Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Matteus kapitel 12. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Matteus Kapitel 12

Människosonen är herre över sabbaten (Matt 12:1–8)

Översättning

    Vid den tiden kom Jesus på en sabbat gående genom sädesfälten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. När fariséerna såg det, sade de till honom: Titta, dina lärjungar gör sånt som man inte får göra på sabbaten! Men han svarade dem: Har ni inte läst vad David gjorde, när han och hans män var hungriga? Hur han gick in i Guds hus och åt skådebröden, som det inte var tillåtet att äta, varken för honom eller hans män utan bara för prästerna? Eller har ni inte läst i lagen, att prästerna i templet på sabbatsdagen bryter sabbaten och ändå är utan skuld? Men jag säger er: Här är det, som är förmer än templet. Hade ni förstått det ordet: ”Barmhärtighet väntar jag av er, och inte offer”, så skulle ni inte ha dömt dem som är oskyldiga. Ty Människosonen är herre över sabbaten.

 

 

Kommentar

Det är sabbat, någon gång i maj eller tidigt i juni, när säden står mogen. Lärjungarna är hungriga och använder sig av det som var judisk allemansrätt. De rycker till sig ax och börjar äta. Fariséerna reagerar omedelbart. Detta räknade de med bland de 38 slag av arbete, som var uttryckligen förbjudna på sabbaten. Men Jesus hänvisar dem till Davids exempel. Vad gjorde han när han var hungrig? Bröt han inte lagen om skådebröden? Och vad gör prästerna i templet? Alla visste ju att de skulle frambära ”sabbatsbrännoffret” som slaktades på sabbatsdagen. Och så säger Jesus det som mest av allt måste ha stött fariséerna för huvudet: Här är det, som är förmer än templet. Det måste ju betyda: Här är Messias, här är himmelriket, här är ett nytt Israel, här är det gamla templets tid förbi. Sen påminner Jesus om ett ord av profeten Hosea, som han förut citerat. Gud väntar barmhärtighet av oss, inte offer. Fariséerna med all sin stränghet hade kommit vilse. De dömde de oskyldiga och drog skuld över sig själva. De förvände lagen, när de gjorde den till ett medel att själva bli rättfärdiga i stället för att se sin synd och lära sig barmhärtighet. Och till slut säger Jesus, att Människosonen är herre över sabbaten. Det måste ha låtit lika hädiskt i deras öron som när han förlät synder. Det förutsatte ju, att han var mer än en människa!

När Matteus börjar denna berättelse med orden ”Vid den tiden” – alldeles som föregående stycke – så betyder det ingen strikt datering. Troligen är det bara den sedvanliga inledningen till texten, så som den framfördes vid gudstjänsten och i undervisningen. Matteus har ju inte författat en ny text. Han återger – mer eller mindre fritt – vad han själv många gånger lyssnat till eller föredragit för andra.

När Jesus frågar fariséerna om de inte ”läst” ett visst skriftställe, så använder han ett ord som egentligen betyder ”läst upp”. Han syftar på de olagliga gånger de själva läst upp dessa ställen i synagogan eller hos någon rabbin. Även om man var ensam läste man alltid högt i antiken.

Vad man får göra på sabbaten (Matt 12:9–14)

Översättning

    Så gick han vidare och kom till deras synagoga. Och se, där var en man med en förtvinad hand. De frågade honom: Får man bota sjuka på sabbaten? De ville nämligen få något att anklaga honom för. Men han svarade: Om någon här bland er har ett enda får och det på sabbaten faller i en grop, tar han då inte tag i det och drar upp det? Är inte en människa mer värd än ett får? Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten. Sen sade han till mannen: Räck ut din hand. Han räckte ut den, och den blev frisk igen, lika frisk som den andra. Då gick fariséerna ut och beslöt sig för att röja honom ur vägen.

Kommentar

   Jesus kommer till en synagoga och genast drar det ihop sig till en ny konflikt. Som ofta återger Matteus händelseförloppet kortare – och mindre målande – än Markus. Vad som intresserar Matteus är alltid berättelsens ”sens morale”, den lärdom som man kan dra av den. Här gäller det vad man får göra på sabbaten. Matteus låter motståndarna ställa frågan: Får man bota folk när det är sabbat? Och Jesus ger ett svar, som är lika lättbegripligt som ofrånkomligt. Om någon har ett enda får och det råkar i fara på sabbaten, hjälper han det då inte? Är då inte en människa mer värd? Naturligtvis får man hjälpa den som är i nöd! Jesus ger alltså den regel, som katekesen uttrycker med orden, att man på vilodagen får göra sådant arbete ”som kristlig kärlek kräver”.

Så botar Jesus den sjuke. Fariséerna vågar ingenting säga. Men de går bort och lägger råd om hur de skall tysta ner sin motståndare för alltid.

Herrens tjänare, den ringaktade och barmhärtige (Matt 12:15–21)

Översättning

   När Jesus fick veta det, drog han sig undan från den trakten. Det var många som följde honom och han botade dem alla, men han förbjöd dem strängt att röja vem han var. Så skulle det uppfyllas, som var sagt genom profeten Esaias:
    Se min tjänare som jag har utvalt.
      Han är mig kär och på honom vilar mitt välbehag.
      Över honom skall jag låta min Ande komma,
      och han skall förkunna rätten för folken.
    Han skall icke kiva och skria,
      hans röst skall icke höras på gatorna.
    Ett brutet strå skall han icke krossa,
      och en tynande veke skall han icke utsläcka,
      tills han fört rätten fram till seger.
    Till hans namn skall folken sätta sitt hopp.

Kommentar

Jesus drar sig undan motståndarna. I detta ser Matteus något väsentligt, något som hänger samman med Jesu hela person och verk. Han hade kunnat låta domen gå över de motspänstiga. I stället viker han undan och ägnar sig åt de sjuka som behöver hans hjälp. Sådan var den verklige Messias. Hans bild fanns målad hos profeten Esaias, som hade talat om ”Herrens tjänare”, en föraktad, lidande tjänare, som var Guds utvalda redskap och till slut skulle upphöjas och stå där som segrare. Det är ett av de viktigaste ställena om honom (Jes 42:1–4) som Matteus citerar, i en översättning som han tydligen själv har lagt hand vid. Det är inget tvivel om att Matteus har förstått Jesus rätt, när han låter dessa ord uttrycka hur han såg på sig själv och sin uppgift. Här möter oss först de ord, som återkommer i berättelsen om Jesu dop och om hans förklaring. Han är den älskade, på vilken Guds välbehag vilar. Han äger Anden. Han talar på Guds vägnar. Han förkunnar ”rätten” för alla folk. ”Rätten” är översättning av ett hebreiskt ord, som betyder både lag och dom och innesluter allt det som Gud vill och kommer att genomföra. Det som Matteus kanske särskilt har fäst sig vid är orden om att ”Herrens tjänare” icke skall kiva och låta höra sin röst. Han gör inte propaganda och driver inte politik. I stället övar han själavård. Han tar sig an dem som håller på att misströsta och ge upp. Och så kommer han att fortsätta, tills hela världen fått höra budskapet. Då kommer den stora segerdagen, då alla får se, att det var han som ägde all makt i himmelen och på jorden.

I inledningen till detta stycke hette det, att han strängt förbjöd dem som han botat att röja vem han var. De orden återfinns ordagrant i ett motsvarande sammanhang hos Markus. Men där berättas det omedelbart förut att ”när de orena andarna såg honom, föll de ner för hans fötter och ropade: Du är Guds Son!” Fortsättningen får då en något annan innebörd än hos Matteus, ungefär: ”Han avbröt dem barskt och bestämt, för att de inte skulle röja vem han var.” Det är u tydligt att innebörden är klarare hos Markus. Man kan inte riktigt säga, vad Matteus menat att de sjuka inte skulle avslöja. Sannolikt har han väl lagt den innebörden i orden, att de inte skulle få sprida ut ryktet om Jesus, eftersom han ville verka ostörd av sina motståndare.

Det är sådana jämförelser mellan detaljer i texten som forskningen bygger på, när den försöker fastställa om de olika evangelisterna har känt till varandras skrifter och utnyttjat dem. Det finns en rad olika teorier, och några säkra resultat kan man knappast nå. Man måste ju ständigt minnas, att vi har att göra med ord och berättelser, som människor kunde utantill, och att inte minst judarna hade en högt uppdriven förmåga att ord för ord återge långa texter, som de aldrig sett i skrift.

 

Guds verk eller Satans (Matt 12:22–30)

Översättning

Sedan förde man till honom en besatt, som var blind och stum, och han botade honom, så att den stumme kunde tala och se. Och allt folket blev utom sig av häpnad, och man sade: Kanske han ändå är Davids son? Men när fariséerna hörde det, sade de: Han kan inte driva ut några onda andar, om det inte är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste. Men han visste vad de tänkte och sade till dem: Varje rike som blir kluvet, det ödeläggs, och blir en stad kluven, eller en familj, så kan den inte bestå. Om nu Satan driver ut Satan, så är han kluven. Hur skall då hans rike kunna bestå? Och om jag driver ut de onda andarna med Beelsebul, med vem driver då era egna anhängare ut dem? De måste ju bli era domare. Men om det är med Guds ande, som jag driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till er. Eller hur kan någon gå in till en stark man och röva bort hans saker, om han inte först binder den starke? Sen kan han plundra hans hus. Den som inte är med mig, han är emot mig, och den som inte församlar med mig, han förskingrar.

 

Kommentar

Återigen har en besatt blivit botad och allt folket häpnar och frågar sig, om inte Jesus ändå måste vara ”Davids son”. Messias skulle födas av Davids släkt, och ”Davids son” var ett av namnen på Messias. Egentligen var man inte benägen att tro, att Jesus var Messias. Hela hans uppträdande stred mot det som man väntade sig. Jesus var ju ingen folkledare, ingen nationell nydanare. Men ändå ägde han en makt, som gick utöver allt man hört talas om, och han gjorde sådant som man visste skulle ske, när Messias kom med sitt rike. Man började alltså undra, om han ändå inte var ”den som skulle komma”.

Fariséerna hade också ögon att se med. De såg både vad Jesus gjorde och hur folket reagerade. De märkte faran och visste hur de skulle möta den. Undren kunde de inte förneka. Men de sade att de gjordes med Djävulens hjälp. Djävulen kallas här på hebreiskt vis dels Satan, som betyder ”anklagaren”, dels Beelsebul, som från början var namnet på en av filistéernas gudar, men senare hade blivit liktydigt med ”de onda andarnas furste”.

Av Jesu svar ser vi, att också han räknar med att här är fråga om andemakter. Bakom sjukdomen står den onda makt, som vill förstöra Guds goda skapelse. Till frälsningen hör inte bara att människor räddas undan synden, utan också att de hjälps ur sjukdom och lidande. Sådant skall inte finnas i Guds rike. När Jesus botar sjuka, bryter han samtidigt ner Satans välde och korsar hans planer. Det kan han göra därför att han är den starkare, den som kan binda den starke och ta ifrån honom det som han slagit under sig.

Eftersom sjukdomen och lidandet kommer från den Onde, är det orimligt att tänka sig, att dess egen upphovsman skulle göra det om intet. Det skulle ju betyda att han bekämpade sig själv och att hans rike höll på att störta samman. Det borde fariséerna veta. De försökte sig ju ibland på demonutdrivning, också de. Trodde de verkligen att man kunde nå goda resultat med den Ondes hjälp? I så fall dömde de sig själva.

Sen förvandlar Jesus motståndarnas anklagelse till en förebrående fråga. Ser de verkligen inte, vad som håller på att ske? Om det är med Guds Ande som han driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till dem! Det är redan här, det finns hos honom som har makt över de onda andarna. Han har makt att gå in i den starke mannens hus och ta upp kampen med honom för att rycka från honom det som han rövat.

Jesus säger att Guds rike har ”kommit”. Det uttryckas med ett grekiskt ord, som betyder ”nå fram till”. Det är den första begynnelsen av Riket, som nu finns mitt ibland dem, och det finns där i Jesu gestalt. Därmed har något avgörande skett, något som kräver att man är för eller emot. Man kan inte stå utanför. Den som inte vill vara med, han är emot. Endera ”församlar” man, så att man hjälper människor att samlas in i Guds rike, eller också ”förskingrar” man, så att människorna går bort på sina vilsna vägar.

I ett annat sammanhang (Mark 9:40) säger Jesus, att den som inte är mot honom är med honom. Men där är det fråga om en man, som drev ut onda andar i Jesu namn och som alltså hade förstått, att Jesus var ”den starkare”. Han var alltså inte emot Jesus som fariséerna utan hade förstått åtminstone något av det som de inte ville se. Han visste att det fanns något hos Jesus, som borde få bli människor till hjälp. 

 Synden mot den helige Ande (Matt 12:31–32)

Översättning

   Därför säger jag er: För alla synder och hädelser kan människor få förlåtelse, men hädelse mot Anden kommer inte att förlåtas. Om någon säger något mot Människosonen, skall det förlåtas honom, men den som säger något mot den helige Ande, han får inte förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.

 

 

Kommentar

Man bör ge akt på sammanhanget för att förstå, vad Jesus menar med att häda den helige Ande eller säga något mot honom. Fariséerna hade sett och hört. De hade ställts inför Guds evangelium, Guds stora erbjudande, så inträngande och övertygande som det någonsin kunde bli. De hade inte bara ställt sig tvivlande eller avvaktande. De hade förklarat att det var Djävulens verk. Det som kom från Gud som Guds yttersta välgärning, där han uppenbarade sig själv för dem, det hade de varnat för och sagt att det kom från Satan. Detta är synden mot den helige Ande: att kalla Guds godhet för djävulsverk -och mena det. Så kan man bara göra, om man ända innerst inne är behärskad av det onda, så slutgiltigt att ingen ändring mera är möjlig. Det var den risken fariséerna löpte. Därför kommer här varningen mot den yttersta synden, den som det inte finns någon återvändo ifrån.

Samtidigt bör man lägga märke till det löfte, som Jesus ger här. Alla slags synder kan förlåtas, hur förfärliga de än ter sig. Det är bara när man skjuter ifrån sig förlåtelsen och smädar den som ett Satans påfund som man är hopplöst förlorad.

Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt 12:33–37)

Översättning

Antingen får ni räkna med ett gott träd som bär god frukt. Eller också är trädet dåligt, och då blir frukten dålig. Av frukten känner man trädet. Ni ormyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Det som hjärtat är fullt av, det talar ju munnen. En god människa hämtar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa hämtar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er: För varje tomt ord som människorna talar, skall de göra räkenskap på domens dag. Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.

Kommentar

Det finns ett nödvändigt sammanhang mellan hjärtat och livsföringen, mellan tron och gärningarna. Fariséerna menade, att goda gärningar gjorde en människa god. Jesus säger i stället att människan måste bli god för att kunna göra goda gärningar. Hur människan skall bli god sägs inte här. Det ligger i hela Jesu budskap: Omvänd er och tro evangelium. Här konstaterar Jesus bara, att man inte kan göra något verkligt gott, när man själv är ond. Han tar som exempel våra ord. De rinner ur oss, och de visar ur vad slags källa de kommer. Han kallar – som Döparen – fariséerna för ormyngel. De är födda med gifttänder. De hade ju nyss givit ett nytt exempel på hur de kunde bitas. Deras giftiga ord kom ur ett ont förråd. Detta är inte en varning bara till fariséerna. Jesus riktar udden i sitt ord mot oss alla. För alla sina tomma ord skall människorna göra räkenskap. Med ”tomma” ord menas här onyttiga, tanklösa ord, som vi ”inte menade något med”. De bara rann ur oss. Att just de kan anklaga oss, beror på att de avslöjar vad som fanns i hjärtat. De visar hurudant trädet var. Det är varken orden eller gärningarna i och för sig som gör en människa rättfärdig. Men de är en mätare på om hon är det eller inte. Och rättfärdig blir man bara genom att gå in i förlåtelsens rike och leva i tron på Guds evangelium.

 

Otron vill ha tecken (Matt 12:38–42)

Översättning

   Då sade några av de skriftlärde och fariséerna till honom: Mästare, vi vill se om du kan göra ett tecken. Men han svarade: Det är ett ont och trolöst släkte som nödvändigt vill se tecken. Men något tecken skall det inte få, utom profeten Jonas tecken. Liksom Jonas var i vidundrets buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen i tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte. Män från Ninive skall träda fram i domen tillsammans med detta släkte och bli det till dom. Ty de omvände sig när de fick höra Jonas predikan. Och se, här är mer än Jonas. Drottningen av Söderlandet skall träda fram i domen tillsammans med detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom från världens ände för att lyssna till Salomos visdom. Och se, här är mer än Salomo.

Kommentar

Med ”tecken” menades underbara händelser, som skulle bevisa, att man verkligen hade en gudsman framför sig. Moses hade ju gjort sådana tecken inför Farao. Men Jesus vägrade konsekvent att göra några ”legitimationsunder”. Det var ju ett sådant ”tecken” som frestaren i öknen hade bett honom göra. På sådana tecken kan ingen verklig tro byggas. Det är den beräknande egoismen som vill ha tecken. Den vill ha garantier för att det lönar sig att satsa på det, som Gud kallar till. Därför säger Jesus, att det är ett ont och trolöst släkte som begär tecken. Men det får inget – utom Jonas tecken. Vad Jonastecknet innebar, förklaras på olika sätt hos Lukas och Matteus. Hos Lukas är det profeten Jonas mäktiga bättringspredikan. Här är det i första hand profetens skenbara död och underbara räddning efter tre dagar. Båda tolkningarna säger något väsentligt. Det tecken Jesus ger – åt judarna och åt oss – är dels hans kallelse till omvändelse och tro, dels hans död och uppståndelse. Den som inte låter sig övertygas av det tecknet, han låter sig inte övertygas av något annat heller.

Att Människosonen skall vara tre dagar ”i jordens sköte” heter på grundspråket ”i jordens hjärta”, alltså någonstans i dess innersta. Det är inte säkert att det syftar på graven. Det kan översättas ”i jordens djup” och skall kanske föra tankarna till dödsriket.
Jesus påminner om att det går att bli övertygad enbart av Ordets inneboende kraft. Det blev nineviterna. Och drottningen av Saba kom för att höra Salomos visdom. Hur mycket mer var då inte det, som judarna nu hade mitt ibland sig!

Botad till ingen nytta (Matt 12:43–45)

Översättning

När den onde anden har farit ut ur människan, flackar den omkring i öknen och söker efter ro men finner ingen. Då säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån. Så kommer den och finner att där står tomt och är städat och pyntat. Då går den bort och tar med sig sju andra andar, som är värre än den själv, och de flyttar in och slår sig ner där. Sa blir det sista för den människan värre än det som var förut. På det viset kommer det att gå också för detta onda släkte.

 

Kommentar

I en drastisk liknelse skildrar Jesus hur det går med den som blir botad utan att bli en lärjunge. Han fick ju se det gång på gång. Han var överlupen av människor som ville bli friska. Men många av dem som blev det, var sedan försvunna. Vad blev det av dem? Det är det Jesus säger i denna liknelse.

Den onde anden har drivits ut. Jesus talar om honom i bestämd form, så som läkaren gör om sjukdomen. Han är inte död men hemlös. När han inte kan hitta på något bättre gör han ett försök med att vända tillbaka. Och han finner till sin förtjusning, att huset står tomt. Guds Ande, den som en gång kastade ut honom, borde ha bott där. Men det gör han inte. Människan har blivit frisk men har inte fått någon ny herre. Där är städat och pyntat. Modernt uttryckt: där finns kroppsvård och hygien, kanske kultur och bildning. Men där finns inte tro på Jesus, Och då är fältet öppet, inte bara för den gamle plågoanden, utan för sju andra som är värre.

Bilden, som egentligen talar om den som blivit botad, har sin tillämpning också på sådana sociala och ekonomiska förbättringar, som väl gör slut på gamla missförhållanden men följs av ett tomrum, där det skulle ha varit en tro som bar upp det hela. Varför blir det inte bättre utan snarare sämre i en generation, som fått mer påkostade skolor, bättre bostäder och högre löner än någon föregående? Jesu liknelse ger svaret.

Guds familj (Matt 12:46–50)

Översättning

Medan han ännu talade till folkmängden, kom hans mor och hans bröder och stod utanför och ville tala med honom. Någon sade: Se, din mor och dina bröder står här utanför och vill gärna tala med dig. Men den som sade det fick svaret: Vem är min mor? Vilka är mina bröder? Och han räckte ut sin hand och pekade på sina lärjungar och sade: Se här min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske Faders vilja, den är min bror och min syster och min mor.

 

Kommentar

Hos Matteus får vi ingen upplysning om orsaken till att Jesu moder och bröder ville tala med honom. Kanske upplevdes den som alltför chockerande. Markus talar utan omsvep om, att Jesu närmaste trodde att han var sinnesförvirrad. Markus främsta källa är Petrus. När Petrus berättade detta, tog ingen anstöt. Alla visste att han var bäste vän och trogen medarbetare till Jakob, som den dagen stod utanför på gatan och ville hämta hem sin förvillade bror. Men också Jakob blev omvänd. Ända fram till sin martyrdöd var han den aktade ledaren för urförsamlingen i Jerusalem. Det var kanske därför Matteus hänsynsfullt gick förbi det faktum, att han en gång trodde att evangeliet var galenskap. Men därmed har han också tappat bort orsaken till Jesu skenbart så bryska svar. En anhållan från en mor att få tala med sin son brukar ju annars inte avslås. Men här upplevde Jesus själv, vad han ständigt inskärpte. Inte heller våra närmaste får ställa sig mellan oss och Guds rike.

Vad Matteus har velat säga, är den positiva sidan av saken: att bli lärjunge betyder att komma in i en ny släkt, i Guds familj, där Jesus är vår broder och Gud vår fader. 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk