Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Matteus kapitel 28. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Matteus Kapitel 28

Den tomma graven (Matt 28:1–7)

Översättning

    När sabbaten var över, i gryningen till första veckodagen, kom Maria Magdalena och den andra Maria för att se graven. Och se, då blev det ett häftigt skalv, ty en Herrens ängel steg ned från himmelen och gick fram och rullade undan stenen och satte sig på den. Han liknade blixten som ljungar, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skalv av rädsla för honom och låg där som döda. Men ängeln talade till kvinnorna och sade: Bli inte förskräckta. Jag vet vad ni vill. Ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har stått upp så som han hade sagt. Kom och se, här är platsen där han låg. Skynda er nu till hans lärjungar och säg dem detta: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom. Nu har jag sagt er det.

 

 

Kommentar

Sabbaten var över. Man kunde åter gå ut, och så snart det började ljusna begav sig kvinnorna iväg ”för att se graven”. Matteus säger ingenting om att de tänkte smörja den döde. Kanske har han följt sin vana att korta ned genom att stryka allt som förefaller honom oväsentligt. Han nämner två av kvinnorna vid namn, desamma som förut. Maria Magdalena får åter heta Mariám. Matteus skriver ju för judar. Det tycks ha funnits fler kvinnor med i följet än de som nämns av evangelisterna. Lukas säger det uttryckligen (24:10).

Så långt berättar alltså Matteus i stora drag detsamma som de andra evangelisterna. Men sedan följer den märkliga berättelsen om ängeln som stiger ned från himmelen och rullar undan stenen. De andra evangelisterna konstaterar bara att stenen var undanrullad, när kvinnorna kom fram. Även de har sedan något att säga om änglar, fast Markus och Lukas med en skygg återhållsamhet inför mysteriet bara talar om män i vita kläder (Markus nämner en, Lukas två). Hade kvinnorna, när de kom tillbaka från graven, haft något att berätta om ängeln, som steg ned, är det svårt att förstå, att de andra evangelisterna inte skulle nämnt det. Men det är inte säkert att Matteus menar, att kvinnorna såg hur stenen rullades bort. Att det var Gud som gripit in här, det måste ha stått klart för lärjungarna så snart de visste att Kristus verkligen hade uppstått. Men hur hade det skett? Själva uppståndelsen har ingen försökt skildra. Den var en Guds hemlighet, som man inte spekulerade över. Men hur öppnades graven? Det är den frågan Matteus här ger svar på. Han måste ha haft tillgång till någon tradition, som förmedlats av de kristna i Palestina och som han själv varit övertygad om var apostolisk. Vilken källa den sen kan ha haft, det vet vi inte. I varje fall möter vi här ett urkristet försök att skildra detta Guds stora ingripande och utmåla det, så som man gör när man mediterar. Påskmorgonen har i alla tider varit ett kärt ämne för meditation.

Matteus berättar, hur marken skalv när ängeln steg ner. Kyrkobibeln översätter: ”Då blev det en stor jordbävning”, men det återger knappast vad Matteus vill säga. Han använder här alldeles samma ord som när han talar om stormen på sjön (8:24). Ordagrant talar han om en stor ”omskakning”. Vi nutida västerlänningar har vant oss att se på sådana företeelser som stormar och jordbävningar med andra ögon än man gjorde i antiken. För oss är det fråga om mätbara, yttre fakta, som man registrerar i sekundmeter eller i utslag på en seismograf. Antikens människor nalkades naturen på ett annat sätt, mera likt det som vi finner hos skalder och konstnärer. Ett naturfenomen var något man upplevde, något som engagerade och krävde en tolkning. En ”stor” händelse var alltså inte nödvändigtvis något som gav stort utslag på fysikaliska mätinstrument (som man förresten inte kände till), utan något som var betydelsefullt, engagerande, djupt ingripande. Vad Matteus vill säga är alltså inte, att Palestina den dagen drabbades av en svår jordbävning, utan att Gud här vid graven grep in med en överväldigande makt, som svepte undan alla hinder och korsade motståndarnas fint uträknade planer.

Så länkar Matteus åter in på det spår i berättelsen, som vi känner från Markus och Lukas. Kvinnorna får veta att Jesus har uppstått. De får se platsen där han legat. Och så får de – som hos Markus – befallningen att gå med en hälsning till lärjungarna. De skall hälsa dem, att de nu – som Jesus redan sagt dem (26:32) – skall gå till Galileen, där de skall få möta den Uppståndne. Lukas går helt förbi denna hälsning, som de skulle framföra. Det är uppenbart, att ingen av evangelisterna menar, att det var fråga om ett uppdrag att ”förkunna” eller ”predika”. Det gällde att framföra en hälsning till dem, som var utsedda att bli förkunnare. När hälsningen framförts, hade kvinnorna fullgjort sitt uppdrag och framträdde aldrig själva som förkunnare.

Jesus uppenbarar sig för kvinnorna (Matt 28:8–10)

Översättning

    De skyndade bort från graven, förskräckta och mycket glada, och sprang för att berätta det för lärjungarna. Och se Jesus kom emot dem och gav dem sin hälsning. De gick fram och fattade om hans fötter och tillbad honom. Då sade Jesus: Var inte förskräckta. Gå och hälsa mina bröder, att de skall gå till Galileen. Där skall de få se mig.

Kommentar

   Innan kvinnorna hunnit uträtta vad ängeln befallt dem, kommer Jesus själv emot dem. Johannes berättar om något liknande som hände Maria Magdalena där hon stod vid graven. När kvinnorna känner igen Jesus faller de ned för honom. Två små drag har tydligen varit av betydelse för Matteus. Först att de grep om hans fötter. Han var alltså fullt verklig. Det var inte bara fråga om en syn. Vidare att de tillbad honom. Det hade de inte gjort under hans jordeliv. Men nu hade det hänt något avgörande. Som Paulus uttrycker det: Han hade bevisats vara Guds Son, beklädd med Guds kraft, allt ifrån uppståndelsen från de döda (Rom. 1:4).

Jesus upprepar ängelns befallning: De skall gå till lärjungarna och hälsa dem, att de skall få se honom i Galileen. Enligt både Markus och Matteus hade Jesus sagt sina lärjungar detta redan under livstiden. Lukas nämner däremot ingenting om den saken. När det gäller den Uppståndnes uppenbarelser, berättar Lukas endast om hur han visade sig för lärjungarna i Jerusalem och trakten däromkring. Matteus säger ingenting om den saken. Han talar om ett berg i Galileen. Markus har av någon oförklarad orsak avbrutit sin berättelse där kvinnorna skyndar bort från graven. Vad som sen följer är en senare komplettering. I Johannesevangeliet finner vi däremot berättelser om hur Jesus uppenbarar sig först i Jerusalem och sedan i Galileen. Och detta lär väl vara förklaringen till att Lukas och Matteus talar om helt olika uppenbarelser.

Den tidigaste skriftliga berättelsen om den Uppståndnes uppenbarelser har vi hos Paulus i Första Korintierbrevet (15:5), som skrevs tjugo år eller något mer efter Jesu död. Paulus säger att Jesus efter uppståndelsen på tredje dagen först visade sig för Petrus och sen för de tolv. ”Sedan visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång. De flesta av dem lever ännu, fast några är avsomnade. Sedan visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna” och till sist för Paulus själv. Paulus säger ingenting om platsen för dessa uppenbarelser. Att Petrus och de tolv fick möta den Uppståndne betygas av Lukas och Johannes. Men något möte mellan Jesus och de fem hundra bröderna i Jerusalem känner de inte till. Det är möjligt att Paulus här berättar om något som hände i Galileen. Vi återkommer strax till den saken.

 

”Lönen” i himmelen är vad som kallas en ”nådelön”. Det är inte en ersättning eller betalning, som man har rätt till. Men det är en Guds gåva – oförtjänt som alla andra – som man har löfte om. 

Det falska ryktet (Matt 28:11–15)

Översättning

   Medan de var på väg kom några av vaktmanskapet till staden och rapporterade för översteprästerna allt det som hänt. Då höll de sammanträde med de äldste och fattade sitt beslut. De gav soldaterna en ansenlig summa pengar och sade: Ni skall säga, att hans lärjungar kom dit om natten och stal bort honom medan ni sov. Skulle det komma till landshövdingens öron, skall vi ställa honom tillfreds så att ni inte behöver ha några bekymmer. De tog emot pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda, och det ryktet har varit i svang bland judarna ända till i dag.

Kommentar

Matteus ger oss slutet av historien om väktarna vid graven, den som han ensam bland evangelisterna har återgivit och som tycks ha hört till det traditionsstoff från Jerusalem som han utnyttjat.
Soldaterna går i sin förskräckelse till översteprästerna, som de ju var närmast ansvariga inför. Översteprästerna rådgör med de äldste och finner en utväg. För tanken att Jesus verkligen skulle varit Guds tjänare är de totalt blockerade. För dem gäller det bara att se till att inte villfarelsen får vind i seglen. Graven är ju faktiskt tom. Kanske de har en misstanke om att vakterna sovit och låtit motståndarna stjäla bort kroppen. Men det lär man inte få dem att erkänna! Det finns en bättre väg: Mot kontant ersättning får man dem att sprida ut det. Och så låter man dem sätta ryktet i omlopp.

Även de som tror att hela denna berättelse är legend, konstaterar att den betygar ett ovedersägligt faktum: Dessa rykten cirkulerade bland judarna. Det visar i sin tur, att den tomma graven var ett faktum som man inte kunde bestrida. Man måste förklara, hur den kunnat bli tom. Man kan förstå hur besvärande detta faktum var. Mycket snart efter Jesu död predikades det i Jerusalem om hans uppståndelse. Där fanns en ivrigt missionerande församling. Hade Jesu kropp legat kvar i graven hade den urkristna förkunnelsen varit omöjlig. Motståndarna måste ha övertygat sig om att graven verkligen var tom. Eftersom den var det, måste saken förklaras. Och om kristna människor kan man som bekant tro vad som helst.

Det gamla ryktet dyker ständigt upp på nytt. Egentligen förtjänar det inte några motskäl. Det är helt orimligt, att människor som sett sina förhoppningar krossas och känt sig avslöjade inför hela sitt folk, plötsligt skulle fyllas av nytt mod och orubblig segervisshet genom att med berått mod begå ett bedrägeri och bygga upp sin förkunnelse på ett falsarium. Bedragare vill vinna något med sina lögner. Apostlarna hade mänskligt sett ingenting att vinna. De visste att de skulle mötas av hån och förföljelser. Vad de företog sig var vansinne – om inte Jesus verkligen var Guds Son och hade uppstått från de döda.

 

Missionsbefallningen (Matt 28:16–20)

Översättning

Men de elva lärjungarna vandrade till Galileen, till det berg dit Jesus befallt dem gå. Och när de fick se honom, föll de ned och tillbad honom. Men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade:

Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.

 

Kommentar

Med ”lagen och profeterna” menade man i dagligt tal hela Gamla Testamentet. Jesus Matteus är den ende bland evangelisterna som berättar om hur Jesus möter de elva på ett berg i Galileen. Det enda ställe i Nya Testamentet där samma händelse möjligen kan vara åsyftad är Paulus nyss citerade korta översikt av den Uppståndnes uppenbarelser. Vi får där den säkert riktiga upplysningen att mer än fem hundra bröder på en gång sett honom. Paulus har själv tydligen mött flera av dessa bröder. Man har gissat att detta skulle ha hänt i Galileen och att hela skaran varit samlad med apostlarna, ungefär så som Matteus skildrar att det gick till vid bergspredikan, där de tolv var kärnan i den stora församlingen. Det skulle kunna förklara att han här bara nämner de elva. Det var ju dem Jesu ord riktade sig till.

Så kan man göra upp teorier. Men man måste konstatera att vi står inför frågor, som vi inte kan besvara. Och en kristen tillägger: Som vi inte behöver veta något svar på. Man kan ju undra över att Matteus är så kortfattad i detta viktiga slutkapitel. Han har en för oss ofta irriterande förmåga att förkorta och slå ihop, vad han känner till. I själva verket beror det på en djupgående olikhet mellan vårt sekulariserade sätt att se på tingen och det urkristna sättet. Vi vill konstatera yttre fakta. Inför uppståndelsen är vi benägna att fråga hur det egentligen gick till, vad som faktiskt skedde med Jesu kropp, vad vittnena kunde iaktta osv. För urkristendomen var det nog att Jesus hade uppstått och att det betygades av män som man litade på. ”Han gav dem många säkra bevis på att han levde” säger Lukas (Apg. 1:3). Det var nog. Man hade inget behov av att begära detaljerade rapporter för att själv sätta sig ned och granska dem. Man hade den riktiga insikten att man stod inför ett Guds ingripande, som inte kan jämföras med något annat och därför inte heller kan underkastas vanlig mänsklig kontroll med hjälp av sådant som vi redan känner till. Vad Matteus beträffar, har vi redan fått många exempel på hans sätt att berätta. Hans huvudfråga är inte: Har detta hänt? Det är inte den saken han vill bevisa. Den står redan fast för honom och hans åhörare. Vad han vill förklara är vad dessa händelser innebär. Han vill svara på frågan: Vilken betydelse har detta för oss?

Så är det också med hans skildring av den Uppståndne och hans uppenbarelser. Som vanligt summerar han det väsentliga i några fundamentala satser. I förbigående bekräftar han att det också bland de elva fanns de, som tvivlade i början. Sen följer det väsentliga.

Genom uppståndelsen börjar Jesus en ny del av sin gärning som Frälsare. Han har all makt i himmelen och på jorden. Han är konung i ett nytt rike. Allt skall bli honom underlagt.
Därför skall apostlarna nu gå ut i hela världen. Vad Jesus gjort har avgörande betydelse för hela mänskligheten. Alla skall veta det. Alla skall kallas till lärjungar. Och lärjunge blir man genom att döpas och lära sig vad Jesus har lärt sina apostlar.

Dopet skall ske i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Egentligen står det till de namnen. Man döps in i ett nytt sammanhang, in i en ny värld. Detta är ett av de få ställen där vi uttryckligen möter en trinitarisk formel i Nya Testamentet. Men saken – Treenigheten – finns överallt, också hos Jesus. Hans tal om Fadern har vi mött gång på gång hos Matteus. Om Anden talar han inte bara hos Johannes (fast utförligast där). Hos Matteus har vi hört hur allvarligt det är med hädelse mot den Helige Ande. Och Lukas berättar hur Jesus utlovade Anden och sände den vid pingsten.

Det dop som Jesus talar om här, är alltså något annat än Johannesdopet. Det var ett bättringsdop och en bekännelsehandling, ett sätt att bereda sig till något som skulle komma. Det var något som människor gjorde. Dopet i den Treeniges namn är ett sätt att ta emot det som redan är gjort. Det är något som Gud gör.

Genom det dopet blir man lärjunge. Jesus vandrar alltjämt fram och kallar lärjungar. Med den döpte skall nu ske detsamma som skedde med Jesu lärjungar. Jesus undervisade dem. Den undervisningen skulle nu apostlarna ge. De skulle föra vidare allt detta som de själva lärt. De skulle låta människor veta, vad de själva hört och sett. De var väl medvetna om den plikten. De förvaltade denna ”paradosis”, den heliga traditionen om Jesu ord och verk, den som kyrkan intill denna dag har fört vidare och som hon står och faller med.

Till slut kommer så löftet om att den Uppståndne nu kommer att vara med sina lärjungar alla dagar intill tidens ände. Man kunde också översätta ”intill världens ände”. Den ”tid” det är tal om är den gamla tidsåldern, den nuvarande skapelsen, den som skall förgås när Kristus kommer åter.
Redan i början av sitt evangelium påminde Matteus om att Frälsaren i Skriften kallas Emmanuel, det vill säga ”Gud med oss”. Nu har han visat, hur Gud i Kristus har kommit till oss för att stanna hos oss, alla dagar intill tidens ände. Och därmed lägger han ned pennan. 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk