Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Evangelium enligt Matteus Kapitel 27

Jesus överlämnas till Pilatus (Matt 27:1–2)

Översättning

 När det blivit morgon fastställde översteprästerna och folkets äldste sitt beslut att låta avrätta Jesus. Sedan band de honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen.

Kommentar

Det formella beslutet fattades sen det blivit dag, eftersom nattliga beslut i Rådet inte hade laga kraft. Beslutet gick ut på att Jesus skulle avrättas. Men för att kunna verkställas måste en dödsdom vara fastställd av den romerska ockupationsmakten. År 6 hade nämligen Arkelaus – en av Herodes söner – blivit avsatt av romarna efter tio års vanstyre. Judeen hade blivit en romersk provins som förvaltades av en kejserlig generalguvernör med titeln prokurator. Pontius Pilatus, som var den femte i raden, innehade det ämbetet åren 26–36. Josefus – den judiske historieskrivaren i generationen efter Jesus – skildrar honom som en brutal herre, oförmögen att förstå det folk han satts att härska över.

Vanligen residerade prokuratorn i Cesarea, den mondäna hamnstaden nere vid havet. Men vid påsken kom han upp till Jerusalem, för att hålla ett öga på de oroliga judarna. I Stora rådet fogade man sig alltså – säkert med en viss motvilja – i tvånget att låta romaren godkänna den dom, som man hade fällt. Man förde sin fånge till Pilatus. Matteus återger hans titel med ett grekiskt ord, som i Nya Testamentet används både om furstar och högre romerska ämbetsmän. Översättningen ”landshövding” passar ganska bra om man tänker på en svensk landshövding i gångna tider, en konungens troman, med stor makt inom sitt område men ansvarig i allt inför sin monark.

Judas tar sitt liv (Matt 27:3–10)

Översättning

 Då Judas, han som förrådde honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio siklarna till översteprästerna och de äldste och sade: Jag har syndat som har förrått oskyldigt blod. Men de svarade: Vad angår det oss? Det får du själv svara för. Då kastade han pengarna i templet och gick sin väg. Sen gick han bort och hängde sig.

Översteprästerna tog pengarna och sade: Det är inte tillåtet att lägga dem till templets kassa, eftersom det är blodspengar. Så fattade de sitt beslut och köpte för dem krukmakarens åker till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern ännu idag för blodsåkern. Så uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremias: De tog de trettio siklarna, det pris han blev värderad till, han som Israels barn hade värderat, och de gav dem till betalning för krukmakarens åker, så som Herren befallt mig.

Kommentar

 På detta ställe i passionshistorien har Matteus infogat berättelsen om hur det gick med Judas, Lukas talar om den saken i början av Apostlagärningarna, i samband med valet av den apostel som fick ta Judas plats bland de tolv. De båda berättelserna ger oss detaljer, som vi inte kan foga samman till en klar bild. Båda talar de om ”blodsåkern”, som tydligen fanns i närheten av Jerusalem på den tid de skrev. Lukas säger att Judas köpte den för de pengar han fått. Matteus berättar att Judas lämnade pengarna tillbaka och att översteprästerna köpte åkern. Nu vet varje historiker, att sådana knapphändiga notiser inte behöver vara falska, fast de verkar motsägande. Ju kortare man berättar, desto större blir luckorna. Gissningsvis kan man försöka fylla ut dem. I detta fall vore det exempelvis möjligt, att Judas verkligen köpt åkern och givit handpenning men inte betalat huvudsumman och att säljaren gjort anspråk på pengarna som sin rättmätiga egendom, varefter översteprästerna beslutat fullfölja köpet. Sådant är givetvis rena gissningar, men de kan förtjäna nämnas som exempel på hur svårförenliga uppgifter faktiskt kan gå tillbaka på en och samma händelse. Något liknande kan vara fallet också med uppgifterna om Judas död. Hos Lukas är de oklara. I varje fall var det också enligt honom fråga om en ond bråd död kort efter Jesu korsfästelse.

Matteus är ensam om uppgiften att Judas ångrade sig. Han berättar det bara ett par rader efter det att han skildrat hur Petrus ångrade sig. Det är nog ingen tillfällighet. Här ställs emot varandra två slag av ånger. I båda fallen var den djup och uppriktig. I båda fallen gällde det lärjungar som handlat illa mot sin Mästare och insåg det. Och samtidigt finns här en avgörande olikhet. Petrus fanns kvar bland lärjungarna. Hans hjärta var bundet vid Mästaren. Han hade tro, även om han ingenting förstod och ingenting vågade hoppas, så som han burit sig åt. Men han var öppen för allt som Gud möjligen ville ge honom.

Judas hade ingen tro. Han gick bort från de andra, ut i ensamhet och förtvivlan. Så visar Matteus, att ångern i och för sig inte frälsar någon. Det är bara tron som kan ta emot frälsningen. Därför behövs både ånger och tro.

Att Judas faktiskt ångrade sig är ett av argumenten för dem som menar, att han handlat i sin besvikelse över att Jesus inte visade sin makt. Han ville provocera Mästaren att äntligen ta itu med hårdhandskarna. När så. Jesus lät sig dömas, greps han av skam och förtvivlan över vad han gjort. Hur det var, lär vi aldrig få veta. Vi står här inför ondskans makt, och i den finns alltid något outgrundligt.

I denna berättelse finns ännu ett problem. Matteus vill som på så många andra ställen visa, att det som hände redan fanns förebådat i Skriften. Han anför ett citat från Sakarja (11:12 f). Han har utlagt det så som man gjorde på den tiden. I övertygelsen att orden, sådana de stod där, rymde outtömliga djup, använde man alla de tolkningsmöjligheter och alla de betydelseskiftningar, som böjningsformer och ordstammar kunde erbjuda. Så har Matteus gjort här (för att visa det skulle man behöva gå in på grundspråken). Men det oförklarliga är, att Matteus säger att han citerar Jeremia, när han i själva verket citerar Sakarja. Det förefaller uteslutet att en man med den skriftlärdom som Matteus måste ha haft, skulle ha gjort det misstaget. Man har gissat på ett misstag av någon ”redaktor” som gett evangeliet dess sista utformning, eller ett rent avskrivningsfel, eller att citatet skulle härröra från någon nu förlorad Jeremiahandskrift, eller att Matteus i sin tolkning tagit med vissa ställen hos Jeremia som handlat om ett åkerköp och en krukmakare. Men allt detta är gissningar. Vi står inför en olöst gåta. 

Inför Pilatus (Matt 27:11–19)

Översättning

Men Jesus fördes fram inför landshövdingen, och landshövdingen frågade honom: Är du alltså judarnas konung? Jesus svarade: Du säger det. Men när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han ingenting. Då sade Pilatus till honom: Hör du inte hur mycket de vittnar emot dig? Men han svarade honom inte på en enda fråga, så att Pilatus blev mer och mer förvånad.

Vid högtiden var det sed, att landshövdingen lät folket få den fånge fri som de bad om. Den gången fanns det en beryktad fånge, som hette Barabbas. När folket nu samlades, frågade Pilatus: Vem vill ni att jag skall frige åt er, Barabbas eller Jesus som kallas Messias? Han visste nämligen att det var av avund som man hade utlämnat Jesus, och när han satt på sitt domarsäte hade hans hustru låtit sända bud till honom och sagt: Ha ingenting att göra med den mannen. Han är rättfärdig. Jag har haft onda drömmar i natt för hans skull.

Kommentar

För Stora rådet gällde det nu att övertyga Pilatus om att Jesus var en statsförbrytare. Man teg alltså med den verkliga orsaken till dödsdomen. Att han sagt sig vara Guds Son var en sak, som romarna knappast skulle lägga sig i. Men att han var Messias måste göra dem misstänksamma. De visste tillräckligt om vad judarna väntade av sin Messias. Det var den tråden man nu spann på. Fången gjorde anspråk på att vara judarnas konung. Han var en revolutionär.

Att man framställde saken på det viset, framgår av Pilatus första fråga. Han sammanfattar anklagelserna i en enda huvudpunkt: Är du alltså judarnas konung? Jesus svarar: Du säger det. Det är samma svar som han gav åt översteprästen, liksom också åt Judas när han frågade om han var den som skulle förråda honom. Det betyder ett jakande svar. Men här kan finnas en bibetydelse: Så uttrycker du saken. Jag är det, men inte riktigt så som du tror.

Sedan teg Jesus. Det är ett markant drag i passionshistorien. Jesus tiger – inför Stora rådet, inför Pilatus, inför Herodes, inför dem som smädar och hånar honom i vaktlokalen och på Golgata. Evangelisterna låter oss ana orsaken: Jesus behövde inte försvara sig. Gud försvarar inte sitt handlande inför oss människor. Det var vi som behövde en försvarare. Människosonen hade kommit för att ge sitt liv till lösen för dem som beljög och förhånade honom.

Pilatus måste ganska snart ha kommit underfund med att det inte var någon farlig upprorsmakare han hade framför sig. Han skulle gärna ha gett honom fri. Han fick ännu ett skäl till det, när han mitt i sin tjänsteutövning fick en hälsning från sin hustru. Det är bara Matteus som återger den episoden. Den tycks ha hört till det som berättades i Jerusalem. Den förutsätter att Pilatus hustru fått höra vem det brådskande målet gällde och att hon redan förut hört berättas om denne Jesus. Det är i och för sig ganska naturligt. Vad som tilldrog sig vid Jesu intåg måste ha rapporterats till prokuratorn, och Pilatus höll tydligen inte sin hustru utanför sina bekymmer.

Nu erbjöd sig ett välkommet tillfälle att ge fången fri, även om det kunde påstås att han gjort något brottsligt. Det var vedertagen sed att folket vid påsk kunde utverka benådning av någon fånge. Matteus tycks förutsätta, att Pilatus redan fatt påstötningar om att han borde frige Barabbas. Matteus kallar honom för ”en beryktad fånge”. Markus låter oss veta att han varit med om ett blodigt upplopp, ganska säkert med politisk och nationell bakgrund. Pilatus tycks ha väntat sig, att folket hellre skulle begära denne Jesus, som de hälsat med så stormande bifall några dar tidigare. Men han hade räknat fel.

Dödsdomen fastställs (Matt 27:20–26)

Översättning

Men översteprästerna och de äldste övertalade mängden, att de skulle begära att få Barabbas fri men försöka få Jesus avrättad. Så tog Pilatus till orda och frågade: Vilken av de två vill ni att jag skall ge er fri? De svarade: Barabbas! Pilatus frågade dem: Vad skall jag då göra med Jesus som kallas Messias? De svarade alla: Han skall korsfästas! Han sade: Vad har han då gjort för ont? Men de ropade bara desto högre: Han skall korsfästas! När Pilatus nu såg, att han ingenting kunde uträtta, utan att larmet bara blev värre, lät han hämta vatten och tvådde sina händer inför mängden och sade: Jag är oskyldig till den mannens blod. Detta får ni själva svara för. Då gav allt folket till svar: Hans blod får komma över oss och över våra barn! Då gav han dem Barabbas fri, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas.

Kommentar

Pilatus hade underskattat Stora rådets inflytande över folket. När översteprästerna och rådsherrarna på lämpligt sätt hade bearbetat mängden utanför Pilatus residens, blev det en förkrossande övervikt för dem som ropade på Barabbas. Och inte nog med det. Massan hade också ett bestämt krav på att Jesus skulle avrättas som statsförbrytare och korsfästas. Det blev alltså direkt farligt för Pilatus personligen att frige honom. Det kunde ju sägas att han släppt en farlig förbrytare, som var allmänt känd för sina upprorsplaner.

Matteus ger oss här ännu en detalj, som tycks ha hört till det man visste att berätta i Jerusalem. Det måste ha funnits en del sådana detaljer, som människor bevarat i minnet, utan att de kommit med i den paradosis, som predikades överallt och blev församlingarnas egendom. Matteus berättar alltså, att Pilatus lät hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och avsade sig allt ansvar för den dödsdom som folket ropade på. Att två sina händer till tecken på sin oskuld var judisk sed. Man har betvivlat att Pilatus skulle ha gjort något sådant. Men han hade varit många år i landet och bör ha känt till seden. Det var ett klokt schackdrag att använda den här. Han fick den skränande massan att lystra. Han fick mera sagt, än han kunnat göra med ett långt tal. Alla förstod. Ville de ha sin vilja igenom, så fick de ta hela ansvaret. Och det gjorde de gärna. Kanske menade Pilatus, att nu hade han fått fritt fram för hårda tag i framtiden, om det skulle behövas. Hade folket så obönhörligt krävt att han skulle avrätta en upprorsmakare, vars skuld var mer än tvivelaktig, så fick de finna sig i att han tog i med dubbel skärpa om de verkligen försökte företa något mot ockupationsmakten. 

 Den dödsdömde gisslas och skymfas (Matt 27:27–31)

Översättning

 Då tog landshövdingens soldater med sig Jesus in i högvakten och samlade hela truppen omkring honom. De tog av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel. Så vred de samman en krona av törnen och satte den på hans huvud och stack ett spö i hans högra hand. Sen böjde de knä för honom och gycklade med honom och sade: Leve judarnas konung! De spottade på honom och tog spöet och slog honom i huvudet. När de gycklat nog med honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästas.

Kommentar

Jesus blir alltså överlämnad åt legionärerna, som skulle verkställa dödsstraffet. De romerska soldaterna var värvat folk, ofta från en helt annan del av det väldiga riket. De var råbarkade, vana att genomföra de brutalaste straff mot den som vågade trotsa Rom. För många av dem var det en rutinsak att korsfästa människor.

Före korsfästelsen kom som regel gisselstraffet, en blodig misshandel med en piska, vars långa läderremmar försetts med inknutna blybitar eller lerskärvor. Redan det straffet kunde leda till döden.

När det genomförts beredde sig soldaterna ett litet avbrott i den enformiga vakttjänstgöringen. De klädde ut fången till kung och hyllade honom på spe. Detta skedde i ”pretoriet”, ett ord som kan översättas med ”högvakten”, åtminstone i vissa sammanhang. I provinserna var det ståthållarens residens med centrum för förvaltningen, både den civila och militära. Där fanns alltid trupper till hands. Vi vet inte säkert, vilken byggnad i Jerusalem som var pretoriet. Det kan ha varit Herodes gamla kungaborg (strax innanför nuvarande Jaffaporten), men det kan också ha varit fästningen Antonia, som reste sig vid norra ändan av tempelplatsen. Där har man vid utgrävningar funnit rester av en stenlagd gård med inristade tavlor för tärningsspel, tydligen gjorda av den romerska vakten. Det är från Antonia som den traditionella Via Dolorosa utgår, den väg på vilken Jesus skall ha förts ut till avrättningsplatsen.

Korsfästelsen (Matt 27:32–44)

Översättning

På vägen ut mötte de en man från Cyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära korset. När de så kom fram till den plats som kallas Golgata (det vill säga dödskalleplats) bjöd de honom vin som var blandat med galla. Men när han smakat på det, ville han inte dricka. När de korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott. Sen satt de där och höll vakt över honom. Över hans huvud hade de satt upp ett anslag, som sade vad han blivit dömd för: Detta är Jesus, judarnas konung.

Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster. De som gick förbi smädade honom, de skakade på huvudet och sade: Du som bryter ner templet och bygger upp det igen på tre dar, hjälp dig nu själv om du är Guds Son och stig ner från korset! På samma sätt gjorde översteprästerna narr av honom tillsammans med de skriftlärde och de äldste och sade: Andra har han hjälpt — sig själv kan han inte hjälpa! Han är ju Israels konung. Nu borde han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu borde väl Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son. 44På samma sätt smädade honom också rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.

Kommentar

På Via Dolorosa – var den nu har gått – stoppar soldaterna en mötande man och befaller honom att bära korset. Den romerska militären hade rätt att rekvirera handräckning för alla slags tillfälliga tjänster. Det var den rätten man använde sig av (det visar själva det grekiska ordvalet. Här används samma ord som i bergspredikan, där Jesus talar om att bli nödgad att gå en mil till någons tjänst).

Kullen Golgata – tydligen en bergsknalle som liknade ett kranium – låg strax utanför stadsmuren, inne i en inbuktning som den gjorde i nordväst. Där fanns vad man i senare tider skulle ha kallat galgbacken. Även korset kan liknas vid galgen. Det var något skymfligt och motbjudande. Det dröjde ett par sekler innan de kristna kunde förmå sig att avbilda Jesus på korset. Själva korsfästelsen nämns här helt knappt, nästan i förbigående. Det var något som man inte gärna dröjde vid, lika litet som vi vill stanna i stilla eftertanke inför en galge.

Vinet som var blandat med galla tycks ha varit ett slags bedövningsmedel. Jesus visade det ifrån sig. Det hörde till rutinen, att de som gjorde bödelstjänsten fick den avrättades kläder. Soldaterna spelade tärning om dem. Det hörde till livet i kasernerna att man spelade och drack. Dricka fick man inte göra här, i tjänsten, frånsett det sura vin, vars alkohol börjat gå över i ättika. Det var långa, tråkiga timmar soldaterna hade framför sig, när de nu slog sig ned för att hålla vakt. Det var deras skyldighet att bevaka de korsfästa tills döden hade inträtt, och det kunde dröja ett par dygn.

Till rutinen hörde också att man satte upp en tavla, som skulle säga alla nyfikna vad den som avrättades hade gjort för ont. På Jesu kors hade Pilatus låtit skriva, att han var judarnas konung. Så hade Stora rådet formulerat anklagelsen. Folket hade bekräftat att den var riktig. Men Pilatus hade lagt ett stycke hån i orden som drabbade hela judafolket.

Vad Matteus uppehåller sig vid är framför allt de smädelser som riktades mot den korsfäste. Det löpte en stor väg förbi Golgata och många måste ha sett vad som skedde. Många hade också följt med inifrån staden, även representanter för Stora rådet, som skulle kontrollera att domen verkligen blev verkställd. Kanske ville de också övertyga sig om att denne hädare dog övergiven av Gud. Den som blev korsfäst var ju enligt Mose lag en människa som blivit uppenbart fördömd av Gud själv. Det var om den saken det mesta av hånet rörde sig. Hade Jesus verkligen varit Guds Son, så hade han inte behövt hänga på korset. Det skymtar en sista oro i bespottarnas ord. Andra hade han hjälpt. Ingen kunde förneka det. Han hade gjort märkliga gärningar. Men nu var han maktlös.

Jesus teg inför alla smädelserna. Det tecken som motståndarna ville ha, det uteblev – nu som tidigare. De fick triumfera. De begärde att få ett bevis för att kunna tro. De ville ha garantier. Men tron bygger inte på sådana garantier. Med nästan kuslig realism skildrar evangelisterna hur motståndarna tyckte sig få rätt. Allt talade emot Jesus. Och han själv teg.

Jesus dör (Matt 27:45–56)

Översättning

Men från sjätte timmen kom ett mörker över hela landet ända till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabaktani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Några av dem som stod där hörde det och sade: Han ropar på Elias. Och strax skyndade en av dem fram med en svamp, som han fyllt med ättikvin och fäst vid en käpp, och ville ge honom att dricka. De andra sade: Vänta, låt oss se om Elias kommer och hjälper honom. Men Jesus ropade åter med hög röst och gav upp andan.

Och se — förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ned, och marken skakades och bergen brast. Gravarna öppnades, och många heliga som dött fick liv i sina kroppar. Efter hans uppståndelse gick de ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
Men när centurionen och hans folk såg jordbävningen och vad som skedde, blev de mycket förskräckta och sade: Så var då den mannen verkligen Guds Son. Också många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och varit honom till tjänst. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var mor till Jakob och Judas, och modern till Sebedeus söner.

Kommentar

Vid sjätte timmen – klockan tolv på dagen – mörknade det. För motståndarna var det kanske bara en dag med ovanligt tungt väder och obegripligt mycket stoft från öknen, som fick solen att mista sitt sken. Sådant hände ju, fast man kanske aldrig förr upplevt det på det viset. Men så kom det ju också ett jordskalv den dagen. Allt hade sin naturliga förklaring!

För lärjungarna blev det – efteråt – klart, att Gud hade visat att här skedde något förfärligt, något som skakade tillvaron i sina grundvalar och som samtidigt var något genomgripande, som öppnade nya möjligheter. Vid jordskalvet rämnade förlåten i templet, den som stängde vägen in till det allra heligaste. På samma sätt hade Gud nu ”invigt en ny och levande väg genom förlåten, in i det allra heligaste i och genom Jesu blod” (Hebr 10:20 f). Men det skulle dröja innan det stod klart för lärjungarna.

Det ord som Jesus ropade var ett citat ur den 22 psalmen. Matteus återger det på arameiska, alldeles som Markus, men låter de första orden ”Eli, Eli” behålla sin hebreiska form. På arameiska heter det Eloi, och om Jesus använt den formen är det svårt att förstå hur någon kunde tro att han ropat på Elias. Det är möjligt att Jesus citerade Skriften på hebreiska och att den arameiska formen härrör från den tid, när evangeliet predikades i Palestina och Syrien.

Den 22 psalmen handlar om en Guds tjänare i djupaste nöd, en rättfärdig man som förkastas av sina egna, men som till slut skall få sin upprättelse. Eftersom första raden i en psalm brukade användas som sammanfattande överskrift, ligger det mer i de orden än de säger om man tar dem isolerade. Vad de säger, var en skakande verklighet. Jesus talar här, inte som en som förlorat sin tro – då säger man inte min Gud – men som en som verkligen var ensam med den skuld han tagit på sig, ensam i ”mörkret därutanför”.

Att Jesus kunde ropa i sin dödsstund var i själva verket något obegripligt. Det kunde inte den som dog på korset. När evangelisterna framhåller att Jesus uppgav andan med ett högt rop, vill de säga att han ända intill slutet var den som handlade och visste vad han gjorde.

Vid jordskalvet öppnades också gravarna, säger Matteus. Och så berättar han något som tydligen hör med till detta som man visste att berätta i Jerusalem och som Matteus med sin palestinensiska bakgrund har väl reda på. Han säger – ordagrant översatt – att ”många kroppar av avsomnade heliga väcktes upp”. Efter hans uppståndelse kom de sedan och visade sig för många. Eftersom ingenting liknande berättas på något annat ställe i Nya Testamentet kan det inte ha varit något som man tillmätte någon större betydelse. Det var ett av de många dragen i bilden. Det hade hänt något av genomgripande betydelse, något som skakade om hela tillvaron. Döden var icke mer vad den förr hade varit.

Men det förstod man först ”efter hans uppståndelse”. På långfredagen låg mörkret tätt över lärjungarna. Matteus pekar bara på en man, som förstod Guds tecken och det var en hedning: den romerske centurionen. Av lärjungarna var bara kvinnorna kvar. De höll troget vakt, fast på avstånd, skygga och försagda, utan att fatta att sådant kunde få ske.

Två av kvinnorna nämner han vid samma namn som de har hos Markus. Denne nämner som den tredje en Salome, och eftersom Matteus talar om Sebedeus hustru, har man förmodat att hon bar det namnet.

Gravläggningen (Matt 27:57–61)

Översättning

När det blev afton kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som även han hade blivit lärjunge till Jesus. Han sökte upp Pilatus och bad att få Jesu kropp. Då befallde Pilatus att den skulle utlämnas till honom. Josef tog kroppen, svepte den i en ren linneduk och lade den i sin egen nya grav, som han låtit hugga ut i klippan. Sen rullade han en stor sten framför ingången och gick sin väg. Men Maria Magdalena och den andra Maria var där och satt mitt framför graven.

Kommentar

Judarna begravde helst sina döda i klippgravar. Kalkstenen i Juda berg är lätt bearbetad, och lämpliga branter, där klippan går i dagen, finns det överallt, medan det är ont om lösa jordlager där man kan gräva en grav. Så är också berggrunden runt det gamla Jerusalem urholkad av gravkamrar. Redan i närheten av Golgata finns de i tiotal.

Det var tydligen här som Josef hade låtit hugga ut en grav åt sig, som ännu inte tagits i bruk. Traditionen utpekar en plats, som ligger nästan vid foten av Golgata. Det finns goda skäl att tro, att traditionen i huvudsak har rätt. Man vet nämligen att platsen – både Golgata och graven – redan omkring år 130 var så flitigt besökt av de kristna, att kejsar Hadrianus efter det judiska upproret år 135 lät bygga ett stort hednatempel på platsen för att göra det omöjligt för de kristna- som han betraktade som en judisk sekt – att utöva sin religion där. När man 200 år senare, efter kristendomens seger i det romerska riket, rev ned hednatemplet, hittade man under dess väldiga podium både Golgata och flera klippgravar. Bland dessa var det en, som man fann motsvara evangelisternas beskrivning, och den har sedan dess utpekats som Kristi grav. Av gravkammaren är emellertid det mesta borta, sen en egyptisk kalif år 1009 lät hugga sönder klippan.

Josef från Arimatea var en av lärjungarna utanför kretsen av de tolv. Det måste ha funnits en hel rad sådana, fast vi bara vet namnet på några få. Denne Josef var en förmögen man, dessutom medlem av Stora rådet, alltså både hovrättsråd och riksdagsman, om vi skall våga oss på en jämförelse med svenska förhållanden. Han hade anseende nog för att kunna be Pilatus att få Jesu döda kropp. Han svepte den och lade den i sin grav. Det var i sista stund före sabbatens inbrott vid solnedgången.
Också några av de kvinnor, som troget hade följt med Jesus ända till slutet var närvarande. Denna gång säger Matteus inte att de höll sig på avstånd, som på Golgata, utan att de satt mitt framför graven, alltså framför ingången. De såg den slutas till när den runda stenskivan, inte olik ett klumpigt hjul, fick rulla ned i sitt spår i berget och täppte till ingången.

Maria Magdalena kallas på detta ställe Mariam. Maria är nämligen den grekiska formen för det hebreiska Mirjam, som vanligen återges med Maria men någon gång som här med Mariam. Jesu mor och alla de andra Mariorna hette alltså egentligen Mirjam. 

Vakten vid graven (Matt 27:62–66)

Översättning

Följande dag, alltså dagen efter tillredelsedagen, samlades översteprästerna och fariséerna hos Pilatus och sade: Herre, vi har kommit att tänka på, att den där bedragaren medan han ännu var i livet sade: Efter tre dar skall jag uppstå igen. Befall därför att man bevakar graven fram till tredje dagen, så att inte hans lärjungar kommer och stjäl bort honom och säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir den sista villan värre än den första. Pilatus svarade dem: Här har ni vakt. Gå er väg och håll uppsikt bäst ni kan. Då gick de och satte ut vakt vid graven och förseglade dessutom stenen.

Kommentar

Ännu en gång återger Matteus något, som måste ha berättats i Jerusalem och som han ensam låtit oss veta. Översteprästerna och fariséerna går nästa dag till Pilatus och ber honom låta bevaka graven. Han beviljar deras begäran, tämligen bryskt, och låter dem själva ta ansvaret för detaljerna. De sätter alltså ut vakten och låter till och med försegla stenen med ett sigill.

Man har betvivlat att detta kan ha hänt. Tillredelsedagen var fredagen. Nästa dag var alltså en sabbat. Det förefaller osannolikt, att judarnas andliga ledare skulle ha gjort allt detta på en sabbat. Men å andra sidan kan det sägas, att ingen bör ha vetat detta bättre än Matteus. Han säger dock uttryckligen, att det var dagen efter tillredelsedagen, som judarna gick till Pilatus. Han var jude och väl förtrogen med judisk sed och skulle knappast ha berättat något som varje jude visste var en orimlighet.

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg