Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 3. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 3

Mannen med en förtvinad hand (Mark 3:1–6)

Översättning

    Åter gick han in i en synagoga. Där fanns en man med en förtvinad hand, och man höll ögonen på Jesus för att se om han tänkte bota honom på sabbaten, så att man fick något att anklaga honom för. Då sade han till mannen med den förtvinade handen: Res dig och kom fram. Sen frågade han dem: Vad är tillåtet på sabbaten? Att göra gott eller att göra ont? Att rädda liv eller att släcka liv? Men de teg. Då såg han sig omkring i deras krets, med vrede, djupt bedrövad över att deras hjärtan var så förhärdade, och så sade han till mannen: Räck ut handen. Han räckte ut den, och hans hand blev frisk igen. Då gick fariséerna ut och började strax smida planer tillsammans med herodianerna om att röja honom ur vägen. 

Kommentar

Se Kommentar i slutet av förra kapitlet

Alla söker sig till Jesus (Mark 3:7–12)

Översättning

    Saliga de i anden fattiga,
      dem hör himmelriket till.
    Saliga de som sörjer,
      de skall bli tröstade.
    Saliga de saktmodiga,
      de skall besitta jorden.
    Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
      de skall bli mättade.
    Saliga de barmhärtiga,
      de skall finna barmhärtighet.
    Saliga de renhjärtade,
      de skall få se Gud.
    Saliga de som stiftar frid,
      de skall kallas Guds barn.
    Saliga de som lider förföljelse för rättfärdighets skull,
      dem hör himmelriket till.
Saliga är ni, när de smädar er och förföljer er och ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, er lön är stor i himmelen. På samma sätt förföljde de ju profeterna före er.

Kommentar

   Åter kommer Markus med en målande skildring, där man märker att det är ett ögonvittne som berättar och tar fram små detaljer, som inte finns med hos Matteus eller Lukas. Jesus har dragit sig undan mot sjön. Markus förutsätter tydligen att det som närmast förut har berättats, har tilldragit sig någonstans bland bergen i det inre av Galileen. Men Jesus får inte vara ensam. Skarorna följer efter och det kommer ständigt fler människor, från alltmer avlägsna trakter, från Idumeen långt nere i söder, bortom Juda gränser, och från trakterna i norr kring Tyrus och Sidon. Överallt fanns det stora judiska kolonier, och där spred sig ryktet om vad som hände i Galileen. Jesus blir bokstavligen överlupen, man tränger sig på honom från alla sidor, och han blir tvungen att be sina lärjungar hålla en båt i beredskap, så att han kan ta sin tillflykt till den, när trängseln blir olidlig.

Till det yttre kunde det te sig som en stor framgång, men det lyser igenom att det var möjligheten att bli frisk som drog många till Jesus, snarare än hans budskap om Guds rike. Att han botade sjuka var ju endast en del av hans budskap, ett tecken på att Gud besökte sitt folk och att en ny tid höll på att bryta in. Men det var bara ett fåtal som förstod det. Därför tystade Jesus ned de besatta, när de sade vem han var. Han ville inte att mängden skulle få veta det. De skulle bara ha missförstått det och försökt att utnyttja Guds Messias för sina politiska syften, alldeles som de utnyttjade hans underkraft för sina privata.

 

Salt och ljus (Mark 2:13–16)

Översättning

   Och Jesus drog sig undan med sina lärjungar åt sjön till, och en stor folkhop från Galileen följde efter. Också från Judeen och Jerusalem, från Idumeen och landet bortom Jordan och trakterna kring Tyrus och Sidon kom det mycket folk till honom, när de hörde om allt som han gjorde. Och han bad sina lärjungar att de skulle ha en båt till hands åt honom för folkmassans skull, så att inte alla trängde sig inpå honom. Det var så många han botade, att folk pressade sig fram för att alla som hade någon plåga skulle få röra vid honom. När de orena andarna såg honom, föll de ner för hans fötter och ropade: Du är Guds Son! Men han avbröt dem barskt och bestämt, för att de inte skulle röja vem han var.

Kommentar

Åter kommer Markus med en målande skildring, där man märker att det är ett ögonvittne som berättar och tar fram små detaljer, som inte finns med hos Matteus eller Lukas. Jesus har dragit sig undan mot sjön. Markus förutsätter tydligen att det som närmast förut har berättats, har tilldragit sig någonstans bland bergen i det inre av Galileen. Men Jesus får inte vara ensam. Skarorna följer efter och det kommer ständigt fler människor, från alltmer avlägsna trakter, från Idumeen långt nere i söder, bortom Juda gränser, och från trakterna i norr kring Tyrus och Sidon. Överallt fanns det stora judiska kolonier, och där spred sig ryktet om vad som hände i Galileen. Jesus blir bokstavligen överlupen, man tränger sig på honom från alla sidor, och han blir tvungen att be sina lärjungar hålla en båt i beredskap, så att han kan ta sin tillflykt till den, när trängseln blir olidlig.

Till det yttre kunde det te sig som en stor framgång, men det lyser igenom att det var möjligheten att bli frisk som drog många till Jesus, snarare än hans budskap om Guds rike. Att han botade sjuka var ju endast en del av hans budskap, ett tecken på att Gud besökte sitt folk och att en ny tid höll på att bryta in. Men det var bara ett fåtal som förstod det. Därför tystade Jesus ned de besatta, när de sade vem han var. Han ville inte att mängden skulle få veta det. De skulle bara ha missförstått det och försökt att utnyttja Guds Messias för sina politiska syften, alldeles som de utnyttjade hans underkraft för sina privata.

 

Jesus utser tolv apostlar (Mark 3:13–19)

Översättning

Och han gick upp i berget och kallade till sig några som han själv bestämde, och de gick bort till honom. Så tillsatte han tolv som skulle följa honom och bli hans budbärare. De skulle predika och ha makt att driva ut onda andar. Han tillsatte alltså de tolv: Simon, som han gav tillnamnet Petrus, och Jakob, Sebedeus son, och Johannes, hans bror. Dem gav han tillnamnet Boanerges, vilket betyder ”tordönsmän”. Vidare Andreas, Filippus, Bartolomeus, Matteus, Tomas, Jakob, son till Alfeus, Taddeus, Simon seloten och Judas Iskariot, han som förrådde honom.

 

Kommentar

Det är på denna punkt, som Markus berättar att Jesus tar ett avgörande steg med konsekvenser för all framtid. Han lägger den organisatoriska grunden för sin kyrka och ger den ledare, som skall föra verket vidare. Markus markerar att det är något viktigt, genom att berätta att Jesus drar sig undan ”upp i berget”, alltså upp i det öde höglandet, och att han själv bestämmer vilka som nu får komma till honom. Det är fråga om tolv män. Tolvtalet är symboliskt. Israel hade haft tolv stammar (av vilka nio nu var borta). Här grundas ett nytt Israel, det nya förbundets folk. De tolv skall bli hans budbärare, förkunna evangeliet och ha makt att bota sjuka. Markus ger oss deras namn. Det är samma namn som vi finner hos Matteus och Lukas, med undantag för Taddeus, som hos Lukas heter Judas, Jakobs son. Kanske var hans ursprungliga namn Judas, fast han efter Judas Iskariots förräderi föredrog att kallas något annat.

Markus låter – till skillnad från de andra – Jakob och Johannes komma före Andreas, Simons bror, troligen därför att han vill markera, att Petrus, Jakob och Johannes var de mest betydande och betrodda bland de tolv. Markus är också ensam om att nämna, att Jesus kallade de båda bröderna för tordönsmän (eller ”åskans söner”), troligen därför att det fanns något i deras temperament som påminde om blixt och åska (som när de ville bedja ned eld över den samaritiska byn, Luk 9:54).

Det fanns alltså två apostlar med namnet Jakob och två som hette Simon (möjligen också två med namnet Judas). Man skilde på dem genom att nämna faderns namn eller med hjälp av ett tillnamn, sådant som ”Simon seloten”. Seloterna var en extrem politisk rörelse, benägen för våld och terror, med udden riktad mot Rom. Att en selot kunde bli en av de tolv, betyder att han lämnat det förgångna bakom sig för att följa Jesus. 

 Sinnesförvirrad, besatt – eller vad? (Mark 3:20–30)

Översättning

   Så kom han hem, och åter samlades folkmassan, så att de inte ens fick tid att äta sitt bröd. När hans närmaste hörde det, begav de sig iväg för att ta hand om honom. De menade nämligen att han var från sina sinnen.

Men de skriftlärda, som kommit ned från Jerusalem, de sade: Han är besatt av Beelsebul. Det är med hjälp av fursten över de onda andarna som han driver ut dem! Då kallade han dem till sig och talade till dem i liknelser: Hur kan Satan driva ut Satan? Blir ett rike kluvet, så kan det riket inte bestå. Och om en familj blir kluven, så kan den familjen inte ha bestånd. Om alltså Satan gör uppror mot sig själv och blir kluven, så kan han inte bestå, utan det är slut med honom. Ingen kan gå in till en stark man och röva bort hans saker, om han inte först binder den starke. Sen kan han plundra hans hus. Sannerligen, jag säger er: Allt kan bli förlåtet för människors barn, alla synder och hädelser, hur mycket de än har hädat. Men den som hädar den helige Ande, han får aldrig i evighet förlåtelse, utan är skyldig till evig synd. De hade ju sagt: Han är besatt av en oren ande.

 

 

Kommentar

Jesus stod alltså på höjdpunkten av framgång, utifrån sett. Tillströmningen av människor var ofantlig. Åter berättar Markus en liten detalj, som är präglad av ett ögonvittnes egna upplevelser: de fick inte ens tid att äta sitt bröd, dvs att hålla en ordentlig måltid – brödet var ju den stående huvudrätten på den fattiges matsedel.

Ryktet om det som hände nere vid sjön når också till Nasaret. Jesu närmaste beslutar sig för att göra något. De är övertygade om att han blivit överspänd eller sinnesförvirrad. Att de kunde tro det, visar hur det började brännas kring frågan vem han egentligen var och vilka krafter som verkade i honom. Hade han bara varit en profet, så hade det inte behövt bli sådan uppståndelse. Men man hade börjat ana, att han gjorde anspråk på att vara något mera. Och den första och naturligaste reaktionen bland hans grannar och i hans egen släkt blev – inte underligt – att han var överspänd eller hade drabbats av sinnesförvirring. Tydligen kände man honom för väl för att hålla honom för en medveten bedragare. Hans ärlighet satte man inte i fråga. Men med sådana anspråk kunde han knappast vara tillräknelig. Det måste ha hänt något som omtöcknat hans förstånd. Alltså begav man sig iväg för att ta hand om honom.

Det fanns andra som inte var villiga att räkna med några förmildrande omständigheter. Det hade kommit skriftlärde från Jerusalem – ”ned från Jerusalem” säger Markus med den inföddas goda lokalkännedom: Kapernaum ligger nära 1 000 meter lägre än Jerusalem. De hade kommit för att se närmare på de märkliga händelser som hade rapporterats från Galileen. Att det skedde märkliga tecken och under, det kunde de inte förneka. De såg dem ju med egna ögon. Men de kunde också konstatera, att denne Jesus inte var någon rättrogen rabbi. Han predikade en högst betänklig lära. Och hans anspråk på auktoritet tycktes rent hädiska. Alltså måste hans under bero på att han stod i förbund med onda makter. Det sade man öppet bland folket: Han stod i förbund med Satan själv.

Som vanligt går Jesus i svaromål, omedelbart och ansikte mot ansikte med motståndarna. Först visar han det orimliga i att Satan, fördärvaren, som vill bryta ner Guds goda skapelse, plötsligt skulle förneka och förstöra sitt eget verk. I stället är det ju så, att ”den starke”, han som har haft makt över människorna, nu blir bunden och får släppa ifrån sig sitt byte. Var och en som har något sinne för Guds verk måste se det och förstå det, menar Jesus. Och så kommer han med ett varningsord. Det finns en synd som aldrig kan förlåtas. Det är synden mot den helige Ande. Och det är just den synden som de skriftlärde nu är i fara att begå. Den består i att stå inför Gud själv, att möta hans frälsning och hans välgärningar, men spotta på dem och säga: Detta är Satans verk. Att göra det kan betyda att visa ifrån sig Guds yttersta erbjudande. Något mera och bättre har Gud inte att ge. Närmare Gud kan man inte komma. Säger man då nej, så är det ett definitivt nej, ett nej som inte beror på misstag eller bristande kunskap eller lättsinne utan på en gudsfientlighet som fått makt med hjärtats innersta. Sen är det inte tal om förlåtelse mera. Det finns ingen plats för den och inte heller någon tanke på den hos en sådan människa. Hon kan inte längre känna någon oro över sin synd. Och omvänt: den som känner oro över sin synd, kan inte ha begått synden mot den helige Ande.

Markus har flätat samman berättelsen om de skriftlärdes försök att bortförklara Jesu under med skildringen av hur hans närmaste kommer för att ta hand om honom i tron att han blivit sinnesförvirrad. De båda berättelserna har ett inre sammanhang. I båda fallen är det fråga om ett försök att förklara, hur Jesus kunde handla och tala som han gjorde, utan att ge honom rätt. Vi har tidigare sett, hur Markus skildrar lärjungarnas reaktion. De undrar, de häpnar, de ser. Så skapar Gud tron hos dem. Mot deras växande tro ställer Markus här de båda utvägar, som erbjöd sig, när man inte ville tro. Den ena var att säga att Jesus var en bedragare, en ond människa. Den vägen ledde till blindhet och förhärdelse. Den andra vägen var den välmenta otron, som menade sig förstå bättre och ville hjälpa Jesus till rätta. Hur den blir avvisad, berättar nu Markus.

Jesu sanna syskon (Mark 3:31–35)

Översättning

Så kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför, men skickade bud och bad honom komma ut. Det satt mycket folk runt honom, och någon sade: Din mor och dina bröder och dina systrar står här utanför och frågar efter dig. Då svarade han dem: Vem är min mor? Vilka är mina bröder? Och han såg sig omkring bland dem som satt i ring omkring honom och sade: Här har ni min mor och mina bröder. Den som gör som Gud vill, han är min bror och syster och mor.

Kommentar

Jesu närmaste har kommit fram till Kapernaum efter en lång vandring på över tre mil, kanske på andra dagen. De närmar sig huset, där han undervisar. De märker stämningen av respekt och förväntningar, och de tvekar att gå in. I stället skickar de bud: han kan väl komma ut till dem. Budet når honom, där han sitter – som läraren gör i orienten – i kretsen av sina lärjungar. Hans svar blir kort och avvisande: Hans mor? Och bröder? Vilka är det? Han ser sig omkring. Här är de. De som gör som Gud vill. Det betyder: de som gjort vad Gud har sagt dem genom budskapet om Riket. De har trott och de har kommit. De har samlat sig kring den som Gud har sänt. De följer honom och lär av honom. Det var det som Gud ville.

Vi vet, att Jesu mor och bröder längre fram blev trogna och ärade medlemmar av urförsamlingen. Men denna berättelse visar, att man aldrig glömde, att det fanns en ny släktskap med Jesus, som betydde mer än alla jordiska blodsband. Jesus var huvudet för en ny familj, och envar som trodde på honom, också den minsta bland dem, var hans mor eller bror eller syster.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk