Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Matteus kapitel 22. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Matteus Kapitel 22

Konungen som bjöd till bröllop (Matt 22:1–10)

Översättning

    Åter tog Jesus till orda och talade till dem i liknelser: Himmelriket kan liknas vid en konung som höll bröllop för sin son. Han skickade sina tjänare för att kalla på dem som var bjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Åter skickade han andra tjänare med befallning att säga till de inbjudna: Se, min måltid är tillredd. Mina oxar och min gödboskap är slaktade. Allt är färdigt. Kom nu till bröllopet. Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, den ene till sitt jordbruk, den andre till sina affärer. Resten bar hand på hans tjänare, skymfade dem och dödade dem. Konungen blev vred och skickade sina trupper för att förgöra de där dråparna och sätta eld på deras stad. Sen sade han till sina tjänare: Här är färdigt för bröllopet, men de bjudna var inte värdiga. Gå nu ut och ställ er där vägarna möts och bjud alla till bröllopet som ni träffar på. Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla som de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av gäster.

 

 

Kommentar

Så följer ännu en liknelse som talar om allvaret i att förkasta bjudningen till Guds rike. En konung rustar till bröllop för sin son. Redan från början lyser tillämpningen igenom. Det är fråga om att få bli bordsgäst i himmelriket, där brudgummen, Sonen, samlar sina vänner. Tjänarna går ut och säger: Stunden är inne, nu är det färdigt. På österländskt vis har bjudningen skickats ut långt i förväg. Nu är det tid att komma. Det var ju det som Döparen hade sagt: Nu sker det, allt vad profeterna utlovat. Men fast konungen bjuder och manar och försöker få de bjudna att förstå, hur mycket han gjort för dem, så kommer de inte. Tvärtom: de misshandlar och dräper hans tjänare – så som det skedde med Döparen och skulle komma att ske med Jesus. Då är måttet rågat. Konungen sänder ut sina soldater och gör processen kort med dråparna och deras stad. Liknelsen rör sig med bilder, som passar in på småfurstarna i Palestina. De hade stående trupper av legosoldater, alltid till hands. Fursten kunde befalla en straffexpedition i samma svep som han skickade ut sina tjänare för att bjuda nya gäster. Tjänarna går ut till de ställen där vägarna möttes – orden kan syfta på torg där gatorna löper samman – och snart är festsalen full av gäster.

Man har velat se denna liknelse som en variant av liknelsen om mannen som redde till ett stort gästabud och bjöd många (Luk 14:16 f). Några kritiker har till och med gjort gällande att vi här kan se, hur litet vi egentligen vet om vad Jesus ursprungligen har sagt. Det är ett orealistiskt sätt att tänka. Jesus undervisade och talade under en lång tid – sannolikt tre år – vid ständigt nya tillfällen och för nya skaror. Han måste ha använt samma liknelse många gånger. Han kan ha varierat sina bilder och givit dem nya drag allt efter omständigheterna. Den kritiska forskningen tar för givet, att lärjungarna och urkyrkan ”anpassat” Jesu liknelser och ord efter nya förhållanden. Skulle Jesus själv aldrig ha kunnat göra det? Så som han undervisade, måste det ha funnits ett rikt material av sådana ”varianter” som härstammade från honom själv. Det är godtyckligt att anta, att alla varianter måste ha uppkommit efter hans död. I detta fall är de båda liknelserna så helt olika i fråga om bilder och ordval att det förefaller omöjligt att de någonsin skulle ha haft en gemensam urform. Vi får ta dem som exempel på hur Jesus kunde variera ett tema. Så som temat utformats här, bär det alla spår av att tillhöra slutet av Jesu verksamhet, när avgörandet förestod och katastrofen hotade – till synes för Jesus, i själva verket för Guds folk, som förkastade honom.

Orden om konungen som straffade mördarna och brände upp deras stad har – naturligtvis, frestas man att säga – ansetts som ett ”vaticinium ex eventu”, dvs en spådom som inte kommit till förrän den gått i uppfyllelse. Orden skulle alltså bevisa, att Matteusevangeliet har blivit till efter Jerusalems förstöring år 70. Men nu är orden så allmänt formade, att de bara säger vad man kunde vänta av en furste på den tiden. Och att Jesus gång på gång talat om den dom som måste komma, om Israel förkastade sin Messias, det kan bara den förneka som godtyckligt skär bort vad som inte passar honom i källorna.

Mannen utan bröllopskläder (Matt 22:11–14)

Översättning

    När nu konungen kom in för att hälsa på gästerna, fick han syn på en man där, som inte var klädd i bröllopskläder. Han frågade honom: Min vän, hur har du kommit in hit utan bröllopskläder? Men mannen teg. Då sade konungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför, där man gråter och skär tänder. Ty många är kallade, men få är utvalda.

Kommentar

   Liknelsen har en andra del, som somliga velat se som en självständig liknelse. Den tar upp en fråga, som måste ha varit brännande bland alla dem som tog emot Riket, så som Jesus ville att det skulle tas emot: som en oförtjänt gåva. Hur blev det sedan?

Gästerna hade alltså bjudits, varhelst tjänarna träffade på någon. Salen hade blivit full. Och bröllopssalen är Guds rike, det som samlar sina gäster redan här på jorden, så att man redan här kan fira den stora glädjemåltiden kring brudgummen. Man skymtar i liknelsen bilden av Kyrkan. Det förklarar hur mannen utan bröllopskläder kommit in. Kallelsen gick ju till både onda och goda. Men vad menas med bröllopskläderna?

Redan hos Jesaja heter det att Gud ”har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel” (61:10). Och i liknelsen om den förlorade sonen använder Jesus bilden av den dyrbara klädnaden, som Fadern tar fram för att hölja över sitt barns elände. Något i den vägen måste vi tänka oss också här. Att komma in i Riket betydde att höljas i förlåtelse. Men den dräkten måste man ha. Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren säger detsamma, och Jesus har upprepat det gång på gång. Den som fått förlåtelse, ger förlåtelse. Det finns handlingssätt och sinnelag, som inte hör hemma i Guds rike. Och liknelsen säger nu drastiskt, att den som försöker komma på det viset, han blir utkastad.

Att många är kallade men få utvalda är inte en filosofisk sanning utan ett varningsord från Jesus, som vittnar om hans egen smärtsamma erfarenhet. Att vara kallad betyder här – som liknelsen visar – att ha nåtts av inbjudningen till Konungens bröllopsfest. De ”utvalda” är de som kommer och stannar kvar ända till slutet. Gud vet vilka de är. De är uppskrivna i livets bok. Gud menade allvar med sin kallelse också ifråga om alla de andra. Han hade velat, men de ville till slut inte. 

Revolution eller lojalitet? (Matt 22:15–22)

Översättning

   Då gick fariséerna bort och beslöt att försöka sätta fast honom genom något han sade. Sen skickade de till honom sina lärjungar tillsammans med några herodianer och sade: Mästare, vi vet att du säger som det är och lär oss sanningen om Guds väg utan att krusa någon, för du bryr dig inte om vad människor har för rang. Säg oss nu vad du anser: Är det riktigt att ge kejsaren skatt, eller är det inte? Men Jesus genomskådade deras ondska och sade: Varför försöker ni snärja mig, era hycklare? Visa mig det mynt, som ni betalar skatten med. De räckte fram en denar och han frågade dem: Vems bild är detta? Och vems namn står här? De svarade: Kejsarens. Då sade han till dem: Så ge då kejsaren, vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud. De hörde och häpnade. Sen lämnade de honom och gick sin väg.

Kommentar

Motståndarna har gillrat en fälla. De försöker ställa sig in och använder en metod som i alla tider varit gångbar. De berömmer sitt offer för hans mod och frispråkighet och hoppas att han nu skall låta sig luras att försöka leva upp till det som gjort honom så populär. Tydligen hoppades de på ett ord som sen kunde föras vidare till myndigheterna som bevis på revolutionär propaganda. Skulle han tvärtom säga, att man bör betala den förhatliga skatten, så hade han i varje fall förverkat sin popularitet.

Jesus låter dem utan omsvep veta att de är hycklare. Och så ber han att få se en av de där pengarna som man betalar i skatt. Han vet att de allra flesta bär dem på sig. Det är ju gångbart mynt. Så låter han dem själva säga vems bild de bär på sig. Egentligen var det för en jude något motbjudande och lagstridigt redan i detta att man avbildade en människa. Men pengar är pengar, och på den punkten tog man det inte så noga.

De bär alltså kejsarens mynt på sig. Det var bara ett litet tecken på ett stort sammanhang. Det romerska väldet betydde ordning och fred. Det betydde öppna, trygga förbindelser runt hela Medelhavet, en sak som betydde ofantligt mycket för judarna. Romarväldet var något relativt gott, något som Medelhavets folk längre fram bittert skulle sakna. Och Jesus såg ett ännu större sammanhang. Johannes berättar att Jesus säger till Pilatus, att denne inte skulle haft någon makt om han inte fått den ”ovanifrån”. Till Guds sätt att styra sin värld hör också detta att han låter människorna – också hedningarna – bygga samhällen och skapa en rättsordning. Och mot den skall man vara lojal: Ge alltså kejsaren det som tillhör kejsaren.
Men lojaliteten har sin gräns. Ge Gud vad som tillhör Gud. Man måste lyda Gud mer än människor. Även om det skulle kosta förföljelse och död – så som lärjungarna snart skulle få uppleva.

 

 Den orimliga uppståndelsetron (Matt 22:23–33)

Översättning

   Samma dag kom några sadducéer fram till honom och påstod att det inte finns någon uppståndelse. De ställde en fråga till honom: Mästare, Moses har sagt att om någon dör utan att ha barn, så skall hans bror gifta sig med hans änka och skaffa avkomma åt sin bror. Nu fanns här bland oss sju bröder. Den äldste gifte sig, och så dog han. Eftersom han inte hade några barn, lämnade han hustrun efter sig åt brodern. På samma sätt den andre och den tredje och hela raden till den sjunde. Sist av alla dog kvinnan. Hur blir det nu vid uppståndelsen? Vilken av de sju skall få henne till hustru? De hade ju alla varit gifta med henne.

Jesus svarade dem: Ni tar fel, därför att ni ingenting vet, varken om Skriften eller om Guds kraft. Vid uppståndelsen gifter sig ingen och ingen blir heller bortgift, utan de är som Guds änglar i himmelen. Men vad de dödas uppståndelse angår — har ni inte läst vad Gud har sagt er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är Gud inte för döda utan för levande. Och allt folket fylldes av häpnad när de hörde hans undervisning.

Kommentar

Sadducéerna förnekade uppståndelsen. De ville ha ett lagom mått av traditionsenlig religion. Därför nöjde de sig med Moses och ville inte veta av vad några profeter sedan sagt om att de döda skulle få liv igen. Det var ju en barock tanke! Hur skulle det bara se ut? Deras kritik gick i samma spår som mycken kritik i dag. Skall en baby bli en baby? Och en stackars senil gubbe lika nittiårig och utlevad? Sadducéerna hade ett verkligt paradnummer för att visa orimligheten i uppståndelsetron. Det fanns ju lag på att en svåger skulle gifta sig med sin svägerska, om hans bror dött barnlös. Om nu rentav flera stycken på det viset – fullt riktigt enligt Mose lag – haft samma hustru här i livet, vem skulle då få henne vid uppståndelsen?

Jesus sätter all sådan kritik på plats. Den visar, att man varken har fattat vad Skriften menar eller vem Gud är. Uppståndelsen betyder inte att de döda vaknar upp för att fortsätta sitt gamla liv. Den innebär en total förvandling, en nyskapelse, där allt blir annorlunda.

Och vad sen Moseböckerna beträffar, så har Gud redan där låtit förstå, att livet inte är slut med döden. Han skulle inte kalla sig Abrahams Gud, om han inte verkligen vore Gud för honom – i detta nu. Någon logiskt bindande bevisning för en modern agnostiker är detta inte. Men för judarna var Skriften inte bara en historisk urkund, författad av människor. Den var given av Gud och full av Guds visdom, som steg för steg uppenbarades och gjorde orden outtömligt rika. Och Jesus visar här – som alltid – att det är så han själv ser på Skriften.

Lagens båda hörnstenar (Matt 22:34–40)

Översättning

När fariséerna hörde, att han täppt till munnen på sadducéerna, kom de tillsammans, och en av dem som var lagkunnig ställde en fråga till honom för att sätta honom på prov: Mästare, vilket är det största budet i lagen? Han svarade: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det största och förnämsta budet. Det andra är av samma slag: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På de båda buden hänger hela lagen och profeterna.

Kommentar

För judarna var lagen den självklara grunden för ett rätt gudsförhållande. Lagen visade vägen till Gud. Man brukade räkna 248 bud och 365 förbud i lagen. Men man visste, att de inte alla var lika väsentliga. Rabbinerna kunde diskutera, vilket som var det viktigaste. Det är den frågan man nu framställer för att sätta den nye profeten på prov. Man hade ju hört sägas, att han satte sig över lagens bud. Kanske kunde man få bevis på att han försökte underminera själva grunden för all gudsfruktan.

Men Jesus svarade så som också en rabbin kunde ha svarat. Han började med själva inledningen till lagens tio bud, det som ingick i Israels trosbekännelse: att älska Gud över allting (5 Mos 6:5) och till det fogade han ännu ett citat ur Lagen om kärleken till nästan (3 Mos 19:18). Och han förklarade att på dessa båda bud ”hängde” hela lagen och profeterna. De hade samma funktion som de två gångjärnen på en dörr (i antiken motsvarades de av två tappar, kring vilka dörren svängde). De är alltså förutsättningen för att de andra buden skall fungera.

Här fanns ingen motsättning mellan Jesus och de skriftlärde. Jesus kom inte med någon ny lag. Han hänvisade till den lag som redan fanns, men han inskärpte dess krav med en stränghet som man inte var van vid. Det var där som konflikten uppstod. Jesus visade, att lagen inte är någon väg till Gud. Den låter oss alla stå som syndare och hänvisar oss till något annat.

Den bild vi får av fariséen som kom med frågan är inte densamma hos Matteus som hos Markus. Hos Matteus heter det att han ville sätta Jesus på prov. Hos Markus är hans fråga präglad av personligt allvar. Naturligtvis kan Jesus ha mött samma fråga flera gånger. Matteus kan också – sin vana trogen – ha lämnat ut det som inte hade betydelse för den teologiska kärnfrågan.

 

Davids son (Matt 22:41–46)

Översättning

   När nu fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: Vad är er mening om Messias? Vems son är han? De svarade: Davids. Då sade han: Hur kan då David kalla honom Herre, när han säger det som Anden inger honom? Han säger ju:
    Herren sade till min Herre:
      Sätt dig på min högra sida,
      tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.
Om nu David kallar honom Herre, hur kan då Messias vara hans son? Ingen kunde svara honom ett ord, och ingen vågade heller från den dagen ställa fler frågor till honom.

Kommentar

Denna gång är det Jesus som frågar. Det var en enkel fråga, tyckte nog fariséerna. Att Messias skulle vara en ättling av David, det visste alla. Jesus underkänner inte heller svaret. Hans ord kunde översättas: Ja, men hur kommer det sig nu … Och så pekar han på något som de skriftlärde inte tänkt på. David själv kallar den kommande konungen för ”min Herre”, på hebreiska Adonai, vilket var det vanliga namnet också på Gud. Och det har han gjort efter Andens ingivelse. Visar det inte att Messias är mer än en ättling av David? Och att han skall göra något annat än det man självklart väntade sig: upprätta judarna som stat och nation? Jesus visar alltså sina motståndare på sådana tankar i Skriften som borde kunna få dem att tänka om. De känner att det bränns och drar sig tillbaka.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk