Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Matteus kapitel 25. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Matteus Kapitel 25

För sent (Matt 25:1–13)

Översättning

    Då kommer det att bli med himmelriket som när tio tärnor vid ett bröllop tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var tanklösa och fem var förståndiga. De tanklösa tog sina lampor, men de tog ingen olja med sig. De förståndiga tog med sig krukor med olja tillsammans med lamporna. När nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Men vid midnatt skallade ett rop: Brudgummen kommer, gå ut och möt honom! Då vaknade de tio tärnorna och gjorde i ordning sina lampor. De tanklösa sade till de förståndiga: Ge oss av er olja, för våra lampor slocknar. Men de förståndiga svarade: Det går inte, den skulle aldrig räcka för både oss och er. Gå hellre bort till dem som säljer och köp åt er själva. Medan de nu gick bort för att köpa olja, kom brudgummen, och de som var färdiga gick in med honom till bröllopsfesten och dörren stängdes igen. Efteråt kom också de andra tärnorna och sade: Herre, Herre, öppna för oss. Men han svarade: Sannerligen, jag säger er: Jag känner er inte.
13Håll er alltså vakna, ty ni vet inte dagen och inte heller timmen.

 

 

Kommentar

Ännu är Matteus inte färdig med Jesu undervisning om sin återkomst. Det följer tre liknelser. Två av dem finns endast hos Matteus, av den tredje har Lukas en självständig variant.
Den första handlar om tio tonårsflickor som blivit bjudna på bröllop. De skall få vara med och bära ljus i festtåget, när brudgummen hämtat bruden i hennes hem och för henne till sitt hus. Ibland bar man facklor, ibland små oljelampor. Flickorna tar alltså sina lampor och går ut för att möta brudgummen.

Som så ofta blandas här detaljer ur vardagen med små drag, som stryker under vad Jesus vill säga. Brudgummen är naturligtvis Jesus. Han kunde ju tala om sig själv som brudgummen bland bröllopsgästerna. Bröllopet är en bild av den stora glädjen i Messias rike. De som är bjudna och väntar sin brudgum, det är lärjungarna, de kristna.

Liknelsen handlar alltså om kyrkan som väntar sin Herre. Det ger den ett särskilt allvar. Flickorna som hade lampor men ingen olja är sådana kristna som tycktes ha hela den yttre apparaten som anses höra med till kristendomen. Men det var ändå något nödvändigt som saknades.

Brudgummen dröjde och flickorna somnade. Troligen satt de inne på gården till något av husen längs gatan, där tåget skulle gå fram. Mitt i natten väcks de av ett rop: Nu kommer brudgummen! Skynda er ut! De tittar till sina lampor. Fem av dem upptäcker att de inte har olja nog i dem. Fem har varit kloka nog att ta med sig olja i en kruka. Men det räcker inte så att de kan dela med sig. De som ingen olja har skyndar sig i stället iväg, säkra på att de skall kunna hitta någon affär som på österländskt vis håller öppet fast det är sent på natten. Men medan de är borta kommer brudgummen. Tåget drar förbi. Flickorna ansluter sig, man kommer till bröllopsgården och dörren stängs för alla oönskade gäster. Och när slutligen de fem andra kommer och bankar på, släpps de inte in. Här får liknelsen sin form av tillämpningen. Det är Jesus som säger: Jag känner er inte. Det är samma ord som vi hörde redan i bergspredikan (7:23).

Tillämpningen är tydlig. Det finns något, som nödvändigt hör med till frälsningen, något som är en människas rent personliga egendom och inte kan överlåtas åt någon annan. Har man det inte, när Jesus kommer, så är det för sent att skaffa sig det. Jesus säger inte uttryckligen vad det är, men allt vad han förut har sagt visar vad det är fråga om. Det är den tro som bekänner att han är Messias, den levande Gudens Son, och som tar konsekvenserna, så att ingenting annat får bestämma över oss.

Anförtrott kapital (Matt 25:14–30)

Översättning

    Det blir som när en man tänkte resa utrikes. Han kallade till sig sina tjänare och anförtrodde dem sina pengar. Åt en gav han fem talenter, åt en annan två och åt en tredje en enda, allt efter deras duglighet. Sen reste han sin väg. Genast gick den som fått de fem talenterna bort och satte dem i omlopp och fick ihop fem talenter till. På samma sätt gjorde den som fått två; han förtjänade två till. Men den som bara fått en talent gick och grävde en grop i marken och gömde sin herres pengar. Efter en lång tid kom de där tjänarnas herre tillbaka och höll räkenskap med dem. Då gick han som fått fem talenter fram och sade: Herre, fem talenter gav du mig. Se här, fem talenter till har jag förtjänat. Hans herre sade till honom: Bra gjort, du gode och trogne tjänare. I smått har du varit trogen. Mycket skall jag ge dig att råda över. Gå in i din herres glädje. Så kom också han fram, som fått två talenter, och sade: Se här: två talenter till har jag förtjänat. Hans herre sade till honom: Bra gjort, du gode och trogne tjänare. I smått har du varit trogen. Mycket skall jag ge dig att råda över. Gå in i din herres glädje. Så kom också han fram, som fått en talent. Han sade: Herre, jag visste om dig, att du är en hårdför man, som skördar där du inte sått och bärgar vad du inte strött ut. Så tog jag mig till vara och gick bort och gömde din talent i jorden. Här har du dina pengar. Men hans herre sade till honom: Du usle och late tjänare! Du visste att jag skördar där jag inte har sått och bärgar vad jag inte strött ut? Då borde du ha satt in mina pengar hos dem som ger lån, så hade jag kunnat få igen dem med ränta när jag kom tillbaka. Så hör nu: Tag ifrån honom hans talent och ge den åt honom som har tio. Ty var och en som har, han skall få, och det i överflöd. Men den som inte har, han skall mista också det han har. Kasta sen ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför. Där blir det gråt och där skär man tänder.

Kommentar

   Saligprisningarna är inte en katalog över ”kristna dygder”, som det gäller att vinnlägga sig om. Snarare är de en proklamation, ett Guds ingripande. De innebär ett löfte om Guds rike, ett löfte som ges åt en samling människor, som lever i betryck och har svårt att tro att de får vara Rikets barn.

Det är till en bestämd grupp, som Jesus vänder sig – människor som faktiskt existerade i hans omgivning. När han kallar dem ”fattiga” använder han ett uttryck, som var känt redan från Gamla Testamentet. Det syftade på fromma människor, för det mesta fattigt småfolk, som älskade Skrifterna och gudstjänsten och tog det allvarligt med Guds lag och just därför var medvetna om hur mycket som fattades dem. Socialt var de ofta förtryckta och tillbakasatta. Utlämnade och maktlösa som de var, hade de lärt sig att vänta allt av Gud. De var ”de stilla i landet” (Ps 35:20), de som ”väntade på Israels tröst” och ”på förlossning för Jerusalem” (Luk 2:25, 38). De var väl bevandrade i Skriften, de kände till löftena om Messias och levde i hoppet om Guds stora ingripande.

När Matteus kallar dem ”fattiga i anden”, medan Lukas bara säger ”fattiga” (6:20), så har vi att göra med olika översättningar av samma arameiska ord. Matteus har velat stryka under att deras fattigdom inte bara var materiell. De kände sig fattiga också på alla andliga tillgångar. Det var det som skilde dem från fariséerna. Deras fromhet hade inte gjort dem säkra och nöjda, utan fattiga och små. Även vi brukar ju tala om ”andens fattigdom” hos människor som tagit Guds krav på fullaste allvar och verkligen vill leva som kristna, men som just därigenom fått se hur mycket som fattas.

Nu säger alltså Jesus, att Guds rike är till just för sådana. Detta är evangelium: Gud kommer till dem. Gud gör det möjligt för dem att bli hans barn. Gud tar dem upp i Riket. Jesus står här själv som Guds utsände, som på Guds vägnar lovar dem allt detta. Ännu är Riket dolt, men det kommer och det kommer snart.

Alla de andra saligprisningarna är variationer av samma löfte till samma fattiga människor. De sörjer över allt orätt, både det som sker i världen och det som finns i deras egna hjärtan. När de kallas ”saktmodiga” är innebörden ungefär densamma som i den första saligprisningen. De ”fattiga” är ödmjuka, stillfärdiga. De hävdar sig inte med protester eller våld utan har lagt sin sak i Guds händer. De hungrar och törstar efter rättfärdighet, alltså efter att Gud skall råda, både ute i världen och i deras hjärtan. De är barmhärtiga, därför att de vet att de behöver barmhärtighet. Att de är ”renhjärtade” betyder att deras hjärtan ligger öppna inför Gud, utan förbehåll och utan försök att fuska eller gömma undan något. De stiftar frid, därför att de inte hävdar sig själva, inte strider om prestige och pengar, utan hellre lider orätt. De förlåter och jämnar ut motsättningar. De lider förföljelse och blir illa sedda, just därför att de söker Gud och hans rättfärdighet.

Det är alltså dessa fattiga och missaktade, som Gud nu tar upp i sitt rike. I hans rike blir de tröstade, där blir de mättade, där får de se Gud, där blir de Guds lyckliga barn. När världen döms, möts de av barmhärtighet. De blir ”Guds söner”, som det egentligen står i den sjunde saligprisningen. De upptas i skaran av de himmelska väsen som tjänar och prisar Gud.
Detta rike är alltså något som kommer när Gud en gång gör allting nytt. Men det lyser igenom att det redan här är en verklighet, fast man inte nu kan se det med ögonen. Redan här kommer Gud med trösten och barmhärtigheten. Kanske menar också Jesus att det redan här på jorden kommer att upprättas ett Guds herravälde, när Gud griper in. Uttrycket ”de skall besitta jorden” kan tolkas i den riktningen.

Man bör lägga märke till, hur självklart det är för Jesus, att de som tror på evangeliet får lida förföljelse. Redan profeterna fick göra det. Så har det alltid varit med Guds ”fattiga” och så kommer det att förbli. Förföljelsen är i hela Nya Testamentet något som man normalt måste räkna med. Det är ett tecken på att man är på rätt väg.

”Lönen” i himmelen är vad som kallas en ”nådelön”. Det är inte en ersättning eller betalning, som man har rätt till. Men det är en Guds gåva – oförtjänt som alla andra – som man har löfte om. 

Domen (Matt 25:31–46)

Översättning

   När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron, och inför honom skall alla folk församlas. Han skall skilja dem åt, så som herden skiljer fåren ifrån getterna. Fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på sin vänstra. Då skall Konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade! Tag i besittning det rike som har stått redo för er ända sen världens grund blev lagd. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag kom som främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni skötte mig. Jag satt i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat? Eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog emot dig? Eller naken och klädde dig? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall Konungen svara dem: Sannerligen, jag säger er: Allt vad ni gjorde mot en av dessa mina minsta bröder, det gjorde ni mot mig.

Sedan skall han tala också till dem som står på hans vänstra sida: Gå bort ifrån mig, ni fördömda, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag kom som främling och ni tog inte emot mig. Jag var naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni brydde er inte om mig. Då skall också de svara och säga: Herre, när såg vi att du var hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse utan att hjälpa dig? Då skall han svara dem: Sannerligen, jag säger er: Allt vad ni inte gjorde mot en av dessa minsta, det gjorde ni inte heller mot mig. Och så skall de gå bort, dessa till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.

Kommentar

Denna ”liknelse” är egentligen ingen liknelse. Jesus använder visserligen bilden av en herde som skiljer fåren från getterna. Det var ett vanligt kvällsgöra vissa tider på året, eftersom getterna är mer känsliga för nattkylan än fåren. Men här är inte fråga om en liknelse. Jesus skildrar ju något som faktiskt skall ske. Visserligen talar han i bilder, men de behöver ingen tydning eller tillämpning. De säger direkt vad Jesus menar.

Jesus talar om den stora domen, som följer på hans tillkommelse. Den gäller alla folk. Medan de båda föregående liknelserna handlade om kyrkan och om dess medlemmar, gäller det här hela mänskligheten. Kristus är här Konungen, som redan har bestigit sin härlighets tron och är omgiven av sina himmelska härskaror. Inför honom delas nu mänskligheten. Det finns bara två möjligheter. Endera ställs man på hans högra sida, eller också på hans vänstra. Det finns ingen tvekan om var envar hör hemma. Skillnaden är lika uppenbar som mellan får och getter. Vad beror den på?

Det framgår av det som nu sker. Det är inte fråga om någon domstolsförhandling. Det är bara domen som avkunnas, en dom som står fast utan någon möjlighet att föra målet vidare. Var och en har under sitt föregående liv avgjort saken och visat var han hör hemma.

Så kommer Jesus med en lång rad gärningar, som visar, var en människa hör hemma. Det är gärningar som har gjorts mot ”dessa mina minsta bröder”. Vilka är Jesu bröder? Han har redan sagt det (12:49) , när han räckte ut handen och pekade på sina lärjungar: Här är mina bröder! Jesus är annars återhållsam med det ordet. Först efter uppståndelsen talar han om lärjungarna som ”mina bröder” (Joh 20:17). Bland lärjungarna betydde ”broder” alltid en medkristen. Så används ordet i hela Nya Testamentet. Jesu bröder är de som hör till Guds familj och har Gud till sin Fader. Och att Jesus har en särskild omtanke om de ”minsta” bland dessa sina bröder, det har vi redan hört. Det är oändligt ödesdigert att förleda en enda av dem. Men den ”som ger en av dessa små en enda bägare med friskt vatten, därför att det är en lärjunge, han skall inte gå miste om sin lön” (10:42). Det är det löftet som här går i uppfyllelse.

Här är alltså inte fråga om filantropi i vanlig mening. Det är fråga om den kärlek till Jesus, som gör hans rike och hans verk så kärt för oss, att vi självklart engagerar oss för att hjälpa och stödja alla dem som är våra syskon i tron. Och bakom de gärningarna står naturligtvis tron själv. Här finns alltså ingen motsättning till frälsningen av nåd, genom tro. Att Guds rike med sin förlåtelse tas emot i tro, och att detta betyder frälsning, det har vi hört redan i bergspredikan och sen åter och åter. Här möter vi samma tanke. Det avgörande är inställningen till Jesus, och den uppenbarar sig i sättet att bemöta hans minsta bröder. Vad man gjorde mot dem, gjorde man mot honom. Detta kan vara mycket bokstavligt menat. Jesus lever i dem som tror på honom. De är grenar i hans vinträd. Eller lemmar i hans kropp, som Paulus senare skulle uttrycka saken.

Ett avsnitt som detta tar upp en bestämd sak, men säger inte allt. Hur det blir med dem som aldrig här på jorden hörde talas om Jesus eller mötte någon av hans minsta bröder, det nämns inte. Vad Jesus säger är aldrig filosofiska eller teoretiska utredningar, som rör andra människor och deras förhållanden. De riktar sig direkt till åhörarna och säger något som gäller deras egen frälsning. Så skall också denna berättelse läsas. Jesus har inte velat säga oss, vilka möjligheter till frälsning andra kan ha. Det är vår egen frälsning det gäller, och där får vi klart besked.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk