Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Matteus kapitel 26. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Matteus Kapitel 26

Slutet närmar sig (Matt 26:1–5)

Översättning

    När Jesus var färdig med denna undervisning, sade han till sina lärjungar: Ni vet att om två dagar är det påsk. Då skall Människosonen bli utlämnad till att korsfästas.

Då samlades översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen som hette Kaifas, i hans palats, och rådgjorde om hur de skulle kunna gripa honom med list och döda honom. De sade: Bara inte under högtiden, för att det inte skall bli upplopp bland folket.

 

 

Kommentar

”När Jesus var färdig med …” För femte och sista gången använder Matteus denna formel. I grundtexten har den en ännu mera markant formulering, med en gammaltestamentlig klang som nog är avsiktlig: ”Och det hände sig, när Jesus var färdig med …” Här som förut markerar Matteus att han avslutat en samling av ord, som Jesus sagt om någon viss sak. Och denna gång låter han förstå, att nu är Jesus färdig med sin undervisning. Nu börjar hans lidande.

Lidandeshistorien måste ha hört till de berättelser ur Jesu liv, som tidigast fick sin fasta form. Det ligger i sakens natur. Den utgör ett sammanhängande helt, ett drama där varje del kräver en fortsättning. Matteus har tydligen känt den i samma form som Markus. Hans version är ibland – som så ofta annars – den kortare, men han berättar också en del detaljer som inte förekommer hos Markus. (Texten hos Matteus är i en grekisk bibel någon tiondel längre än hos Markus.)

Från första början understryker Matteus en sak, som han sen återkommer till. Jesus visste vad som skulle ske. Han var inte ett viljelöst offer för ondskan. Han gick döden till mötes i klart medvetande om att allt detta måste ske. Han hade ett verk att utföra. Alltså säger han rent ut till lärjungarna att den stora högtiden för honom betyder korsfästelse. Två dagar kvar – vi kan fånga något av klangen i de orden om vi säger ”Två dar kvar till jul” – och då skall Människosonen korsfästas!

Alltså samlas motståndarna. De anar inte, att Gud redan fogat in de onda planer, som de nu smider, i sin goda plan för människornas frälsning. Själva tänker de röja en förhatlig kritiker ur vägen. Betänkligheter har de bara på en punkt: det får inte bli några politiska komplikationer. Det gäller att gå försiktigt fram.

Begravningen föregrips (Matt 26:6–13)

Översättning

    När Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus, kom det fram en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar olja och göt den över hans huvud, där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de förargade och sade: Varför skall man slösa på det viset? Det där hade man kunnat sälja och fått stora pengar att ge åt de fattiga. Men Jesus märkte det och sade till dem: Varför gör ni kvinnan ledsen? Det är ju en god gärning hon har gjort mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid. När hon göt denna olja över min kropp, smorde hon mig till min begravning. Sannerligen, jag säger er: Varhelst i hela världen detta evangelium blir predikat, där skall det talas också om detta som hon gjort, och man kommer att minnas henne.

Kommentar

   Vem Simon den spetälske var vet vi inte. För de människor som först lyssnade till denna berättelse måste han ha varit väl känd. För oss blir sådana namn en påminnelse om att vi rör oss med händelser, som en gång utspelats i de första åhörarnas närhet och till vilka det fanns ögonvittnen.

Det var alltså under en måltid i Simons hus som kvinnan kom med sin alabasterflaska och göt den dyrbara oljan i Jesu hår. Lärjungarna tyckte – som många av oss skulle ha gjort – att det var ett meningslöst slöseri. Borde man inte hellre ha sålt flaskan och gett pengarna åt de fattiga? Men Jesus ger kvinnan rätt. Det finns ett slöseri som Gud ser med glädje. Det är det som springer fram ur kärleken till Jesus. De fattiga skall man visserligen tänka på. Lärjungarna kommer att få rikliga tillfällen till det i denna onda värld. Barmhärtigheten mot alla nödlidande – allmosorna – gällde bland judarna som en viktig del av ett liv i gudsfruktan. och Jesus ändrar inte på den saken. Men det första i all gudsfruktan är kärleken till Gud. Den måste få ta sig spontana uttryck. Den kan synas dåraktig och irrationell. I grunden är all kärlek till Gud dårskap för världen.

Det är såsom Guds Son som Jesus tar emot kvinnans gåva och prisar den. I sin kärlek gjorde hon mera än hon kanske själv visste. Hon smorde honom, så som man gjorde med en död som skulle begravas. Jesus antyder att han skall dö en ond, bråd död, då det icke blir tid att ge hans döda kropp den omvårdnad som annars var självklar. Han antyder också, att kvinnan i den stunden förstod honom bättre än lärjungarna. Han hade inte långt kvar. Hon tog vara på det tillfälle hon hade att visa sin kärlek. Och just därför skulle hennes gärning följa evangeliet ut i världen. Jesus, som visste att han gick i döden för människornas skull, visste också att ”detta evangelium” skulle bli predikat i hela världen.

 

Såld för trettio siklar silver (Matt 26:14–16)

Översättning

   Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: Vad vill ni ge mig för att jag skall utlämna honom åt er? Då vägde de upp trettio silversiklar åt honom. Och från den stunden sökte han efter ett tillfälle att förråda honom.

Kommentar

Översteprästerna fick en oväntad hjälp, när Judas kom till dem. Han var den man de behövde för att kunna arrestera Jesus i all hemlighet. När han begärde pengar, var de genast villiga att betala. De vägde upp trettio silvermynt, säkert av den största sorten, som grekerna kallade statér och som i Palestina präglades i en gammal judisk form som kallades sikel. Trettio siklar var enligt Mose lag vad som betalades som ersättning för en slav som blivit dödad av våda (2 Mos. 21:32). Kanske Matteus vill säga: så lågt taxerade Israel sin Messias. Men hans ordval tyder snarare på att han lagt märke till ett annat ställe i Gamla Testamentet, där profeten Sakarja berättar (11:12) att trettio siklar var den lön han fick av det folk som hade förkastat honom.

Trettio siklar var ingen särskilt stor summa. Det motsvarade 120 denarer. Fast det räckte till att köpa en åker, har man frågat om det egentligen var för pengarnas skull som Judas förrådde sin Mästare. Man har gissat att han snarare gjorde det av besvikelse över att Jesus inte var den Messias han väntat. Eller kanske i hopp att Jesus i dödsfara ändå skulle låta motståndarna känna den makt, som Judas sett så många prov på. Men allt sådant är gissningar.

 

Det sista påskalammet och den första nattvarden (Matt 26:17–29)

Översättning

På första dagen i det osyrade brödets högtid kom lärjungarna till Jesus och sade: Var vill du att vi skall reda till, så att du kan äta påskalammet? Han svarade: Gå in i staden till den och den och säg honom: Mästaren säger: Min tid är nära. Hos dig vill jag fira påsk med mina lärjungar. Och lärjungarna gjorde som Jesus befallt dem och redde till påskalammet.

När det blev kväll, lade han sig till bords med de tolv. Medan de nu åt, sade han: Sannerligen, jag säger er: En av er skall förråda mig. Då blev de djupt bedrövade och började fråga, den ene efter den andre: Icke är det väl jag, Herre? Han svarade: Den som tillsammans med mig har doppat sin hand i fatet, han kommer att förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den, av vilken Människosonen blir förrådd. Det vore bättre för den mannen, om han aldrig blivit född. Då frågade Judas, han som förrådde honom: Icke är det väl jag, Herre? Han svarade: Du har själv sagt det.

När de nu åt, tog Jesus ett bröd, läste välsignelsen, bröt det och gav åt dem och sade: Tag och ät. Detta är min kropp. Och han tog en kalk, läste tacksägelsen och gav åt dem och sade: Drick alla av den. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Aldrig mer skall jag dricka av det som vinträdet ger, inte förrän den dag jag dricker det nytt med er i min Faders rike.

 

Kommentar

Påsken firades vid fullmånen i månaden Nisan, som var den första efter vårdagjämningen. Den 14 skulle påskalammet slaktas. Den 15 var den första stora högtidsdagen i det osyrade brödets högtid, som sen varade i en hel vecka. Eftersom det nya dygnet räknades från solnedgången, började den 15 Nisan redan på kvällen av den dag, då man slaktat påskalammet. Det var den kvällen man åt det. Det var orsaken till att redan den 14 Nisan ibland kallades för “första dagen i det osyrade brödets högtid“, så som Matteus gör på det här stället.

Alla fyra evangelisterna är ense om att det var en torsdag, och att Jesus sedan dog på fredagen. Enligt de tre första evangelisterna – de som kallas synoptikerna – inföll denna fredag den 15 Nisan. Johannes låter däremot förstå, att det var den 14, och det finns mycket också hos de andra evangelisterna som tyder på att han har rätt. Den 15 Nisan var nämligen en stor sabbatsdag, och det är svårt att förklara hur allt som hängde samman med rättegången och avrättningen på långfredagen skulle ha kunnat utföras på en sabbat. Men om Jesus dog den 14 Nisan, måste han ha firat påsk med lärjungarna redan den 13, alltså en dag tidigare än den officiella kalendern föreskrev. Sådant kunde nu förekomma. I så fall firades påskmåltiden utan själva påskalammet. Så fick man alltid göra när man firade påsk bland judarna runt om i det romerska riket. Måltiden kunde ändå hållas på det traditionella viset med det osyrade brödet, de bittra örterna, de fyra vinbägarna och det bruna fruktmoset, som påminde om trälarbetet vid Egyptens tegelugnar.

Matteus skriver, att Jesus sände lärjungarna ”till den och den”. Han använder ett uttryck som ungefär motsvarar vårt ”N.N.”. Troligen beror det helt enkelt på att han vill förkorta berättelsen. Han förutsätter att åhörarna vet, att Jesus i själva verket gav mera detaljerade föreskrifter, men han anser det onödigt att återge dem. Däremot låter han förstå, att det rörde sig om en lärjunge, som bara behövde en hälsning från Jesus för att upplåta sitt hus.
Jesus lät hälsa att hans ”tid” var nära. Matteus använder det grekiska ord som betyder ”läglig tid”, den rätta tiden, Guds tid. Nyss berättade han, att Judas sökte efter ett lägligt tillfälle att förråda Jesus. Nu säger Jesus, att den lägliga tiden har kommit – men det är den tid som Gud bestämt. Onda människor skall döda Människosonen, men just så skall Guds goda vilja ske.

Därför låter Jesus lärjungarna veta, att en av dem skall förråda honom. Han säger det inte för att de skall ingripa och hindra förräderiet. Men de skall veta, att också detta har Gud tagit med i sina planer. Så tar lärjungarna det också. Det är inte något de kan ändra. Frågan är för dem om de möjligen själva kan vara indragna i detta obegripliga onda. De vet sin svaghet. Jesus säger bara – med anspelning på ett psaltarställe (41:10) – att det är en av dem som nu firar påsk med honom som skall göra det. När Judas direkt frågar om det är han, får han höra att Jesus redan vet det. De andra tycks inte ha uppfattat svaret. I varje fall berättar Johannes, att bara han själv och Petrus fick veta hemligheten.

Som husfader läste Jesus alla de skriftställen och böner som hörde med till påskfirandet. Över varje bägare och varje rätt läste han vad som här kallas ”välsignelsen” eller ”tacksägelsen”. Det var stående böner, där man välsignade Gud för hans gåvor och hans stora välgärningar. Man bad alltså inte ”Gud välsigna maten”, utan det var honom man välsignade och tackade, när man nu tog emot hans gåvor och mindes hans välgärningar mot fäderna.

Men denna påsk formade Jesus om det traditionella ritualet och gav måltiden ett helt nytt innehåll. När han bröt brödet – det sega, ojästa brödet, som man fick lov att riva sönder – sade han, att detta var hans kropp. Det betyder på judiskt språk han själv med allt vad han var och ägde. Den gåvan – större än allt vad Gud hittills givit sitt folk – skulle de nu ta emot. Och när han kom till kalken – sannolikt ”välsignelsens kalk”, som dracks vid tacksägelsen efter måltiden – sade han, att detta var hans blod, som blev utgjutet till syndernas förlåtelse för de ”många”, vilket på den tidens språk betydde den stora hopen, alla de som man annars räknade som förlorade.

Att Jesus talade om sin död måste lärjungarna ha förstått. Vad han sade om betydelsen av sin död fattade de knappast i det ögonblicket. Redan det var ett mysterium, att han skulle dö. Och dö så snart! Han hade ju sagt att detta var sista gången, inte bara sista gången de firade påsk utan sista gången de drack vin tillsammans. Nästa gång skulle de göra det i Guds rike. 

Lovsången och nederlaget (Matt 26:30–35)

Översättning

   När de så hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget. Då sade Jesus till dem: I denna natt skall ni alla komma på fall för min skull. Det står ju skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Petrus tog då till orda och sade: Om så alla kommer på fall för din skull, skall jag aldrig göra det. Jesus svarade honom: Sannerligen, jag säger dig: I denna natt, förrän tuppen gal, skall du förneka mig tre gånger. Men Petrus svarade: Även om jag måste dö med dig, skall jag ändå inte förneka dig. Detsamma sade också de andra lärjungarna allesammans.

 

 

Kommentar

Påskfirandet avslutades med psalmerna 115–118 i Psaltaren. De ”sjöngs” på det vanliga sättet, i ett halvsjungande recitativ, på melodier som delvis lever vidare i den gregorianska sången. Troligen skedde det växelvis, med husfadern som försångare.

Efter gudstjänsten – ty påskalammsmåltiden var samtidigt en gudstjänst – gick man ut i den månljusa natten. Påsken firades alltid vid fullmåne, och det var alltså lätt att finna vägen genom gatorna, ned till Kidrondalen och upp mot Oljeberget. På vägen börjar Jesus tala med dem om hur de alla skall komma på fall – nu, i denna natt, några timmar efter den första nattvarden. När Petrus ärligt och övertygat bedyrar att något sådant aldrig kan ske för hans del, får han veta att innan tuppen gal och den nya dagen gryr, skall han tre gånger ha förnekat sin Mästare.

Detta är alltså en del av det glada budskapet, som förkunnades i urkristendomen. Det bars ut i världen av samma apostlar, som den natten hade kommit på fall. Tydligare kunde det inte sägas för samtiden – och för oss – att kärnan i evangelium inte är något som vi gör utan det som Jesus ensam kunde göra.

I Getsemane (Matt 26:36–46)

Översättning

Så kom Jesus med dem till det ställe som kallades Getsemane, och han sade till lärjungarna: Sätt er här, medan jag går dit bort och ber. Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner. Bedrövelse och bävan kom över honom och han sade till dem: Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig. Så gick han vidare, ett litet stycke, och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du.

Så kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande och sade till Petrus: Så kunde ni då inte vaka denna enda stund med mig? Vaka, och bed att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig men köttet är svagt. Åter gick han bort för andra gången och bad och sade: Min Fader, kan denna kalk inte gå ifrån mig, utan måste jag dricka den, så ske din vilja. Så kom han tillbaka och fann dem åter sovande, ty deras ögon tyngdes av trötthet. Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången, återigen med samma ord. Sedan kom han till lärjungarna och sade: Ja, ni sover alltjämt och vilar er. Se, stunden har kommit då Människosonen skall överlämnas i syndares händer. Stig upp, låt oss gå. Se, den som förråder mig är nära.

Kommentar

Detta understryks eftertryckligt av fortsättningen. Jesus kommer till Getsemane. Ordet betyder ”oljepressen” och är alltså ett namn av samma typ som ”Sågen”, ”Tegelbruket” eller ”Masthugget”. Liksom Oljeberget hade fått sitt namn av olivträden, som växte där, så hade denna plats fått namn efter en olivpress. Johannes säger att det var en trädgård, och vi får tänka oss den omgiven av höga stenmurar, så som alla tomter och trädgårdar brukar vara i österlandet.

Jesus ber nu lärjungarna vänta medan han – som så ofta – går bort och beder. Tre av dem tar han med sig, de tre som också annars tycks ha stått honom närmast. Han ber dem vaka – Matteus har bevarat tillägget ”med mig”. De orden säger något om vad gemenskapen betydde också för Jesus. Han måste gå sin väg ensam, men in i det sista ville han ha de sina hos sig. Frälsaren vill inte vara utan sin kyrka.

Som vanligt bad Jesus högt. Lärjungarna kunde alltså höra hans ord, så länge de nu orkade hålla sig vakna. De har återgivit dem sådana de hörde dem, utan att försöka förklara dem, lika litet som de försökt förklara Mästarens ångest. När Jesus talade om en kalk, som han ville slippa dricka, var det någorlunda klart vad han menade. Kalken är i Gamla Testamentet straffet och hemsökelsen som kommer över de ogudaktiga, Guds vredes kalk (Jes 51:22). Det är den bittra följden av att ha övergivit Gud. Att Jesus bad sin Fader ta den ifrån honom, hörde till det som lärjungarna måste ha förstått. Men att han till slut ändå måste dricka den, det var ett mysterium, som först efteråt började klarna för dem.

Jesus bad här med de ord, som han själv lärt lärjungarna: Ske din vilja. Vi kan förstå, vilken central plats den bönen måste ha haft i hans förhållande till Fadern. En annan återklang av Fader Vår hör vi i hans förmaning till de sömndruckna lärjungarna: Bed att ni inte kommer i frestelse. Frestelse betyder här – som alltid i Nya Testamentet och även i Fader Vår – inte bara frestelser till synd utan också prövningar, och framför allt det prov som man ställs på under förföljelser och i avfallets tider. Att ”anden är villig men köttet är svagt” betyder att också den som vill följa sin Herre får räkna med att det finns något i människonaturen som gör oss svaga. Lärjungarna hade litat på sin föresats att följa Mästaren, vad som än hände. De fick uppleva att det inte räcker med sådana föresatser. Det räckte inte ens när de nu skulle vaka. Han lät dem förstå, hur mycket det betydde för honom. Ändå kunde de inte hålla sig vakna.

När Jesus kommer tillbaka för tredje gången har han kämpat ut. Han har samma lugn och fasthet, som de blivit vana att se hos honom. Han bara konstaterar deras hjälplöshet, med mild ironi. Och så säger han, att nu är ”stunden” inne – den som fienden gått och väntat på och som samtidigt står tecknad i Guds hemliga rådslut.

 

Jesus blir förrådd och överges av alla (Matt 26:47–56)

Översättning

   Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor hop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Men den som förrådde honom hade avtalat ett tecken med dem och sagt: Den som jag kysser, den är det. Honom skall ni gripa. Strax gick han nu fram till Jesus och sade: Guds fred, Rabbi! och kysste honom. Men Jesus sade: Min vän, gör vad du är här för att göra. De andra kom nu fram och fattade tag i Jesus och fängslade honom. Och se — en av dem som följde Jesus räckte ut handen och drog sitt svärd och slog till översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: Stick ditt svärd i skidan. Alla som griper till svärd, skall falla för svärd. Eller menar du, att jag inte skulle kunna be min Fader att han nu sände mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att så måste det ske?

I samma stund sade Jesus till folkhopen: Som mot en rövare har ni dragit ut med svärd och påkar. Var dag har jag suttit bland er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle fullbordas. Då övergav honom alla lärjungarna och flydde.

Kommentar

Judas har alltså funnit sitt lägliga tillfälle. Han vet var Jesus brukar vara, och dit för han nu ordningsmakten som är utkommenderad för att arrestera honom så omärkligt som möjligt. För att ingen förväxling skall ske, har han avtalat ett tecken. Han går fram till Mästaren och hälsar honom, artigt och med spelad tillgivenhet. Säkert sade han på judiskt vis Schalom, frid. Matteus återger det på grekiska med ”chairo”, den vanliga hälsningen, som egentligen betyder ”gläd dig” men användes ungefär som vårt ”goddag”. Eftersom det här är fråga om den judiska fridshälsningen, kan man kanske bäst återge det med den gammaldags svenska motsvarigheten ”Guds fred”. Matteus har här också bevarat det judiska ”Rabbi”, som säkert var lärjungarnas – och omgivningens – vanliga tilltal till Jesus. Annars översätter han det vanligen till grekiska med ett ord som vi brukar återge med ”Mästare”. Ordagrant betyder det ”lärare”.

Jesu svar är vänligt men kort, så kort att det vållat de lärde en del huvudbry. Somliga menar att det rör sig om en fråga: Vad är du här för? Vad gör du här? Men de flesta översätter det som en kort uppmaning, där huvudordet är underförstått: (Gör) vad du är här för (att göra). Den senare översättningen passar väl samman med den bild, som Matteus tecknar: Här sker Guds vilja, även när det tycks vara onda människor som har initiativet.

Lärjungarna förstår ingenting. En av dem gör ett fumligt försök att försvara Jesus och blir tillrättavisad. Motståndarna griper Jesus och lärjungarna flyr.

Matteus är här ensam om ett par viktiga ord av Jesus. När han befaller den oförståndige lärjungen (Johannes säger att det var Petrus) att sticka sitt svärd i skidan, tillfogar han: De som griper till svärd, skall falla för svärd. Guds sak försvaras inte med vapen. Tar man till vapen för evangeliets skull, så har man lämnat Guds rike och är tillbaka i världen. Och då får man finna sig i världens ordning. Våld skapar nytt våld, krig föder nya krig, det blir ständigt ny blodsutgjutelse. I den gamla världen med dess ordning kan vapnen behövas. Varken Jesus eller Döparen befallde de centurioner eller legionärer, som kom till dem, att sluta med sitt yrke. Men Kristi rike är inte av denna världen och försvaras inte med vapen. Och Jesus tillägger: Vore det Guds mening, så har Gud bättre resurser. Mer än tolv legioner änglar skulle han kunna sända. Men hur ginge det då med Guds stora plan, den som Skrifterna vittnar om? Hur skulle det då gå med alla syndarna? Guds plan var inte att krossa syndarna utan att frälsa dem.

För lärjungarna måste detta ha varit idel gåtor. De tog till flykten. Ensam och övergiven av alla fördes Jesus bort.

 

Stora rådet fäller dödsdomen (Matt 26:57–68)

Översättning

De som gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, där de skriftlärde och de äldste hade samlats. Men Petrus följde efter, på långt avstånd, ända till översteprästens palats. Där gick han in och satte sig bland tjänarna för att se, hur detta skulle sluta.

Översteprästen och hela Stora rådet försökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de hittade inget, fast det var många som trädde fram och vittnade falskt. Till slut trädde det fram två som sade: Han där har sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel och bygga upp det igen på tre dar. Då reste sig översteprästen och frågade honom: Har du ingenting att svara på allt detta som de anklagar dig för? Men Jesus teg. Då tog översteprästen till orda och sade: Jag kräver ett svar av dig inför den levande Guden. Säg oss om du är Messias, Guds Son! Jesus svarade honom: Du har själv sagt det. Men jag säger er: härefter skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: Han har hädat. Behöver vi längre några vittnen? Ni hörde ju själva hädelsen. Vad röstar ni för? De svarade: Han är skyldig till döden.

Sen spottade de honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Några slog honom på kinderna och sade: Profetera för oss Messias! Vem var det som slog dig?

 

Kommentar

Petrus hade inte glömt sitt löfte. De andra hade skingrats i natten, men när ingen förföljde dem, tog sig Petrus samman och följde försiktigt efter hopen som tågade bort, ned i Kidrondalen och in genom en av stadsportarna på andra sidan. Så kommer han fram till översteprästens palats. Det låg i den övre staden, västerut, nära Herodes gamla kungaborg. Den som i dag besöker Jerusalem kan gå in genom Jaffaporten och sen till höger, förbi Davidstornet och de andra resterna från Herodes tid och fortsätta in i kvarteren söder därom. Då vandrar man över den mark, där en gång Kaifas hade sitt palats med alla dessa gårdar, pelarrader och portvalv. Petrus lyckades komma in och stack sig undan i mängden. Det var tydligen mycket folk i farten. Rådet hade inkallats mitt i natten, och många av de höga herrarna hade tjänare med sig, som nu väntade vid elden nere på gården, som kuskarna i köket vid en gammaldags herrgårdsbjudning.

Stora rådet höll alltså sammanträde. Man arbetade under tidsnöd. Sabbaten stod för dörren och dessutom gällde det att få saken ur världen innan Nasaréens anhängare hann anstifta någon oro i staden. Man sökte alltså efter bevis. Matteus säger att rådsherrarna försökte få fram något falskt vittnesmål. Det behöver inte betyda, att de försökte få någon att vittna falskt. De var övertygade om att Jesus var en villolärare och en hädare, en som undergrävde folkets respekt för Guds lag. Men den bilden kunde beläggas bara med falska och förvrängda vittnesmål. Sådana hade man gott om, men de stämde inte. Minst två vittnen måste ju säga detsamma.

Till slut tillgrep översteprästen en sista utväg. Han ställde direkt den farliga och brännbara fråga, som han aldrig skulle ha ställt inför allt folket på tempelplatsen: Är du Messias, Guds Son? Tonvikten låg på tillägget ”Guds Son”. Så mycket hade också motståndarna förstått av Jesu förkunnelse. Någon Messias av det politiska slaget var han inte. Han kom med ett annat anspråk, ett som var hädiskt: att han var Guds Son.

När Jesu besvarade frågan med ja och hade djärvheten att tillägga att han var den som skulle komma på himmelens skyar för att döma all världen, så var saken klar. Översteprästen inställde alla vidare vittnesförhör och lät saken omedelbart gå till omröstning. Det blev en enhällig dödsdom.

Sedan följde något som visar hur hatat evangeliet kan bli i världen just när det oroar människor. Man bröt mot den goda ordning, som annars var utmärkande för Israels högsta rättsskipning. Man misshandlade fången, spottade på honom och hånade honom. Det låg en begriplig osäkerhet bakom dessa övergrepp. Tänk om han hade rätt? Det var orimligt, men man måste ändå övertyga sig om det. Var han verkligen Messias, så måste han ha ett övermänskligt vetande. Han borde känna namnet på den som slog honom. Men han teg. Alltså var det ingenting med honom. Man kunde vara lugn. 

Förnekaren Petrus (Matt 26:69–75)

Översättning

Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänsteflicka fram och sade: Du var också med Jesus från Galileen! Men han nekade så att alla hörde det och sade: Jag vet inte vad du talar om. När han sen gick ut i förhallen, fick en annan se honom och sade till dem som var där: Den där var med Jesus från Nasaret! Återigen nekade han med en ed: Jag känner inte den mannen. Men efter en liten stund kom de kringstående fram och sade till Petrus: Visst är du en av dem, du med! Redan ditt uttal visar ju vem du är! Då började han förbanna sig och bedyrade med en ed: Jag känner inte den mannen. Och strax gol en tupp. Då kom Petrus ihåg de ord som Jesus sagt: Innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig. Och han gick sin väg, ut därifrån, och grät bittert.

 

Kommentar

Petrus hade velat se, hur det skulle gå. Han hade tagit en medveten risk, när han gav sig in i fiendens högkvarter. Inställd som han var på att klara sig, nekade han snabbt och eftertryckligt, när en av tjänsteflickorna kom fram och påstod att han hörde till den anklagades kumpaner. Försiktigtvis drog han sig närmare utgången. Han blev ansatt på nytt och nekade på nytt. Och när det slutligen såg verkligt hotande ut och han blev anklagad för att ljuga, tog han till orientalens vanliga förråd av kraftiga eder och nedkallade allt ont över sig, om han inte sade sanningen. Först när tuppen gol, kom han att tänka på sin Mästare och mindes vad han lovat. Det stod klart för honom vad han gjort.

Även denna berättelse hör med till det urkristna evangeliet, det som predikades av apostlarna och av Petrus själv. Det hör med i den långa raden av berättelser om lärjungarnas misslyckanden. Just här, i passionshistorien, blir innebörden allra tydligast. Evangelium gäller verkligen också för dem, som bittert gråter över sitt misslyckande. Rätten att vara Guds barn beror inte på våra segrar. Den beror på något som en annan gjort för oss, en seger som vanns av honom ensam.

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk