Översättning

    Så kom de till andra sidan av sjön, till gerasenernas land. När han steg ur båten, kom det strax en man emot honom från klippgravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll där bland gravarna. Ingen kunde längre hålla honom bunden, inte ens med kedjor. Flera gånger hade man belagt honom med fotbojor och kedjor, men kedjorna hade han slitit av sig och fotbojorna hade han sprängt, och ingen kunde få makt med honom. Både natt och dag höll han till i gravhålorna och på bergen och skrek och sargade sig med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, kom han springande och kastade sig ned för honom och ropade med hög röst: Vad har du med mig att göra, Jesus, du Son av den Högste Guden? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig inte! Jesus skulle nämligen just säga åt honom: Far ut ur mannen, du orene ande! Nu frågade han honom: Vad heter du? Och han svarade: Jag heter Legion, för vi är många. Och han bönföll honom ivrigt, att han inte skulle driva dem bort från den bygden. Nu gick där en stor svinhjord i bet vid berget. Och andarna bad honom: Skicka oss till svinen och låt oss fara in i dem. Det tillät han dem. Då for de orena andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden — kanske två tusen stycken — rusade nerför backen ut i sjön, och där drunknade de.

De som vaktade svinen sprang sin väg och kom med nyheten till staden och till byarna, och folk gick ut för att se vad som hänt. Då de kom fram till Jesus, såg de den besatte sitta där, påklädd och vid sina sinnen, han som haft legionen i sig, och de blev förskräckta. De som sett alltsammans berättade för dem, vad som hänt med den besatte och med svinen. Då började de be honom, att han skulle lämna deras område. När han steg i båten, bad honom den som varit besatt att få följa med. Men han tillät det inte utan sade: Gå hem till de dina och berätta för dem, allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig. Då gick han sin väg och började tala vitt och brett för folket i Dekapolis om allt som Jesus gjort med honom. Och alla blev slagna av häpnad.

Kommentar

Så kommer man i land på andra sidan, tydligen någonstans i den sydligare delen. Områdena här hörde till Dekapolis, ett förbund av grekiska städer med en hednisk blandbefolkning. Deras område sträckte sig från Damaskus till det nuvarande Amman, alltså över en stor del av området bortom Jordan. Inom synhåll från Kapernaum låg Gadara nere i sydost, och Matteus säger att man kom till gadarenernas land. Gerasa låg ungefär fem mil längre söderut, men kan ha ägt betesmarker nere vid sjön. Såvida man inte talade om ”Gerasenernas land” helt enkelt därför att Gerasa var den ledande staden i Dekapolis. Bland judarna på västsidan höll man säkert inte särskilt noga reda på de olika städerna och deras områden. Man undvek helst all beröring med hedningarna där borta på andra sidan.

Den berättelse som nu följer hör till de mest gåtfulla i detta evangelium. Samtidigt är den utomordentligt åskådlig. Markus gör inget försök till utläggning eller förklaring, han bara berättar. Och man får intrycket att de som själva var med inte gjorde något anspråk på att ha förstått. De bara berättade vad de faktiskt sett. När de kom i land, kom en naken man springande emot dem. Det visade sig vara en vansinnig, en av det våldsamma slaget. Man hade försökt behandla honom så som man ännu i början av detta sekel behandlade sinnessjuka i Palestina: genom att slå honom i järn. Det hade inte lyckats, och nu var han en skräck för trakten. Han höll till bland gravhålorna i berget, ylade om nätterna och skar sig blodig med vassa stenar. Allt det fick lärjungarna kanske inte reda på förrän efteråt, när de talade med ortens folk. Mannen rusar nu fram och faller ned för Jesus och talar på det sätt som var typiskt för de besatta. Som så många gånger förr får lärjungarna höra den främmande anden säga, att Jesus är Guds Son – inte som en hyllning utan som ett avslöjande av något förhatligt och farligt. Så frågar Jesus anden efter hans namn och får det överraskande svaret: Legion. Det är ungefär som om vi på svenska skulle säga: Ett helt regemente! Och så ber andarna sin fiende om förbarmande. De vill inte drivas i landsflykt. De ber att få flytta över till svinen i den stora hjorden som går där och betar. Jesus ger dem den tillåtelsen. Men i någon obegriplig förstörelselusta kan de inte ta vara på den frist som de alltså fått utan ställer genast till med mera ont, och så driver de svinen i panik nerför backen och ut i sjön, där de drunknar. Vakterna flyr i förskräckelse och berättar runtom i trakten vad som hänt. Folk tvivlar naturligtvis och kommer för att se själva. De får se den fruktade dåren sitta klädd och klok vid Jesu fötter. De får bekräftat vad som hänt och ber Jesus lämna deras område. De ser i honom bara en undergörare med farlig makt. Jesus stiger alltså åter i båten. När den botade mannen vill följa med, skickas han i stället hem för att vittna bland de sina. Men han vandrar omkring i Dekapolis och basunerar ut vad som hänt.

Apostlarna har själva inte kommenterat vad som hände, och vi gör kanske klokt i att följa deras exempel. För dem var det ett nytt bevis på Jesu outgrundliga makt. De stod inför något, som inte kunde ordnas in i den ram, som annars omsluter våra liv. Berättelsen förutsätter, att de demoniska makterna är en real verklighet, och det är tydligt att Jesus delar den övertygelsen. Vi har redan mött den, till exempel när han talar om Satan och hans rike. I våra dagar har man kanske större förståelse för talet om besatthet och andeutdrivning (exorcism) än man hade i början av detta sekel. Den sällsamma – och i evangelierna ensamstående – händelsen med svinen har man försökt förklara på olika sätt, utan att kunna säga något övertygande. Troligast är kanske den förklaring som redan har antytts: de onda andarna får en frist före den slutliga domen, men de förstår i sin ondska inte att ta vara på den. Det är i så fall en sanning som kan förklara mycket av det onda som sker och som gör människor så desillusionerade. Det finns en självförtärande ondska, som inte kan avstå från att göra det onda, inte ens när den skadar sig själv med det och förstör sina sista möjligheter.

Översättning

    När så Jesus seglat tillbaka med båten till andra sidan, samlades en stor folkhop omkring honom. Medan han stod där på stranden, kom en av föreståndarna vid synagogan, som hette Jairus, och när han fick se Jesus, föll han ned för hans fötter och bad honom bevekande och sade: Min flicka ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon hjälpt och far leva! Då gick han med honom, och en stor folkhop följde efter och trängde på.

Då kom en kvinna, som lidit av blödningar i tolv år och fått utstå mycket hos många läkare och kostat på sig allt hon ägde och inte haft minsta nytta av det utan snarare blivit sämre. Hon hade hört om Jesus och kom nu i trängseln, bakifrån, och rörde vid hans mantel. Hon tänkte: Om jag så bara får röra vid hans kläder, så blir jag hjälpt. Och strax slutade hennes blod att rinna och hon kände i sin kropp att hon blivit botad från sin plåga. Genast märkte Jesus att det gick ut kraft från honom, och han vände sig om i trängseln och frågade: Vem rörde vid mina kläder? Då sade hans lärjungar till honom: Du ser ju hur folk tränger sig på dig, och ändå frågar du: Vem rörde vid mig? Men han såg sig omkring för att upptäcka den som gjort detta. Kvinnan blev rädd och började darra. Hon visste ju vad som hänt med henne. Så kom hon fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Han sade till henne: Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid och var botad från din plåga.

Medan han ännu talade, kom några från synagogsföreståndarens hus och sade: Din dotter är död. Det är lönlöst att du besvärar Mästaren längre. Men Jesus märkte vad de talade om och sade till synagogsföreståndaren: Frukta inte, förtrösta bara. Och han tillät ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, hans bror. Så kom de till synagogsföreståndarens hus, och han fick se den larmande hopen som höll likklagan med gälla jämmerrop. Då gick han in och sade till dem: Varför larmar ni så och gråter? Flickan är inte död, hon sover. Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut dem allesammans och tog med sig flickans far och mor och de tre som följde honom och gick så in dit där flickan låg. Där tog han henne vid handen och sade: Talita, kum! Det betyder: Flickebarn, jag säger dig: Stå upp! Och strax reste flickan på sig och började gå omkring. (Hon var tolv år gammal.) Och de blev alldeles utom sig av häpnad. Men han gav dem en allvarlig tillsägelse att inte låta någon veta detta och sade att man skulle ge henne något att äta.

Kommentar 

Den ena av dessa berättelser är inflätad i den andra på ett vis som bär alla tecken på att vara ursprungligt. Skildringen är så levande och åskådlig, att man skulle tro att det är ett ögonvittne som berättar, även om man inte visste att Markus haft Petrus som sagesman och lärare.

Jesus har alltså kommit tillbaka från färden till andra sidan sjön. Genast samlas människorna runt omkring honom nere på stranden. Då kommer en av föreståndarna vid synagogan, alltså en av de betrodda lekmän, som hade ansvaret för gudstjänsten och skulle se till att där fanns kompetent folk som kunde föreläsa skrifterna och eventuellt utlägga dem. Markus ger oss hans namn: Jairus. På hebreiska heter det Jair, ett namn som finns också i Gamla Testamentet och betyder ”Han (dvs Gud) ger ljus”. På grekiska blir detta Jáiros och den latinska formen (som vi vanligen använder) blir Jaírus (trestavigt, med tonvikt på andra stavelsen).

Jairus kastar sig ned på sina knän och ber Jesus komma. Hans flicka ligger för döden. Han måste ha känt Jesus från synagogan. Kanske han velat kalla på honom, men fått veta att han rest sin väg. Nu har han fått bud att båten kommit tillbaka, och han skyndar sig ned till stranden. Jesus går genast med honom. Människor strömmar efter. Det är inte svårt att tänka sig vilken trängsel det måste ha blivit i de trånga gränderna. Stenläggningen av runda basaltblock finns alltjämt kvar på många ställen och visar hur smala prången mellan husen kunde vara.

Någonstans i gränden står en stackars kvinna och väntar på sin chans. Markus ger oss hennes sjukdomshistoria i några korta drag, folkligt berättade, typiska för denna tid, då all sjukvård var privat, primitiv och dyr.

Jesus märker genast att ”det gick ut kraft från honom”. Detta är inte någon magisk tanke. Jesus var inte laddad med en blint verkande kraft. Men han var bärare av Guds kraft, av det nya rikets liv, det som helar både synder och sjukdomar. För att ta emot den gåvan behövdes det tro. Och det var just tro som kvinnan hade. Jesus säger det också uttryckligen: Din tro har hjälpt dig. Men det är riktigt, att denna kraft och detta nya liv inte bara förmedlas intellektuellt och ”andligt” (i ordets falska betydelse: utan någon materiell förmedling). Guds kraft och Guds gåva, som Jesus förde med sig, skänktes också genom yttre kontakt, t ex genom handpåläggning. Men tron måste finnas där för att ta emot gåvan.

Man bör lägga märke till det vardagliga tonfallet i lärjungarnas sätt att tala med sin Mästare. De tycker att det är dumt att fråga, vem man blir knuffad av i en sådan trängsel. Så talar lärjungar som är vana att dagligen umgås med sin lärare – och som kanske just nu är både trötta och hungriga. Det är bara Markus som har bevarat denna lilla realistiska detalj åt oss. Åter upplever vi kontakten med Petrus, ögonvittnet.
Medan Jesus är upptagen med kvinnan, kommer det bud till Jairus. Det är för sent, flickan är död. Jesus märker vad de viskar om och säger bara: Frukta inte, förtrösta. Så låter han lärjungarna spärra av gränden och tar bara med sig tre av dem, bland dem Petrus. De kommer till Jairus hus. Där är stor uppståndelse inne på gården. Begravningen skulle ju ske samma dag – en sanitär bestämmelse av stor betydelse i ett så hett klimat. Det fanns både gråterskor och flöjtblåsare, som gärna tjänade en extra slant vid begravningarna. Och så var det alla grannar och vänner, som enligt god sed höjde gälla, skärande rop för att visa sitt deltagande.

Jesus ber dem sluta upp. Flickan är inte död, säger han. Hon sover. Svaret blir ett hånskratt. Man visste nog hur man konstaterar att döden inträtt! Ingen ville ju begrava någon levande! Men Jesus driver ut hela hopen från gården, ut på gatan, och går så in i huset där flickan ligger. Bara föräldrarna och de tre lärjungarna får följa med.
Och nu kan man nästan se alltsammans så som Petrus såg det. Mästaren går fram till flickan, där hon ligger – kanske på en dyna eller bår, färdig att svepas för begravningen. Han tar henne vid handen, och så säger han ett par ord på arameiska. De måste ha haft en klang som gjorde, att Markus när han översatte dem till grekiska, inte kunde låta bli att återge dem så som de klingade i halvmörkret inne i Jairus hus. Och flickan reser sig upp och börjar gå omkring. Först här kommer Markus ihåg, att han bort tala om att hon var tolv år gammal. Matteus har lämnat bort den upplysningen alldeles, Lukas har flyttat den till berättelsens början, där flickan första gången blir omtalad. Men här står den ännu på den plats som är naturlig i en berättelse, som ännu skälver av det självupplevdas spänning.

Markus tillfogar tre små upplysningar: de blev alla utom sig av häpnad, de fick tillsägelse att hålla tyst med detta och de skulle ge henne något att äta. Återigen är det nakna fakta, utan kommentarer och med frågor som lämnas obesvarade. Hur skulle de kunna tiga med en sådan sak? Men så berättar människor, som ställts inför något ofattbart och ändå absolut verkligt.