Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 1

Överskrift (Mark 1:1-1)

Översättning

   Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son.

 

Kommentar

Första raden av detta kapitel är en överskrift till hela Markusevangeliet, ett slags motsvarighet till den titel, vi är vana att läsa på första sidan av en bok. Men här står inte ”JESU LIV av Johannes Markus” eller något i den vägen. Här börjar inte en biografi över en berömd man, utan ”här börjar EVANGELIUM om JESUS KRISTUS”. Markus deklarerar alltså syftet med sin bok. Han vill förmedla det glada budskapet om det viktigaste som har hänt på jorden, något som han själv och hans samtida har upplevt, något som tilldragit sig i en välkänd del av det romerska riket. Men det är inte en levnadsteckning han tänker skriva. Han vill bära fram själva evangeliet och tar alltså bara med det som verkligen betyder något för den som lyssnar. Det syftet genomför han också strikt. Allt oväsentligt skalas bort eller hamnar i bakgrunden. Vi får inte veta mera om Jesu släkt och hans personliga förhållanden än som är nödvändigt för att förstå budskapet.

Döparen röjer vägen (Mark 1:2–8)

Översättning

Som det står skrivet hos profeten Esaias:
    Se, jag sänder min budbärare framför dig.
    Han skall bereda vägen för dig.
    En röst hörs ropa i öknen:
    Röj väg för Herren,
    gör stigarna jämna för honom!
— så trädde Johannes döparen fram i ödemarken och predikade bättringens dop till syndernas förlåtelse. Och de gick ut till honom, hela det judiska landet och alla som bodde i Jerusalem och döptes av honom i Jordanens vatten och bekände där sina synder. Johannes hade kläder av kamelhår och ett läderbälte om livet och levde av gräshoppor och vildhonung. Han predikade och sade: Det kommer en efter mig som är starkare än jag. Jag är inte värdig att böja mig ned och knyta upp remmen på hans sandaler. Jag har döpt er med vatten, men han skall döpa er med helig Ande.

Kommentar

Markus går alltså rakt på sak. Han skriver ingen inledning om judarna och deras land eller om Jesu bakgrund och uppväxtår. Han börjar i stället med Johannes Döparen. Det var nu i och för sig en märklig gestalt. På mer än fyra sekler hade ingen profet trätt fram i Israel. Många menade att profetian var utslocknad. Men helt oväntat står han där, en som talar med samma myndighet som de gamla profeterna och omedelbart får alla att lyssna. Johannes hette han alltså. Som åtskilliga andra hade han dragit sig undan till ödemarken. Det var lätt gjort. Juda öken går ända in på knutarna av Jerusalem och Betlehem. Den sänker sig brant ned mot Döda havet och fortsätts av de öde lerslätterna kring Jordan. Den har varit ett älskat tillhåll för både rövare och eremiter i alla tider. Vet man var vattnet finns och nöjer man sig med att leva som en beduin av vildhonung, rötter och gräshoppor, kan man tillbringa långa tider där. Gräshoppor var en välbekant föda bland judarna. Mose lag innehåller bestämmelser om vilka arter som fick ätas och vilka som var orena.

Johannes träder alltså fram och vållar stor uppståndelse. Vi skulle ha kallat honom väckelsepredikant, en förkunnare av bot och bättring. Men samtidigt var han profet. Han kom med ett budskap från Gud, en proklamation om något som nu skulle ske, något genomgripande och omvälvande. Messias skulle komma. Guds rike skulle upprättas. Därför skulle envar göra bot, bekänna sina synder och ta emot det dop, som bekräftade att man hörde till dem som gjorde sig redo att möta Messias.
Det blev en väldig tillströmning av människor. Också den judiske historieskrivaren Josefus berättar om det. Markus säger att ”hela det judiska landet och alla som bodde i Jerusalem” gick ut till honom. Det är folklig berättarstil, målande och lättfattlig men inte exakt, utan menad att förstås på samma sätt som när vi säger att ”hela staden” kom i rörelse eller ”hela Göteborg” mötte upp på Ullevi.

Allt detta skedde så som det var förutsagt genom profeterna. För apostlarna var den saken uppenbar. Jesus själv hade gång på gång hänvisat till Skrifterna, när det gällde att förstå vem han var och vad som skedde med honom. Allt vad Gud förut gjort, allt det som Skrifterna berättade, det var som en spegel där man kunde se och tolka det som hände nu, i tidens fullbordan. Profetian blev alltså en fast del av många berättelser.

Till Johannes historia hörde Jesajas ord om rösten i ödemarken som beredde väg för Herren. Här hos Markus har den profetian utökats med några rader från profeten Malaki. Markus har tydligen hört båda versionerna, och när han nedtecknat den längre, har han inte tänkt på att det borde hetat ”Som det står skrivet hos profeterna”. Det har man upptäckt redan mycket tidigt och rättat till det, och så står det nu i de flesta av våra handskrifter, men inte i de äldsta. 

 

Jesus döpas och frestas (Mark 1:9–13)

Översättning

   Vid den tiden hände det, att Jesus kom från Nasaret i Galileen och döptes av Johannes i Jordan. Och strax, när han steg upp ur vattnet, fick han se hur himmelen öppnade sig och Anden sänkte sig ned över honom som en duva. Och det ljöd en röst från himmelen: Du är min Son, den älskade. På dig vilar mitt välbehag.

Och strax drev honom Anden ut i öknen. I fyrtio dagar var han i öknen och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

 

Kommentar

Bland dem som strömmar till från alla håll kommer nu också Jesus från Nasaret. Markus inför honom utan någon presentation. Den kommer i stället i det följande, där händelserna själva får visa vem han var. Jesus blir döpt av Johannes. Markus går helt förbi den fråga, som Matteus tar upp: Hur kunde Guds son låta sig döpas med bättringens dop? För Markus – och alltså för Petrus och den första lärjungekretsen – var det viktiga, att dopet betydde en invigning till det verk, som Jesus kommit för att utföra. Han fick en bekräftelse från himmelen, Anden sänkte sig ned över honom ”som en duva” – sannolikt menat som ett yttre tecken – och en röst förkunnade att han var Guds son, med ord som är hämtade ur Psaltaren. Vad som skedde var alltså en fullbordan av det som Gud hela tiden haft i sikte, när han utvalde sitt folk Israel och fostrade det.

”Och strax drev honom Anden ut i öknen.” Detta ”och strax” hör med till Markus berättarstil. Det bör kanske inte tas alltför bokstavligt, men det är så typiskt, att berättelsen förlorar något av sin karaktär om man översätter det med mera utslätade uttryck. Det ger en förnimmelse av hur händelserna följde slag i slag. Kanske är det en återklang av Petrus eget sätt att berätta.

På detta ställe säger det, att Jesus omedelbart, så snart han var kallad att träda fram, måste ta upp kampen med djävulen, och göra det ensam, i ödemarken, bland de vilda djuren, utan att ha någon människa vid sin sida. Sonen var den ende, som kunde möta ondskan, uppfylla Guds vilja och ge sitt liv till lösen för de andra. Han fick gå sin väg i förlitande på hjälpen från Gud och ingenting annat. Det korta ordet om änglarna som betjänade honom kan ha sin grund i några antydningar av Jesus själv. Han talar ofta om änglarna, Guds tjänare i den himmelska världen, som också kan sändas som hjälpare i nöden (som i Getsemane) – eller hållas tillbaka (som när Jesus hängde på korset).

Jesus träder fram (Mark 1:14–15)

Översättning

Sedan Johannes hade blivit kastad i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium och sade: Tiden är fullbordad och Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium.

 

Kommentar

Johannes hade fängslats av Herodes Antipas, landsfursten över Galileen och landet bortom Jordan. Förelöparen och vägröjaren var alltså borta. Då beger sig Jesus tillbaka till Galileen och börjar predika det glada budskapet från Gud. Själva ordet ”evangelium” finns i sin hebreiska form redan i Gamla Testamentet. Det betyder ett glatt budskap från Gud, där han förkunnar att han griper in för att frälsa sitt folk. Det är just den betydelsen som ligger i ”Guds evangelium”. Markus ger i samma andedrag en sammanfattning: Tiden är fullbordad, världsloppet har nått den punkt, där Gud gör ett avgörande ingripande. Nu är Guds rike nära. Där Matteus säger ”himmelriket”, säger Markus och Lukas ”Guds rike”. Det är olika översättningar av samma uttryck. Judarna nämnde inte gärna Guds namn utan sade ”himmelen” i stället. Matteus, som skriver för judar och själv är jude, har kvar den omskrivningen. Markus, som vant sig att tala till greker, säger utan omskrivning Guds rike. När detta nya rike nu står för dörren, bjuder Gud människorna att omvända sig och att tro det glada budskapet. Det var alltså summan av Jesu förkunnelse under denna första tid i Galileen.

 Jesus kallar de första lärjungarna (Mark 1:16–20)

Översättning

När han nu gick längs Galileiska sjön, fick han se Simon och Andreas, hans bror. De stod där och kastade ut nät i sjön, eftersom de var fiskare. Jesus sade till dem: Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. Strax lämnade de näten och följde honom. När han gått ett litet stycke till, fick han se Jakob som var son till Sebedeus, och Johannes, hans bror. Också de höll på med sina nät, där de satt i båten. Strax kallade han på dem, och de lämnade sin far Sebedeus med hans arbetsfolk i båten och gick sin väg för att följa honom.

 

Kommentar

Har Markus hittills berättat i stora drag, blir hans skildring nu full av konkreta detaljer. Man anar ett ögonvittne bakom det som berättas. Detta ögonvittne kan knappast vara någon annan än Petrus. Från och med den stunden, då han kallades att följa Mästaren, får skildringen något av det självupplevdas färg. Det gäller redan scenen där Jesus kommer vandrande längs sjön. ”Galileiska sjön” är ingen stor sjö, drygt 20 km lång och 12 km bred på det bredaste stället. Vattenspegeln är något mer än tredjedelen av Hjälmarens. Runt omkring reser sig bergen i en krans, ända till 1 000 meter höga i Galileen. Eftersom sjön ligger 200 meter under havet, är den djupt nersänkt i sin dal, och där kan bli tropiskt varmt om sommaren.
Fisket som de båda bröderna sysslade med, var en form av ”småfiske” vid stranden. Man kastade ut ett cirkelrunt nät som föll som en klocka över det grunda vattnet och stängde in fisken. Sebedeus och hans söner höll däremot på att göra i ordning de garn, som skulle sättas under natten. De hade tydligen en större båt, eftersom Markus nämner att de hade ”arbetsfolk”, lejda daglönare utan del i båten.

Att Jesus kallade lärjungar och att detta hörde till hans allra första åtgärder, det säger en viktig sak om honom och hans verk. Han var inte en religiös folktalare, som utan all organisation och alla yttre former talade om Gud och hans rike. Han förberedde i stället ett verk, som skulle fortsättas. Han fostrade och utbildade medhjälpare, som skulle föra budskapet vidare. Det är det han syftar på med orden, att han skall göra dem till människofiskare. Det skulle bli deras sak att draga himmelrikets not genom folkhavet och ”samla ihop fiskar av alla slag” (Matt 13:47).

 

 En dag i Kapernaum (Mark 1:21–34)

Översättning

   Så kom de till Kapernaum. Och strax, på sabbaten, gick han till synagogan och undervisade. Och folket häpnade över hans undervisning. Han undervisade med makt och myndighet och inte som de skriftlärde. Och strax var där i deras synagoga en man, som var besatt av en oren ande. Han skrek med hög röst: Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds helige! Men Jesus avbröt honom barskt och sade: Tig och far ut ur honom! Och den orene anden slet i honom och skriade högt och for ut ur honom. Alla blev de slagna med häpnad och frågade sig: Vad är detta? En ny lära med makt och myndighet — också de onda andarna ger han befallningar, och de lyder honom. Och ryktet om honom spred sig strax åt alla håll, runt omkring i hela Galileen.

Och strax, när de kommit ut ur synagogan, gick de hem till Simon och Andreas i sällskap med Jakob och Johannes. Men Simons svärmor låg sjuk i feber, och strax talade de om för honom, hur det var med henne. Då gick han fram, tog henne vid handen och reste henne upp. Febern släppte henne, och hon redde till åt dem.

När det sen blev afton och solen gick ner, förde man till honom alla som var sjuka och besatta, och hela staden var samlad utanför dörren. Han botade många som var sjuka på olika sätt. Han drev ut många onda andar och tillät dem inte att säga något, eftersom de visste vem han var.

 

 

Kommentar

Markus – eller kanske snarare Petrus – ger oss nu ett åskådligt exempel på hur det kunde gå till under denna första tid i Galileen. På sabbaten tar Jesus lärjungarna med sig till synagogan. Där träder han fram för att undervisa. Gudstjänsten var en predikogudstjänst som följde en vedertagen ordning, bestående av psaltarsång, bestämda böner, trosbekännelse, skriftläsningar och – när någon lämplig skriftkunnig fanns till hands – bibelutläggning. Huvuddragen av denna gudstjänst har bevarats hos oss intill denna dag i den del av högmässan, som kommer före nattvardsfirandet. Gudstjänsten leddes av en eller flera synagogsföreståndare som såg till att det fanns folk till hands som kunde föreläsa ur Skriften (vilket krävde stor övning, eftersom man reciterade de heliga orden efter bestämda melodier, på hebreiska, enligt en handskriven text som saknade vokaler). De kunde också ge ordet åt någon skriftlärd, som hade ett förmaningens ord att säga, så som vi hör att det gick till under Pauli resor (se t ex Apg 13:15).

Jesus talar alltså till folket i synagogan, och alla häpnar. Detta var något nytt. De skriftlärde lade ut texten, åberopade sina lärofäder och diskuterade olika tolkningar. Men Jesus talade ”som en som har fullmakt” som det ordagrant står, alltså så som en som har sitt uppdrag av Gud, en som har makt bakom orden och myndighet att säga, vad bara Gud kan säga.

Var kom den myndigheten ifrån? Den kunde vara mänsklig förmätenhet och tomma ord. Det fanns ju falska profeter. Men hos Jesus var det inte bara fråga om ord. I synagogan fanns en av de besatta. Besatthet är en egendomlig psykisk rubbning, sällsynt hos oss men väl känd bland primitiva folk. Den besatte börjar tala med en främmande röst och uppför sig som om en helt annan person tagit honom i besittning. Han kan bli hänsynslöst frispråkig och obehagligt skarpsynt. Ofta har besattheten med sig underliga anfall, kramper eller förlamning.

När nu Jesus predikar, börjar den besatte ropa. Den främmande rösten talar som om han hade en motståndare framför sig, en farlig fiende, som han nu hotar att avslöja. Men Jesus avbryter honom och befaller honom att ge sig iväg. Den besatte vrider sig i kramp och stöter ut vilda rop. Så blir han alldeles lugn och är helt normal igen. Alla ser på varandra, ”slagna med häpnad”. Markus använder ett starkt ord som betyder en blandning av bestörtning och vördnad, något av det man känner inför det övermänskliga och oförklarliga. Andeutdrivning – exorcism – hade man varit med om många gånger förr. Men den bedrevs med långa besvärjelser och trollformler och brukade inte hjälpa. Detta var något annat.

Det är tydligt att Jesus delade samtidens övertygelse, att besattheten verkligen kunde ha med onda andemakter att göra. Detta hänger samman med den syn på sjukdomen, som vi möter på många ställen i Bibeln. Satan, fienden som vill förstöra Guds goda skapelse, kan stå bakom också sjukdom och vanförhet (Luk 13:16!). När Messias kommer, tar han upp kampen också på den punkten.

Petrus och de andra kommer ut ur synagogan, ganska omtumlade. De går med Mästaren till huset där Petrus bor. Egentligen var Petrus från Bet-Saida, en knapp mil längre norrut vid sjön, men han hade bosatt sig i Kapernaum, som var hustruns hemstad. På vägen hem – genom de trånga gränderna, belagda med svarta basaltstenar, som man ännu kan se – kommer de att tänka på oturen att svärmor ligger sjuk i feber, självfallet i husets enda rum, och att det blir högst olägligt att behöva tillbringa resten av sabbaten där. De talar alltså med Mästaren om saken. Man får intrycket att de inte direkt vågade be om något. De bara ville att han skall veta, om han nu kan göra något. Och det visar sig att han kan. Han går fram till den sjuka och reser henne upp. Febern är borta och hon kan se till att de får sin mat, inom de snäva gränser som sabbaten föreskriver.

Så går solen ner. Nu är sabbaten till ända. Man kan åter röra sig fritt. Då strömmar hela staden med sina sjuka samman utanför Petrus hus. Ryktet om vad som skett i synagogan har spritt sig, och man har väntat otåligt på att få komma, och nu trängs alla i den mörka gränden. Jesus kommer ut och går omkring bland dem. Det är många som blir botade. Men när de besatta försöker tala, tystar han ner dem. Markus får här tillfälle att antyda, vad hela hans evangelium sen vittnar om. Jesus var Messias, men inte den Messias, som folket väntade sig. Han ville inte bli erkänd som Messias, förrän människor lärt sig förstå, vad Guds Messias hade kommit för att göra.

Vidare genom Galileen (Mark 1:35–39)

Översättning

Nästa morgon, medan det ännu var beckmörkt, gick han upp och vandrade ut ur staden, bort till en öde plats, och där bad han. Simon och de andra fick brått att leta efter honom. De fann honom och sade: Alla frågar de efter dig! Han svarade dem: Låt oss gå åt annat håll, till byarna här omkring, så att jag får predika också där. Det är därför jag har gått ut. Så drog han omkring i hela Galileen och predikade i deras synagogor och drev ut de onda andarna.

 

Kommentar

Sent omsider är den långa dagen slut och staden sover. Men medan det ännu är djupaste natt, går Jesus upp och drar sig undan till någon enslig plats, troligen uppe i bergssluttningen ovanför staden. Där ber han. När folk tidigt på morgonen kommer i rörelse, upptäcker lärjungarna att Mästaren är borta. De börjar leta och hittar honom till slut, ivriga och glada att få tala om, att alla människor frågar efter honom. Men Jesus förvånar dem med att inte vända tillbaka till Kapernaum. Först vill han predika i de andra små städerna och byarna i Galileen. Man anar en handrörelse när han säger det. Från backarna ovanför Kapernaum kan man se en rad av dem. Dit går nu vägen. Där fullgör Jesus sin dubbla uppgift som Messias: att förkunna Rikets ankomst och bota sjuka som ett bevis på att dess krafter är i rörelse.

 Den spetälske (Mark 1:40–45)

Översättning

Då kom det till honom en spetälsk som bönföll honom på sina knän och sade: Vill du, så kan du göra mig ren. Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade: Jag vill. Bli ren! Strax försvann spetälskan från honom och han blev ren. Då talade Jesus strängt till honom och skickade strax bort honom och sade: Se till att du inte säger ett ord till någon, utan gå och visa dig för prästen och bär fram det offer för din rening, som Moses har föreskrivit, så att det blir ett vittnesbörd för dem. Men han gick sin väg och började ropa ut vad som hänt och gjorde saken känd, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan fick hålla sig utanför på öde platser. Men folk kom till honom från alla håll.

 

Kommentar

Det var ett fruktansvärt öde att bli spetälsk. Man var väl medveten om att spetälskan smittar, och man skyddade sig genom att stöta ut de nersmittade ur samhället. De levde utanför byarna, utan rätt att umgås med andra. De skulle till och med varna alla mötande genom att alltid gå med sönderrivna kläder och rufsigt hår och ropa det avskydda ordet ”Tamé” (oren). Mot alla regler går nu den spetälske fram och faller på knä för Jesus, och Jesus botar honom.

Det tjänar inte mycket till att fråga: Är sådant möjligt? Allt vad evangelierna berättar går ut på att visa, att Jesus var Messias, en man utan motsvarighet i hela människosläktet, och att det verkade krafter i honom, som bara Gud själv förfogar över. Vill man göra dessa berättelser ”troligare” genom att söka visa, att sådant hänt också i andra sammanhang och har sin ”naturliga” förklaring, så bryter man udden av just det, som de vill säga och som ögonvittnena blivit övertygade om var det väsentliga.

I denna berättelse möter vi åter Jesu strävan att inte väcka några falska messiasförhoppningar. Han förbjuder eftertryckligt den botade att göra väsen av vad som hänt. I stället skall han gå till Jerusalem och – som lagen föreskrev – visa upp sig och bli förklarad ren och återupptagen i folkgemenskapen. Sen skall han offra det föreskrivna tackoffret. Det kommer att bli ”ett vittnesbörd för dem”. Det var judisk tro, att också spetälska skulle kunna botas, när Messias kom. Alltså borde tempelprästerskapet kunna förstå, att Riket var nära. Men i stället börjar nu den botade att basunera ut vad som hänt. Det blir sensation kring Jesus, så stor att han inte kan gå in i någon stad utan att genast bli överlupen. Han drar sig alltså undan till de ensliga och öde trakterna, som finns överallt bland Galileens berg. Men också där söker människorna upp honom.

 

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk