppfylla kraven på att vara en flitig och duktig och engagerad bedjare? Bönen blir en börda och förknippas med ett allt tyngre dåligt samvete.

En enkel beskrivning av bön är att det är ett samtal med Jesus. Om han nu bor i ditt hjärta (vilket Bibeln faktiskt säger att han gör, se t.ex. Ef 3:17) så är det ganska enkelt att be = samtala med Jesus. Och vad är det du talar med honom om? Visst är det väl det som ligger dig närmast om hjärtat, som är mest angeläget just nu? Kanske hur besvärligt och jobbigt det är med alla dessa bönekrav, och bönelistan som aldrig blir komplett eller "genombedd".

Här är det som jag menar är den allra bästa formen av bön: det engagerade samtalet med Jesus. I Bönsöndagens gammaltestamentliga text "prutar" Abraham ner antalet rättfärdiga som behövs för att Herren ska skona staden Sodom. Vi kan förstå att Abraham är engagerad i den stadens öde. Han hade släktingar där, brorsonen Lot med sin familj. I evangelietexten talar Jesus om en änka som gång på gång kommer inför domaren och kräver sin rätt. Hon är engagerad och vägrar ge upp.

"Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren" (Jer.29:14). Det är skillnad på helhjärtat och halvhjärtat. Det vi helhjärtat går in för, där har vi ett engagemang. Det vi gör halvhjärtat engagerar oss inte så mycket. Samtalet vi har med Jesus i vårt inre, i vårt hjärta, berör så klart det som engagerar oss, det som har hela vårt hjärta.

I dessa samtal med Jesus får vi också ta upp sådant som ligger djupt nere i vårt innersta, önskningar och längtan som vi kanske inte riktigt vågar kännas vid, som vi kanske skäms över att vi bär på. Vi blir så lätt fostrade i hur bönerna ska vara för att vara tillräckligt fromma och anständiga och så rabblar vi dem för "det ska man göra" och "så ska det vara". Engagemanget finns där inte utan det handlar mer om plikt och "borde". Jesus säger: "När ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna. De tänker att de ska bli bönhörda för sina många ords skull." Istället säger Jesus att vi ska gå in i vårt hjärtas fördolda kammare och be till vår Fader som är i det fördolda och som ser i det fördolda (Matt 6:6-7).

Ibland har jag kommit på mig själv med att be på ett sätt med ord och tankar medan det i mitt hjärta har funnits en helt annan önskan. Vilken bön tror du Gud svarade på? Dessutom har det hänt att situationer har öppnats för mig på ett fantastiskt sätt, och efteråt har jag tänkt att detta var precis vad jag egentligen hela tiden hade önskat och längtat efter men inte vågat tro eller hoppas på. Gud svarade alltså på min bön innan det hade blivit en bön.

Den här typen av bön ligger liksom i barnaskapet hos Gud. Barn är ju sådär öppna, ärliga, innerliga, rakt på utan en massa fromma krusiduller, "måsten" och "borden" och "så där får man inte säga, be eller önska".

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk