Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Bo Giertz   

Evangelium enligt Markus Kapitel 2

Den lame (Mark 2:1–12)

Översättning

    En tid därefter kom han tillbaka till Kapernaum, och ryktet spred sig att han var hemma. Det samlade sig så mycket folk, att inte ens platsen utanför porten kunde rymma dem, och han förkunnade Ordet för dem. Då kom de till honom med en lam, som bars av fyra andra. De kunde inte komma fram till Jesus för trängselns skull, och därför tog de bort taket över platsen där han var och bröt upp ett hål och firade ned bädden som den lame låg på. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: Min son, dina synder förlåtas dig. Nu satt där några skriftlärda och de tänkte för sig själva: Hur kan han tala på det viset? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud allena? Strax märkte Jesus i sin ande vad de satt och tänkte, och sade till dem: Varför tänker ni så för er själva? Vilket är lättare — att säga till den som är lam: Dina synder förlåtas dig, eller att säga: Res på dig och tag din bädd och gå? Men för att ni skall veta, att Människosonen har makt att förlåta synder på jorden — och så talade han till den lame: Jag säger dig: Res dig upp, tag din bädd och gå hem. Och han reste på sig, tog strax sin bädd och gick sin väg i allas åsyn, så att de blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: Något sådant har vi aldrig sett.

 

 

Kommentar

Så vänder Jesus tillbaka till Kapernaum och det blir omedelbart en sådan tillströmning av folk, att huset och gården därutanför inte räcker till. Ända ute på gatan står man och trängs. Fyra män kommer och bär en lam på en bår. Ordet som Markus använder är ett lånord från vardagslatinet. Det betecknar en primitiv säng eller bår, bestående av ett par stänger med en duk emellan eller kanske bara en dyna som kunde rullas ihop. När männen med sin bår inte kan komma fram längre i gränden för trängselns skull, går de upp på det platta taket med hjälp av yttertrappan och tar sig fram till det ställe, där de har Jesus under sig. Där gör de ett hål. Markus använder ett ord som betyder att de ”grävde upp” hålet. Taken var nämligen belagda med hård lera, som vilade på en risbädd, vilken i sin tur bars av de vågräta takbjälkarna. Det var alltså ganska lätt att göra ett hål mellan två bjälkar, stort nog att släppa igenom en smal bår.

Företaget vittnade ju om en fast övertygelse att här fanns hjälp att vänta, och Jesus ”såg deras tro”. Han säger till den lame: Dina synder förlåtas dig. Han botar honom alltså inte direkt. Det finns något som är viktigare och bör komma först. I själva uttrycket ”förlåtas dig” ligger mer än att de ”är förlåtna”. De blir förlåtna, här, i detta nu. Därför reagerar de skriftlärde som sitter där. Detta är ju hädelse! Han säger något, som ingen annan än Gud har makt att säga. Jesus märker det och frågar dem, vilket som är lättast: att tillsäga någon syndernas förlåtelse eller att göra honom frisk. De skriftlärde måste ha tänkt: Naturligtvis det första. Det kräver ju bara några tomma ord. Det kan vilken bedragare som helst. Men att göra en lam frisk igen, till det behövs verklig makt. Och Jesus visar dem, att han har den makten. Han antyder varför: Han är Människosonen.

”Människosonen” förekommer i Gamla Testamentet och i senjudiska skrifter som namn på en Guds tjänare, som kommer med himmelens skyar och upprättar ett evigt välde. Namnet syftar alltså på Messias, men inte som en jordisk konung utan som en himmelsk. Det kan vara en anledning till att Jesus använde det namnet om sig själv. Men han har tydligen – som vi längre fram får se – också lagt en annan innebörd i det namnet: Denne himmelske konung är samtidigt en ringa människa, som blir föraktad och förkastad och måste lida mycket.

Folket reagerar så som vi alla skulle ha gjort: med en gränslös häpnad. En vetenskapsman skulle kanske ha sagt, att det alltså tydligen finns fall av förlamning som kan hävas genom viss psykisk påverkan. Det är den objektive iakttagarens sätt att konstatera det som tron kallar ett under. Ett under är nämligen ett Guds ingripande, något som Gud gör med ett bestämt syfte. För den som tror blir det ett budskap från Gud. För den som inte tror blir det bara en underlig händelse. Folket förstod, att Gud hade gripit in här, och de prisade hans namn. För lärjungarna var kanske det viktigaste den frågan, vem deras Mästare egentligen var. Han hade förlåtit synder. Vem kunde göra det utom Gud allena?

Jesus och syndarna (Mark 2:13–17)

Översättning

    Saliga de i anden fattiga,
      dem hör himmelriket till.
    Saliga de som sörjer,
      de skall bli tröstade.
    Saliga de saktmodiga,
      de skall besitta jorden.
    Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
      de skall bli mättade.
    Saliga de barmhärtiga,
      de skall finna barmhärtighet.
    Saliga de renhjärtade,
      de skall få se Gud.
    Saliga de som stiftar frid,
      de skall kallas Guds barn.
    Saliga de som lider förföljelse för rättfärdighets skull,
      dem hör himmelriket till.
Saliga är ni, när de smädar er och förföljer er och ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, er lön är stor i himmelen. På samma sätt förföljde de ju profeterna före er.

Kommentar

   Åter går Jesus längs sjön och skarorna följer honom. Här går den stora karavanvägen fram, som leder från Damaskus ned mot hamnarna vid havet. Därför har kung Herodes satt upp en tullbom, för att ta upp avgifter, både av de långväga affärsmännen och ortens eget folk, som för sina varor in i staden. Sättet att ta upp tull var det som romarna allmänt tillämpade. Det fanns inget statligt tullverk, utan rätten att ta upp tull inom ett visst område arrenderades ut åt den högstbjudande. De som köpt sig tullrätten kallades av romarna för publikaner (”skatteförpaktare”). De var illa sedda. Direkt eller indirekt tjänade de ockupationsmakten. Var de judar – och det tycks de för det mesta ha varit här i Palestina – betraktades de som landsförrädare. Dessutom var de orena, eftersom de ständigt hade att göra med den sortens varor och folk, som en jude inte nändes röra vid. Och sist men inte minst: de ansågs sko sig skamlöst genom att ta ut mer tull än taxan tillät.

Nu händer det märkliga, att Jesus går fram till en sådan publikan och kallar honom till sin lärjunge. Och publikanen reser sig genast och följer med. Han bjuder Jesus hem och ordnar en måltid, där det samlas en mängd publikaner och andra ”syndare”, folk med lika dåligt rykte. Det fanns många sådana i Jesu följe, konstaterar Markus. Det väcker ett begripligt uppseende. Några skriftlärde, av dem som hörde till fariséernas parti, kommer fram till hans lärjungar och luftar sin förtrytelse. Jesus märker det och gör en märklig deklaration. Detta är just meningen. Det är de sjuka som behöver en läkare. Han har inte kommit för att kalla på dem som redan är rättfärdiga – underförstått: som alltså tycker att de inte behöver någon bättring och inte har något behov av det förlåtelsens rike, som nu är på färde. Riket är till för syndare. Den som ingen förlåtelse behöver, han kan stanna utanför.

 

Salt och ljus (Mark 2:13–16)

Översättning

   Åter tog han vägen längs sjön, och allt folket kom dit och han undervisade dem. När han gick förbi tullboden, fick han se Levi, Alfeus’ son, sitta där. Han sade till honom: Följ mig, och han reste sig och följde honom.
När han sedan låg till bords hemma hos Levi, var det många publikaner och syndare som låg till bords med Jesus och hans lärjungar, ty det fanns gott om sådana i hans följe. När de skriftlärde bland fariséerna fick se, att han åt tillsammans med syndare och publikaner, frågade de hans lärjungar: Äter han med publikaner och syndare? När Jesus hörde det, sade han till dem: Det är inte de friska, som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.

Kommentar

Ni är jordens salt. Även detta är en beskrivning av Rikets barn. Där Jesus blir mottagen, där blir människor ett salt. Utan salt blir maten fadd och skämd. Saltet bevarar från förruttnelse. Samma funktion har lärjungarna i världen. I detta faktum ligger en förmaning. Skulle saltet mista sin sälta, så kastar man ut det på bygatan, orientens självklara sopbacke. Troligen menar Jesus detta som ett orimligt antagande. Saltet kan ju inte sluta att vara salt. Lika orimligt borde det vara att en kristen förlorar sin andliga sälta. Här är inte fråga om uppenbart avfall utan om en process som gör lärjungen så lik världen, att ingen längre märker att han inte är som alla andra. Då är han värdelös och kastas bort vid räkenskapen.

Ungefär detsamma säger bilden av världens ljus. Det är återigen fråga om ett faktum: lärjungarna är världens ljus. Man kan inte dölja en stad som ligger på ett berg. Från backarna vid Kapernaum kunde man se det för sina ögon. På andra sidan sjön, på två och tre mils avstånd, låg de grekiska städerna Hippos och Gadara med sina tempel och pelargångar, högst uppe vid synranden. Vid soluppgången avtecknade de sig som siluetter, mot aftonen lyste de guldgula i kvällsljuset. Så har Gud satt sin kyrka i världen. Lärjungen kan inte gömma sig med sin tro. Det vore som att tända den lilla oljelampan och sen stjälpa trähyttan (skäppan som man mätte mjölet med) över den. Då slocknar den. I stället fäster man den i ljusstaken, den höga lamphållaren, på vilken man kunde ställa oljelampan eller hänga upp den i en kedja. Då lyser den ”för alla i huset”. Jesus utgår ifrån att där bara finns ett rum, så som det var vanligt bland hans fattiga landsmän.

Det ljus, som Jesus talar om, är inte någon mänsklig begåvning eller godhet. Det är återskenet av Guds godhet. Jesus själv är ju världens ljus (Joh 8:12). De som hör honom till blir ”ljus i Herren” (Ef 5:8). Det är det ljuset som inte kan gömmas undan. Då slocknar det. Men där det lyser, där får människor se att det sker goda gärningar. Och vad mer är: de märker varifrån de kommer och de prisar Gud för dem.

Jesus och fastan (Mark 2:18–22)

Översättning

Johannes lärjungar och fariséerna brukade fasta. Det kom några till honom och sade: Johannes’ lärjungar och fariséernas lärjungar, de fastar. Varför fastar då inte dina lärjungar? Jesus svarade dem: Inte kan väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är kvar hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig, kan de inte fasta. Men det kommer en tid, då brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen skall de fasta. Ingen lappar ett gammalt plagg med okrympt tyg. Gör man det, så river lappen itu tyget, det nya drar sönder det gamla, och det blir bara en värre reva. Och ingen tappar nytt vin i gamla lädersäckar. Gör man det, så spränger vinet säckarna. Vinet går förlorat och säckarna med. Nej, nytt vin skall i nya säckar.

 

Kommentar

Omedelbart följer nästa konfliktpunkt. Nu gäller det fastan. Judarna hade en enda allmänt påbjuden fastedag (den stora försoningsdagen på hösten), men det fanns strängare riktningar, som fastade två dagar i veckan (måndag och torsdag) eller ännu oftare. Jesus blir nu tillfrågad, varför inte hans lärjungar tar det lika allvarligt. Han svarar med en liknelse, som innehåller en antydan som måste ha väckt fariséernas indignation. Han talar om brudgummen och bröllopet. Brudgummen var i Gamla Testamentet Gud själv. Bara han hade rätt till bruden, det utvalda folket. Bröllopet var den stora dagen, då Gud skulle återupprätta sitt folk. Bilden betyder alltså att Guds rike håller på att bryta in. Messias har kommit. Men denne Messias är långt mer än man väntat och trott. Fariséerna skulle aldrig ha kallat Messias för ”brudgummen”. Det namnet tillkom bara Gud. Här var alltså ett nytt bevis på att Jesus gick utöver gränsen för allt mänskligt i sina anspråk. De skriftlärde kunde bara dra en slutsats: han hädade.

I fråga om fastan säger nu Jesus, att den har sin tid. Den hör inte med till glädjen kring brudgummen. Men det kommer tider, då lärjungarna – kyrkan – saknar sin herre, och då är det tid att fasta. Men vilka tider är detta? Det ligger nära till hands att tänka på de tider, då världen skall glädja sig men lärjungarna klaga (Joh 16:20) eller då de under förföljelserna skall önska att ”få se en av Människosonens dagar” men ändå inte få göra det (Luk 17:22). I varje fall är fasta något, som kan ha sin plats också bland lärjungarna, här i tiden, fast den inte hör med till Guds rike, som till sitt väsen är en enda stor glädjefest.

Med två liknelser säger Jesus, att man inte skall försöka skarva ihop nytt och gammalt. Ett gammalt plagg blir bara förstört om man lappar det med ett nytt tyg, som ännu inte fått krympa. Gamla skinnsäckar duger inte för nytt vin. Vinet jäser och spränger dem. Sådana skinnsäckar används alltjämt i orienten, t ex av vattenförsäljarna på gatorna. De består av en djurhud som preparerats på insidan och sytts ihop. Halsen eller ett av benen kan snöras till och används som flaskhals. Från början är de elastiska och tål att utvidgas, men med åren blir de styva och bräckliga.

De båda bilderna säger samma sak. Guds rike kommer med något nytt, som spränger lagfromhetens ram. Evangeliet är inte till för att lappa upp den rättfärdighet, som en människa får genom att lyda lagen. Man blir inte lärjunge genom att ta det litet mera noga med Guds bud eller den borgerliga moralen. Jesus kommer med något nytt, som gör slut på det gamla sättet att räkna med rättvisa och egna förtjänster. Det är det som bergspredikan handlar om. 

 Jesus och sabbaten (Mark 2:23–3:6)

Översättning

   Det hände sig en sabbat, att han tog vägen genom sädesfälten, och hans lärjungar började rycka av axen där de gick. Då sade fariséerna till honom: Titta! Varför gör de sånt på sabbaten som inte är tillåtet? Han svarade dem: Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han var i nöd och fick svälta, han och hans följe? Hur han gick in i Guds hus, på översteprästen Abjatars tid, och åt skådebröden, som ingen får äta utom prästerna, och gav också åt sina följeslagare?

Och han sade till dem: Sabbaten blev till för människans skull och inte människan för sabbatens. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.

 

 

Kommentar

Sabbaten var en hjärtesak för en from jude. Här kunde man se om en människa tog det allvarligt med Guds lag eller inte. Det fanns de som tog det ytterligt strängt med sabbatsvilan. Fariséerna gick en medelväg, men från den tillät de inga avvikelser. Därför reagerade de strax, när de såg att lärjungarna ryckte till sig ax längs kanten av vägen, som ledde genom åkrarna. I och för sig var detta var mans rätt (5 Mos 23:25). Men på sabbaten fick man inte skörda och inte tröska, och det var – enligt fariséernas utläggning – just vad man gjorde, när man ryckte till sig ett ax och gnuggade det mellan händerna.

På deras indignerade fråga svarar nu Jesus med en motfråga. Hade de inte läst vad Skriften säger? Själva David bröt ju lagen, när han var hungrig, och översteprästen lät honom göra det. Guds bud är till för att skydda och uppehålla livet, inte för att plåga oss. Gud gav oss sabbaten till vederkvickelse och vila, inte som en börda. Och Människosonen är herre över sabbaten, alldeles som över alla de andra buden. Han kan säga vad de verkligen innebär. Vi möter här samma inställning till lagen som i bergspredikan. Jesus är den som kan säga: Ni har hört att det är sagt till de gamle… men jag säger er… Och återigen måste fariséerna ha tänkt: Han hädar.

Notisen om Abjatar saknas i några gamla handskrifter och finns inte heller hos Matteus eller Lukas. Abjatar var den store översteprästen på Davids tid. Men enligt Första Samuelsboken (kap 21–22) var hans far Ahimelek ännu överstepräst, när David kom och fick skådebröden. Endera har Markus här råkat ut för ett minnesfel eller också vill han bara säga att detta skedde under översteprästen Abjatars livstid.

Markus berättar om ännu en sammanstötning mellan Jesus och de skriftlärde. Åter gäller det sabbatsbudet. Jesus är i synagogan på sabbaten och man ser vaksamt och misstänksamt på honom. Där finns en sjuk, som gärna skulle bli botad, och frågan är nu om Jesus kommer att göra det på sabbaten. Det skulle vara välkommet för hans motståndare. Det vore ju ett uppenbart sabbatsbrott, och att ohelga sabbaten var i Mose lag (2 Mos 31:14) belagt med dödsstraff, även om man i praktiken inte brukade ta det så strängt.

Det går som man hoppats. Jesus ber mannen komma fram på golvet, mitt i synagogan. Men sen händer det oväntade. Jesus ställer en fråga till motståndarna, en fråga som rör Guds mening med sabbaten. Sabbaten är nämligen en god gåva, något som främjar och bevarar livet. Men de skriftlärde har gjort den till en plåga, som hämmar livet. Får man verkligen inte vara god mot en sjuk på sabbaten? De tillfrågade kan ingenting svara, men det syns på dem, att de inte viker en tum. Då ser Jesus på dem ”med vrede”. Markus är här som ofta ensam om att berätta om Jesu känslomässiga reaktion inför motståndet, och man anar återigen att det är ett ögonvittne som formulerat orden. Det ord för ”vrede” som används här, brukar annars bara användas om Guds vrede. Det säger, att det var något av Guds egen vrede över människors obegripliga hårdhet, som lyste fram i Jesu blick. Sen botar han den sjuke, och fariséerna lämnar synagogan, fulla av förbittring, och tar genast kontakt med herodianerna, som annars var deras motståndare. Herodianerna kallades de som slöt upp kring Herodes’ kungahus, accepterade romarväldet och inte tog det alltför noga med Mose lag. Nu hade man fått en gemensam fiende, så farlig att det gällde att röja honom ur vägen. Och man drog sig inte för att nu – på sabbaten! – göra upp planer för att döda en människa.

Markus har alltså redan nu givit en antydan om vad som kommer att hända. Motståndarna vill röja Jesus ur vägen, och Jesus själv har låtit förstå, att brudgummen inte alltid kommer att finnas bland bröllopsgästerna. Men ännu varar bröllopsglädjen.

   

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk