Översättning Släkttavla för JESUS, han som är MESSIAS, ättling till David och Abraham: Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Judas och hans bröder. Judas fick sönerna Fares och Sara med Tamar, Fares blev far till Esrom, Esrom till Aram, Aram till Aminadab, Aminadab till Naasson, Naasson till Salmon. Salmon fick Boes med Rahab, Boes fick Jobed med Rut, Jobed blev far till Jessai och Jessai till David, han som blev konung. David fick Salomo med Urias hustru. Salomo blev far till Roboam, Roboam till Abia, Abia till Asaf, Asaf till Josafat, Josafat till Joram, Joram till Osias, Osias till Joatam, Joatam till Ahas, Ahas till Esekias, Esekias till Manasses, Manasses till Amos, Amos till Josias, Josias till Jekonias och hans bröder vid den tid då folket fördes bort till Babel. Sedan folket förts bort till Babel, blev Jekonias far till Salatiel, Salatiel till Sorobabel, Sorobabel till Abiud, Abiud till Eljakim, Eljakim till Asor, Asor till Sadok, Sadok till Ahim, Ahim till Eliud, Eliud till Eleasar, Eleasar till Mattan, Mattan till Jakob, Jakob till Josef, han som var make till Maria. Av henne föddes Jesus, han som kallas Kristus. Alltså blir det sammanlagt fjorton släktled från Abraham till David, fjorton från David till fångenskapen i Babel och fjorton från fångenskapen i Babel fram till Kristus. | Kommentar Matteus börjar med Jesu släkttavla. Han ger den en överskrift, som samtidigt kunde vara en överskrift över hela evangeliet: ”Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son”. I ordet ”Kristus” ligger mera än vad vi vanligen tänker på. ”Kristus” är grekiska och betyder ”den smorde”. Det är en översättning av det hebreiska ”Messias”. Vad Matteus här först av allt vill säga, är att den Jesus, han nu skall skildra, är den utlovade Messias. Han skriver ju för judar och han kommer att skildra, hur denne Jesus, som blivit korsfäst, verkligen var den Messias, som Gud hade lovat att sända och som hans folk väntat på i sekler. Messias skulle födas av Davids släkt. Denne Jesus var av Davids släkt (”Davids son” som judarna sade). Han var alltså son också till Abraham och arvinge till alla de löften, som Gud hade givit åt Israels stamfader. Så följer släkttavlan. Det är Josefs släkttavla, som Matteus ger oss, fastän han själv i samma andedrag säger, att Josef endast var fosterfar till Jesus. För en jude låg det ingen orimlighet i detta. I och med att Josef upptagit gossen Jesus som sin son, tillhörde han Josefs släkt med allt vad det kunde innebära. Jesus var alltså en rättmätig arvinge till alla de löften som Gud hade givit åt David och hans hus. Vi kan undra över att en hantverkare som Josef skulle kunna ha så noga reda på sina anor. Men bland judarna var det inte ovanligt. I Gamla Testamentet berättas på en rad ställen hur man förde släktregister. Det kunde vara viktigt att ha dem i ordning. Vid återkomsten från Babel fanns det folk av prästerlig släkt som ”sökte efter sina släktregister men inte kunde finna dem”. Följden blev att de som ovärdiga uteslöts från prästadömet (Esra 2:62). Även Lukas ger oss en släkttavla, men den ser helt annorlunda ut. Hur man har försökt förklara den saken skildras i kommentaren till Lukas 3 kapitel. Här konstaterar vi bara, att Matteus haft tillgång till en släkttavla, som tydligen sagt honom några väsentliga saker. Först har han – eller någon som före honom studerat denna stamtavla – lagt märke till att man kan dela den i tre delar som vardera omfattar fjorton släktled. De tre delarna motsvarar tre huvudskeden i Israels historia: först tiden fram till David, sen konungadömets tid och slutligen betryckets tid under och efter den babyloniska fångenskapen. Tydligen har Matteus – eller någon före honom – fäst sig vid talet 14. Det är ett dubbelt 7-tal, och 7 var det heliga talet, som judarna återfann i så mycket av Guds verk. Den som upptäckte, att man här kunde räkna tre perioder på vardera 2 gånger 7 generationer, har tydligen sett en Guds styrelse i detta. Han har menat att Gud gett en antydan om att det är han som har gestaltat denna historia. I den släkttavla, som vi här har framför oss, blir det emellertid bara 13 led i den sista gruppen. Det beror på att kung Jojakim har fallit bort. Han regerade före Jekonias och blev bortförd till Babel. Att han fallit bort kan lätt förklaras som ett avskrivningsfel. Jekonias heter nämligen på hebreiska Jojakin, som det är lätt att förväxla med Jojakim. Den förväxlingen förutsätter – eller kanske vi kan säga: bevisar – att denna släkttavla en gång måste ha förelegat på hebreiska. Alla namn i detta släktregister från Abraham fram till Sorobabel återfinns i Gamla Testamentet. Det kan vara svårt för oss att känna igen dem, eftersom vi här får dem i grekisk omklädnad. Isai har blivit Jessai, Rehabeam heter Roboam, Hiskia kallas Esekias osv. Det är alltså den gamla kungalängden som återkommer i andra delen. Emellertid har tre led blivit överhoppade. Också det kan förklaras med ett fel av en avskrivare, som hoppat från ett namn till ett annat som sett nästan likadant ut. Emellertid är det inte något vanligt släktregister vi här har framför oss. Mot gängse sed har någon i första delen satt in namnen på tre kvinnor, som alltså varit Jesu anmödrar: Tamar, Rahab och Rut. Dessutom nämns Urias hustru. Rahab var sköka, Tamar var en ogift moder, Urias hustru en äktenskapsbryterska. Rut var moabitiska och tillhörde alltså ett folk, som israeliterna inte fick beblanda sig med. Det är fråga om kvinnor, som den fromma anständigheten kunde rynka på näsan åt. Varför har de då tagits med? Ett skäl är säkert att man velat visa att Messias verkligen föddes i ett släkte av syndare. Det säger också namnen på hans kungliga förfäder. Sju av dem får i Skriften det betyget att de gjorde vad ont var i Herrens ögon. Det kan ha funnits ytterligare ett skäl till att kvinnorna tagits med, nämligen att judarna talade illa om Maria och hade satt onda rykten i omlopp. Inte kunde Messias födas av en sådan kvinna! Detta släktregister ger svaret: Messias är verkligen född ur en syndig släkt. Annars vore han inte någon Davidsättling. Det gamla kungahuset hade alla dessa fläckar på sin stamtavla. Men – tillägger nu Matteus – med Messias födelse gick det till på ett annat sätt. Det går han nu över till att skildra. |