Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 4. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 4

Liknelsen om såningsmannen (Mark 4:1–9)

Översättning

    Åter började han undervisa vid sjön, och det samlades en väldig folkhop kring honom, så att han fick stiga i en båt och sitta ute på vattnet, medan hela folkhopen stod på stranden längs med sjön. Han lärde dem många saker i liknelser. När han nu undervisade, sade han till dem: Hör nu på. En man gick ut för att så. När han sådde, föll somligt vid vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. Somligt föll på stengrunden, där det inte hade mycket jord, och strax sköt det upp, eftersom myllan inte var djup. Men när solen nått högre på himlen, blev det förbränt och torkade bort, eftersom det inte hade någon rot. Och somligt föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen frukt. Men somligt föll i god jord, och det sköt upp och växte till och bar frukt och gav trettifalt och sextifalt och hundrafalt. Och han sade: Har någon öron till att höra, så hör!

Kommentar

I det avsnitt som nu följer har Markus fört samman en rad liknelser. Han ger oss en ram, som säkert är typisk. Jesus har gjort bruk av den båt, som han bad lärjungarna hålla i beredskap. För att inte trampas ner av folket som tränger på, har han låtit lägga ut ett stycke från land. Där sitter han nu och talar till alla dem som sitter i sluttningarna på stranden.

Han talar i liknelser, så som många gjorde på den tiden. En liknelse är en bild. Den kan användas på många sätt, ibland för att göra en sak enkel och klar, ibland för att antyda en hemlighet, som bara den invigde fattar. Det ord som vi brukar översätta med ”liknelse” kan ibland bättre återges med ”gåta” eller ”beslöjat tal”.

Liknelsen om såningsmannen talar om förhållanden, som var och en bland åhörarna kände till. Vi får här en målande bild av jordbruk och jordmån i Palestina. Mannen sår för hand. När han kastar ut sitt utsäde, faller en del på stigen, som ringlar sig fram genom åkrarna. Det är en gångstig utan någon skarp gräns mot matjorden. På många ställen har myllan skrapats bort och stenen går i dagen. Det som faller där plockas genast bort av fåglarna.

Kullarna i Palestina är egendomligt terrassformade. Myllan ligger på dessa terrasser och åkrarna sträcker sig som band längs bergssidan. Mot utsidan blir myllan tunnare och där går berget i dagen. Här finns den tunna jorden, som först värms av vårsolen. Där kommer säden snabbt upp, men när sommarhettan sätter in, torkar alltsammans bort. En annan sak är det med tistlarna. De var ett plågoris i Medelhavsländerna, isynnerhet som man inte hade några effektiva bekämpningsmedel. Ännu för femtio år sedan kunde man på högsommaren se åkrar i Galileen, där tistlarna stod manshöga, sammanflätade och förtorkade, sköra som glas och vassa som sylar. Sådana åkrar fick stå orörda, tills man brände av dem inför nästa sådd.

Så långt var allt enkelt och begripligt för en åhörare. Även beskrivningen av säden i den goda jorden var just vad varje bonde såg i sina önskedrömmar och ibland i verkligheten. Utom det sista. Trettifalt eller mera gav aldrig jorden i Palestina. Man var lycklig om den någon gång gav tiofalt igen. Vad var det för underbar säd, som gav sådana skördar?

Liknelsernas mening (Mark 4:10–12)

Översättning

    När han blev ensam, bad honom hans följeslagare och de tolv att förklara liknelserna. Han svarade: Åt er har hemligheten om Guds rike blivit anförtrodd. Men åt dem som står utanför ges allt som liknelser, så att
    de ser med ögonen och ändå inte ser
    och hör med öronen och ändå inte förstår
    och inte omvänder sig och får förlåtelse.

Kommentar

   Lärjungarna kommer med sin fråga, när de blivit ensamma med Mästaren. Markus tar händelserna i saklig ordning, inte i kronologisk. I fortsättningen berättar han om fler liknelser och slutar med att säga, att den kvällen seglade man över till andra sidan, utan att Jesus gått i land. Han lämnar det alltså öppet, var eller när lärjungarna fick tillfälle att fråga Mästaren om liknelsernas mening. Han har fogat in detta stycke här, därför att han fann det bäst att uttydningen av liknelsen om såningsmannen fick komma före de andra liknelserna.

Men först anför han ett ord av Jesus, som säger oss något om liknelsernas väsen. De handlar om Guds rike, men Guds rike är en hemlighet. Hemligheten är att Jesus har kommit med Riket och att det nu finns mitt ibland människorna. Det fattar bara den som tror. Åt lärjungarna är den hemligheten ”given” (nämligen av Gud). Andra är tillslutna för den. Skulle de få höra en öppen proklamation av Riket, skulle de missförstå allt och använda det för egna syften, politiska eller privata. Alltså proklameras det inte öppet utan i liknelser, som måste förstås rätt. I detta ligger en Guds dom över de obotfärdiga. Den domen fanns redan i det uppdrag som Jesaja en gång fick och som Jesus citerar här. Otron både ser och hör, men den förstår inte, den omvänder sig inte och får inte förlåtelse. Tvärtom, den blir förstockad. Evangeliet blir både till fall och till upprättelse. När Gud sänder ut det, kan det inte undgås att somliga kommer ännu längre bort från Gud.

 

Salt och ljus (Mark 2:13–16)

Översättning

   Ni är jordens salt. Om saltet mister sin sälta, vad skall man då salta det med? Till ingenting duger det, utom att kastas ut och trampas ner av människorna. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg? Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan. Man sätter det på ljusstaken och då lyser det för alla som är i huset. Så skall ert ljus lysa inför människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himmelen.

Kommentar

Ni är jordens salt. Även detta är en beskrivning av Rikets barn. Där Jesus blir mottagen, där blir människor ett salt. Utan salt blir maten fadd och skämd. Saltet bevarar från förruttnelse. Samma funktion har lärjungarna i världen. I detta faktum ligger en förmaning. Skulle saltet mista sin sälta, så kastar man ut det på bygatan, orientens självklara sopbacke. Troligen menar Jesus detta som ett orimligt antagande. Saltet kan ju inte sluta att vara salt. Lika orimligt borde det vara att en kristen förlorar sin andliga sälta. Här är inte fråga om uppenbart avfall utan om en process som gör lärjungen så lik världen, att ingen längre märker att han inte är som alla andra. Då är han värdelös och kastas bort vid räkenskapen.

Ungefär detsamma säger bilden av världens ljus. Det är återigen fråga om ett faktum: lärjungarna är världens ljus. Man kan inte dölja en stad som ligger på ett berg. Från backarna vid Kapernaum kunde man se det för sina ögon. På andra sidan sjön, på två och tre mils avstånd, låg de grekiska städerna Hippos och Gadara med sina tempel och pelargångar, högst uppe vid synranden. Vid soluppgången avtecknade de sig som siluetter, mot aftonen lyste de guldgula i kvällsljuset. Så har Gud satt sin kyrka i världen. Lärjungen kan inte gömma sig med sin tro. Det vore som att tända den lilla oljelampan och sen stjälpa trähyttan (skäppan som man mätte mjölet med) över den. Då slocknar den. I stället fäster man den i ljusstaken, den höga lamphållaren, på vilken man kunde ställa oljelampan eller hänga upp den i en kedja. Då lyser den ”för alla i huset”. Jesus utgår ifrån att där bara finns ett rum, så som det var vanligt bland hans fattiga landsmän.

Det ljus, som Jesus talar om, är inte någon mänsklig begåvning eller godhet. Det är återskenet av Guds godhet. Jesus själv är ju världens ljus (Joh 8:12). De som hör honom till blir ”ljus i Herren” (Ef 5:8). Det är det ljuset som inte kan gömmas undan. Då slocknar det. Men där det lyser, där får människor se att det sker goda gärningar. Och vad mer är: de märker varifrån de kommer och de prisar Gud för dem.

Jesus och lagen (Mark 2:17–20)

Översättning

Tro inte, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, jag säger er: Förrän himmel och jord förgås, skall inte den minsta bokstav, inte ett enda streck i lagen förgås, inte förrän det allt har fått sin fullbordan. Den som nu upphäver ett enda av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som gör och lär som lagen säger, han skall räknas som stor i himmelriket. Ty det säger jag er: om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdes och fariséernas, så kommer ni aldrig in i himmelriket.

 

Kommentar

Lärjungarna kommer med sin fråga, när de blivit ensamma med Mästaren. Markus tar händelserna i saklig ordning, inte i kronologisk. I fortsättningen berättar han om fler liknelser och slutar med att säga, att den kvällen seglade man över till andra sidan, utan att Jesus gått i land. Han lämnar det alltså öppet, var eller när lärjungarna fick tillfälle att fråga Mästaren om liknelsernas mening. Han har fogat in detta stycke här, därför att han fann det bäst att uttydningen av liknelsen om såningsmannen fick komma före de andra liknelserna.

Men först anför han ett ord av Jesus, som säger oss något om liknelsernas väsen. De handlar om Guds rike, men Guds rike är en hemlighet. Hemligheten är att Jesus har kommit med Riket och att det nu finns mitt ibland människorna. Det fattar bara den som tror. Åt lärjungarna är den hemligheten ”given” (nämligen av Gud). Andra är tillslutna för den. Skulle de få höra en öppen proklamation av Riket, skulle de missförstå allt och använda det för egna syften, politiska eller privata. Alltså proklameras det inte öppet utan i liknelser, som måste förstås rätt. I detta ligger en Guds dom över de obotfärdiga. Den domen fanns redan i det uppdrag som Jesaja en gång fick och som Jesus citerar här. Otron både ser och hör, men den förstår inte, den omvänder sig inte och får inte förlåtelse. Tvärtom, den blir förstockad. Evangeliet blir både till fall och till upprättelse. När Gud sänder ut det, kan det inte undgås att somliga kommer ännu längre bort från Gud.

 

 Jesus uttyder liknelsen om såningsmannen (Mark 4:13–20)

Översättning

   Och han sade till dem: Om ni inte förstår den liknelsen, hur skall ni då kunna förstå någon liknelse alls? Den som sår, han sår ordet. Den sortens människor, hos vilka ordet föll vid vägkanten, det är de som knappt har hört det, förrän Satan kommer och plockar bort det ord, som såddes i dem. Det är på samma sätt med dem, där det såddes på stengrunden. När de hör ordet, tar de strax emot det med glädje, men det slår inte rot i dem, utan de är obeständiga, och när det kommer lidanden och förföljelser för ordets skull, då kommer de genast på fall. Det finns andra, där sådden faller bland tistlarna. Det är de, som lyssnar till ordet, men så kommer de världsliga bekymren och rikedomens lockelser och begäret efter så mycket annat och tränger sig in och kväver ordet, och det blir ingen frukt. Och de, hos vilka sådden föll i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar det till sig och bär frukt, trettifalt och sextifalt och hundrafalt.

 

 

Kommentar

Uttydningen börjar med en förebrående fråga, som samtidigt låter förstå, att denna liknelse är nyckeln till alla de andra. Den handlar om Ordet och säger oss, hur det går och måste gå, när det sås ut. Men Ordet handlar om Riket, och det som sker är att Riket tas emot eller förkastas. Det är människors blindhet och vrånghet som gör att de får budskapet om Riket i form av liknelser.

Säden som sås är alltså evangeliet, det ord som Jesus predikade. Och såningsmannen är givetvis han själv. Sen följer skildringen av hur det går, när Ordet faller i människornas hjärtan. Hos somliga plockas det omedelbart bort av Satan. Andra tar emot det med glädje, men det varar inte länge. De avfaller, när det kommer lidanden och förföljelser; att sådana måste komma för evangeliets skull, det är överallt i Nya Testamentet en självklar sak. Så finns det andra, hos vilka det börjar växa men blir kvävt av allt det som så ofta självklart får gå före: bekymren om pengarna och slitet för en höjd levnadsstandard. Och till slut kommer förklaringen till den underbara skörden. Det finns ändå de som tar emot ordet och låter det verka, och där blir det en frukt som överträffar allt vad man kunnat vänta enligt mänsklig beräkning. Här är nämligen Guds rikes krafter i verksamhet. Av detta till synes så oansenliga ord, som såddes här i tiden, blir det en skörd som är mer värd än något, som någonsin blivit resultatet av människors möda och intelligens i denna världen.

Det gäller att höra! (Mark 4:21–25)

Översättning

Och han sade till dem: Inte kommer någon med ett ljus för att sätta det under skäppan eller under sängen? Sätter man det inte på ljusstaken? Det finns ingenting som är dolt, utom för att det skall uppenbaras. Inte heller har något gömts undan, utom för att det skall komma i dagen. Har någon öron till att höra, så hör!

Och han sade till dem: Ge akt på vad ni hör. Med det mått ni mäter med, skall er andel bli utmätt, och ännu mer skall ni få. Den som har, han skall få. Och den som inte har, från honom skall tas också det han har.

Kommentar

Ordet om ljuset som inte får sättas under skäppan är oss väl bekant från bergspredikan (Matt 5:15). Där syftar det på evangeliet och tron, som lärjungarna inte kan dölja. Här syftar det också på evangeliet, men här tycks det närmast vara tal om gudsrikets hemlighet. Evangeliet rymmer en hemlighet, som inte alla förstår, men Gud tänker inte låta den bli fördold. Har han dolt den till en tid, så är det för att den nu skall uppenbaras. Därför gäller det att lyssna rätt, att fatta och ta emot. Nu erbjuds Riket i ordets gestalt. Därför skall man lägga märke till vad man hör. Man skall inte ta emot ordet försiktigt och med förbehåll, utan göra som den som har ett stort mått med sig när han hämtar säd. Den som öser ur ordet med ett sådant mått, han får uppleva att Gud gör på samma sätt. Ju mer man redan har, desto mera får man. Men den som tycker att det räcker med det lilla han redan har, han blir av också med det, som han trodde han hade. Det ordet hade kanske en gång i Jesu mun en särskild adress till judarna, som var så säkra på att de hörde till Guds folk, att de inte tog emot evangeliet och så gick miste om det de var så säkra på att de hade. Men ordet har sin udd lika mycket riktad mot oss alla, om vi försöker ställa upp vad vi redan har som ett skydd mot det nya, som Kristus vill ge oss.

De ord av Jesus, som vi har mött i detta avsnitt, finns både hos Matteus och Lukas, fast i andra sammanhang, som delvis ger dem en annan adress. Sådana ord har tydligen ingått i den ”paradosis” som apostlarna mottagit av Jesus och givit vidare. I Jesu egen undervisning hade de säkert åtföljts av förklaringar och tillämpningar, kanske givna i flera olika sammanhang. De kunde alltså vara tillämpliga i olika situationer, utan att man därför gjorde våld på deras innebörd. Evangelisterna hämtade ju inte sitt stoff ur några få skrivna källor, som de delvis inte begrep. Utan de levde i en församling, där dessa ord var levande och där de hört dem predikas och tillämpas. De fogade alltså in dem i de sammanhang, där de redan mött dem. Just i det sammanhanget hade de varit en del av den apostoliska undervisning som gavs i urkyrkan, och vi har rätt att tro, att apostlarna kände deras mening – i hela dess vidd – och använde dem rätt, även när de satte in dem i skiftande sammanhang.

 

Säden som växer av sig själv (Mark 4:26–29)

Översättning

   Och han sade: Så är det med Guds rike, som när en man sår sin säd i jorden. Sen sover han och vaknar, nätter och dagar går, säden spirar och skjuter i höjden, han vet inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sen ax, sen fullmatat vete i axet. Men när grödan är mogen, kommer han strax med skäran, ty skördetiden är inne.

Kommentar

Denna liknelse finns bevarad bara hos Markus. Den hör med i samma sammanhang som liknelsen om såningsmannen. Också här är det fråga om något som Gud sår ut i världen och som kommer att ge skörd: ordet om Riket. Att evangelium predikas betyder att Riket är på väg att bryta fram, och liknelsen säger nu, att vi står mitt uppe i ett skeende, som ingen kan stoppa. När bonden fått utsädet i jorden, då verkar krafter som bara Gud råder över. ”Av sig själv bär jorden gröda.” Skördetiden kommer, men först måste säden mogna. Skördetiden är den gammaltestamentliga bilden för ändens tid, då Gud håller dom. Liknelsen säger alltså, att i och med att Kristus trätt fram är vi på väg mot slutakten, då Gud bärgat in sin skörd. Det är alltså en bild av hur Gud handlar med världen, enligt en plan som han bestämt och ingen av oss kan rubba. Men samtidigt ger det en bild av hur Ordet verkar, när det sås i den goda jorden i ett människohjärta. Också där sker något, som vi inte förstår och inte själva kan åstadkomma. Det ligger en stor trygghet i detta. Paulus har en gång uttryckt det med orden: Han som har börjat sitt goda verk i er, han skall också föra det till fullbordan, fram till den dag då Kristus Jesus kommer (Fil 1:6).

 

Liknelsen om senapskornet (Mark 4:30–32)

Översättning

Och han sade: Vad skall vi likna Guds rike vid? Vilken liknelse har vi som passar? Det är som ett senapskorn. När det sås i jorden, är det minst av alla frön som läggs ner där. Men när det blivit sått, skjuter det upp och blir större än alla andra plantor och får grenar så stora, att himmelens fåglar bygger bo i dess skugga.

Kommentar

Också denna liknelse talar om det fantastiska som sker när Riket kommer. Det börjar så oansenligt som man gärna kan tänka sig, men det får världsomspännande konsekvenser. Bilden av himmelens fåglar som kommer och bygger bo är redan hos Hesekiel (17:23) en bild av hur folk från hela jorden får sin tillflykt i det rike, som Gud skall upprätta. Jesus säger alltså, att det som nu sker i Galileen, obemärkt för världens mäktige, det är av avgörande betydelse för hela världen.

 

Sammanfattning om liknelserna (Mark 4:33–34)

Översättning

Med många sådana liknelser förkunnade han Ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Utan liknelser talade han inte till dem, men för sina lärjungar förklarade han allt, när de blivit ensamma.

Kommentar

Markus avslutar detta avsnitt om liknelserna med att ännu en gång framhålla, att detta var Jesu sätt att förkunna budskapet om Guds rike för de stora massorna. Det var inte ett budskap som utan vidare kunde förstås av vem som helst. Det behövdes en inre mottaglighet, en hjärtats öppenhet, för att uppfatta det rätt. Det är samma faktum som möter oss i saligprisningarna och på många andra håll i Nya Testamentet. Evangelium är inte en lära, som man kan uppfatta med sitt förstånd, pröva med tanken och acceptera så som man accepterar en vetenskaplig teori. Det är ett erbjudande om något, som bara den tar emot som söker Gud och behöver hans barmhärtighet. Men den som tar emot och blir en lärjunge, för honom förklaras hemligheterna, så som Jesus förklarade dem för de tolv.

 

Stormen på sjön (Mark 4:35–41)

Översättning

Den dagen sade han till dem när det redan blivit sent: Låt oss fara över till andra sidan. Då lämnade de folket och tog honom med sig, så som han satt i båten, och andra båtar följde med. Men det blåste upp en våldsam storm och vågorna slog in i båten, så att den redan började fyllas. Själv låg han och sov i aktern på en roddardyna. Då väckte de honom och sade: Mästare, frågar du inte efter att vi går i kvav? Men han reste sig upp och talade strängt till vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! Och vinden lade sig och det blev blick stilla. Och han sade till dem: Varför är ni så rädda? Har ni ännu ingen tro? Men de greps av stor fruktan och sade till varandra: Vem är han då? Både vinden och sjön lyder honom ju!

Kommentar

Markus återgår nu till att berätta enskilda händelser ur Jesu verksamhet i Galileen. Han vill visa, hur vissheten om vem han var tvingade sig på lärjungarna. Närmast ger han fyra exempel, som utgör en sammanhängande berättelse. Alla fyra är återgivna med stor åskådlighet och många detaljer – vida utförligare än i parallellerna hos Matteus och Lukas. Här talar någon, som har minnesbilderna levande för ögat och inte bara återger vad som för en senare generation kunde te sig som väsentligt och minnesvärt.
I berättelsen om stormnatten på sjön finner vi en rad sådana detaljer. Det är bara hos Markus vi får veta, att det var om aftonen de seglade iväg, att Jesus redan var i båten, att andra båtar följde med, att det var i aktern som Jesus låg och sov och att han lagt en dyna under sig, säkert en av de dynor som låg på roddarbänkarna. Markus ger oss också de ord, med vilka Jesus näpste vågorna. Kanske ligger det en faktisk upplysning från den sjökunnige Petrus också bakom det grekiska ord, som Markus valt för att skildra stormen. Det betyder nämligen ”virvelstorm”, alltså en storm där vinddraget går nedifrån och uppåt, som i en cyklon.

I de ord, som växlas i båten finns det också en klang, som ingen senare legendberättare skulle ha givit dem. Först är det lärjungarna som riktar en förebråelse till sin Mästare. Det var ju han som var ansvarig för hela färden. Sen är det Jesus som tillrättavisar dem för att de är rädda och för att de ännu inte har någon tro. Och det hela slutar med en undrande fråga och en stor fruktan inför det stora mysteriet: Vem är det som de har i sin mitt?

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk