Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 6. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 6

Jesus blir förkastad i Nasaret (Mark 6:1–6)

Översättning

    Så gick han därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med. När sabbaten kom, började han undervisa i synagogan, och alla som hörde honom blev slagna av häpnad och sade: Var tar han detta ifrån? Vem har gett honom sådan visdom? Och dessa kraftgärningar, som han utför med sina händer? Är han inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bor inte hans systrar här hos oss? Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: En profet blir inte föraktad utom i sin hemstad och i sin släkt och sin egen familj. Och han kunde inte göra någon enda kraftgärning där, utom att han lade händerna på några få sjuka och botade dem. Och han förundrade sig över deras otro. Sen vandrade han genom byarna där runtomkring och undervisade.

 

 

Kommentar

Så kommer Jesus till Nasaret och börjar som vanligt undervisa i synagogan på sabbaten. Resultatet tycks först bli det vanliga. Alla häpnar. Alla frågar sig, hur det är möjligt att en hantverkare kan tala på det viset, med en kraft och ett innehåll som går långt utöver vad man någonsin mött hos de skriftlärda. Men här i Nasaret är man blockerad. Man kan inte tänka sig, att det kan vara Gud som nu griper in. Argumentet är det tämligen ologiska: Han är ju en av oss! Han är ”Marias son”! Uttrycket låter oss ana, att Josef länge har varit död. Kanske ligger det också ett stycke förakt i det. Det kan antyda att det gick rykten om att Josef egentligen inte var hans far. Vidare kunde man räkna upp namnen på alla hans bröder och kände till hans systrar. Och en sådan skulle vara något förmer än alla andra i staden!

Argumentet har använts mot Guds budbärare i alla tider. Gud använder mänskliga redskap, och dessa redskap är infogade i vårt släkte precis som alla andra, med egen familj, med barndomsvänner och arbetskamrater. Just för de närmaste kan det vara så svårt att se att Gud faktiskt kan verka på det viset. Redan den hemliga avundsjukan och självhävdelsen hindrar det. Varför skulle Gud använda honom och inte lika gärna mig? Därför blir en profet – också en äkta profet – så lätt förkastad av sina egna. För alla Guds vittnen som mött det hårdaste motståndet i sin närmaste omgivning, kan det vara en tröst att se, att det gick så också för Jesus.

Markus berättar öppet och utan betänkande om detta ”misslyckande”. Jesus kunde inte göra några under här, säger han. Jesus ”häpnade” över deras otro. Att Jesus ”häpnade” sägs bara två gånger i evangelierna, här och i berättelsen om centurionen i Kapernaum (Matt 8:10). Där häpnade Jesus över att finna så stor tro, här häpnar han över så stor otro. Att tron måste finnas för att Guds verk skall kunna ske, det är hela tiden den självklara förutsättningen. Guds frälsande makt verkar inte automatiskt. Det obegripliga för lärjungarna var inte, att Jesus kunde stå maktlös inför otron. Det var att människor i sin otro kunde vägra att ta emot hans hjälp.

Jesus sänder ut apostlarna (Mark 6:7–13)

Översättning

   Och han kallade till sig de tolv och sände ut dem, två och två, och gav dem makt över de onda andarna och befallde dem att inte ta någonting med sig på vägen, utom en stav, varken bröd eller ränsel eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte dubbla livklädnader. Och han sade till dem: När ni tagit in på ett ställe, så stanna där tills ni lämnar den orten. Och om man på någon plats inte tar emot er och inte lyssnar till er, så gå bort ifrån dem och skudda av er stoftet som ni har under fötterna till ett vittnesmål mot dem.

Då vandrade de iväg och predikade omvändelse och drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

Kommentar

   Markus har förut berättat, hur Jesus först kallade enskilda lärjungar och hur han sedan valde ut tolv bland dem för särskilda uppgifter. Nu sänder han ut dem, tydligen sedan han förberett dem för deras uppgift genom att undervisa dem (på det sätt som var självklart för en ”rabbi”: genom att låta dem upprepa och inpränta vad de skulle säga). Han sänder ut dem två och två, med mycket strikta order om att leva ”på Guds försyn” (i ordets verkliga mening). De skall alltså klara sig med ett minimum av utrustning. De får inte flytta från hus till hus för att få det litet bekvämare. De skall kalla människor till omvändelse. Blir de avvisade skall de inte spilla mera tid på dem, utan dra vidare. Men när de går, skall de skudda stoftet av sina fötter. Det var en symbolisk gest, som betydde: Med er har vi ingenting vidare att göra. Guds anbud går nu till andra.

När det gäller detaljerna i den utrustning, som Jesus anbefallde, finns det några små avvikelser mellan evangelisterna. Reglerna kan ha växlat från ett tillfälle till ett annat. De gällde ju bara tills vidare. Inför det stora missionsuppdraget, det som skulle följa efter Jesu död, ändrar Jesus dessa regler från grunden (Luk 22:36). Han antyder då också, vad meningen var med detta radikala krav på oberoende av allt yttre. Det var ett trosprov. Apostlarna skulle lära sig att det går att leva på detta vis. Men det skulle inte vara någon normal ordning i kyrkan.

Att kunna bota sjuka och göra andra ”kraftgärningar” nämns här som en gåva och ett uppdrag, som Jesus hade givit sina apostlar. Paulus var väl medveten om att han som apostel ägde denna gåva och var skyldig att utöva den (se t ex hans egna ord i 2 Kor 12:12). I urkyrkan visste man att det också fanns andra som hade ”helbrägdagörelsens gåvor” eller ”gåvan att utföra kraftgärningar” (1 Kor 12:9 f). Men man visste också, att det inte var alla som hade fått de gåvorna. 

Johannes Döparens död (Mark 6:14–29)

Översättning

   Nu nådde ryktet också kung Herodes, eftersom Jesu namn var på allas läppar. Några sade: Det är Johannes Döparen, som har stått upp ifrån de döda, och därför verkar dessa krafter i honom. Andra sade: Det är Elias. Och några sade: Det är en profet, en riktig profet. Men när Herodes fick höra om honom sade han: Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han har uppstått igen. Herodes hade nämligen sänt ut folk och låtit gripa Johannes och satt honom i fängelse för Herodias skull. Hon var hustru till hans bror Filippus, men han hade gift sig med henne, och Johannes hade sagt: Det är inte tillåtet för dig att ta din brors hustru. Därför var Herodias förbittrad på honom och ville ta hans liv. Men hon kunde det inte, eftersom Herodes fruktade Johannes, väl vetande att det var en rättskaffens och helig man. Han höll sin hand över honom, och när han hörde honom fick han betänkligheter av många slag, och han hörde honom gärna.

Så kom en läglig dag, då Herodes hade ställt till fest för stormännen och överbefälet och de förnämsta i Galileen för att fira sin födelsedag. Då gick Herodias dotter in och dansade och gjorde så stor lycka hos Herodes och hans bordsgäster, att kungen sade till flickan: Bed om vad du vill, och jag skall ge det åt dig. Och han gav henne sin ed och sade: Vad du än ber om, det ger jag dig, om det så gäller halva mitt rike! Då gick hon ut och frågade sin mor: Vad skall jag be om? Hon svarade: Johannes Döparens huvud! Och strax skyndade hon sig in till kungen och kom fram med sin begäran: Jag vill att du nu genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat. Då blev kungen mycket olycklig, men för sin eds och för gästernas skull ville han inte neka henne, och så skickade han strax en drabant med order att hämta Döparens huvud. Och denne gick bort och halshögg honom i fängelset, och kom så med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan lämnade det åt sin mor. Men när hans lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.

Kommentar

Så når ryktet också ”kung” Herodes. Han kallades ibland så, fast hans officiella titel var ”tetrark” (ungefär detsamma som ”lydfurste”). Han var son till Herodes den store men hade bara fått ärva en del av hans rike, nämligen Galileen och ett stycke av landet på andra sidan Jordan. Han hade varit gift med en kungadotter från ett arabiskt grannland. Men henne försköt han för att gifta sig med Herodias, som var både hans brorsdotter och hans svägerska. Hon var en ärelysten kvinna, som var missnöjd med sitt tidigare äktenskap med en arvlös prins utan ambitioner. Han kallas här Filippus. Den judiske historieskrivaren Josefus säger att han hette Herodes (med tillnamnet Boethos). Kanske har han också hetat Filippus. Kungliga personer kunde då som nu ha hela rader av namn. I varje fall var det inte den Filippus, som nämns hos Lukas (3:1), den av Herodes den stores söner som fick ärva nordöstra hörnet av sin fars stora rike.

Markus ger oss några prov på de rykten, som cirkulerade om Jesus. De speglar alla det mäktiga intrycket av hans person och hans gärningar. Man försökte förklara, hur något sådant kunde ske. Kunde det vara Johannes som stått upp från de döda? Eller Elia som kommit tillbaka, så som man visste att han skulle göra i ändens tid? Eller var det en ny profet som uppstått, en like till de stora profeterna i Gamla Testamentet? Däremot tycks man inte ha menat att Jesus var Messias. Så tänkte man sig inte Messias. Jesus var ju ingen politisk ledare, ingen återupprättare av Israels rike, så som man tog för givet att Messias måste vara.

Herodes tycks inte heller direkt ha misstänkt det. Han höll sig noga underrättad om alla nya rörelser i folket. Tydligen hade han fått klart för sig att denne Jesus inte drev politik. Därför lutade han åt en förklaring mera i stil med folkets. Var det Döparen som kommit tillbaka?

Markus får här tillfälle att ge oss en bild av Herodes förhållande till Döparen, som vi inte får på något annat håll. Den bär alla spår av att återge vad man ute i landet trodde sig ha fått reda på, inte genom officiella källor utan genom de kanaler som vanligt enkelt folk genom släktingar och vänner hade till det lilla furstehovet i denna miniatyrstat. Där visste man att berätta, hur det hade gått till. Att Herodes låtit Döparen försvinna i ett fängelse var ju känt i hela landet. Josefus berättar att fängelset var Makérus, ett av Herodes befästa slott, beläget på andra sidan Döda havet. Josefus säger att det var av fruktan för uppror, som Herodes spärrade in honom. Markus nämner en annan orsak. Båda skälen kan gott ha samverkat. Döparen skall ha kritiserat Herodes nya ”äktenskap”, som enligt judisk tro var både äktenskapsbrott och blodskam. Det hade ådragit honom Herodias bittra ovänskap. Helst skulle hon ha sett att han röjdes ur vägen omedelbart. Men Herodes tvekade. Matteus säger att han fruktade för folket, som höll Döparen i så högt anseende. Markus låter oss förstå, att också Herodes hade tagit djupare intryck av Johannes än han ville vidgå för utomstående. Han kallade honom ofta till sig, lyssnade uppmärksamt, tycktes bli eftertänksam men sköt på det slutliga avgörandet. Det uppskovet blev hans olycka. Det kom en ”läglig dag” då Herodias såg sin chans. Det var fest på slottet, ämbetsmännen och de höga officerarna och de stora jordägarna var där. Man imiterade så gott man kunde sina romerska herrar. Herodes själv hade fått en del av sin uppfostran i Rom och visste hur det gick till vid det kejserliga hovet. Det var alltså knappast fråga om en städad societetsmiddag. När stämningen stigit tillräckligt, sände Herodias in sin dotter (ur det tidigare äktenskapet; Josefus ger oss hennes namn: Salome) och hon dansade för gästerna. Det hörde till saken att sådana danser skulle vara utmanande, och de passade minst av allt för en furstedotter. Men ögonblicket var rätt valt, flickan gjorde stormande lycka, och Herodes lovade henne en kunglig belöning. Orden om det halva kungariket är hämtade ur Skriften. Så hade kung Ahasveros talat till drottning Ester (Esters bok, 5:3, 7:2) och att använda sådana fraser kunde passa för en liten delstatsfurste som ville spela kung. Så gick allt efter Herodias beräkning. Hennes make kunde inte bryta sitt ord inför alla gästerna. Hon fick sin fiendes huvud på ett fat. För oss är själva tanken på ett avhugget huvud motbjudande. Antikens människor hade inte våra begrepp om humanitet.

Från historien vet vi, att Herodias blev sin makes olycka. Skilsmässan från den arabiska kungadottern kostade honom ett krig med den förorättade fadern, ett krig som Herodes snöpligen förlorade. Nederlaget uppfattades – så berättar Josefus – som ett Guds straff för att han dödat Johannes. Och när Herodias drev honom att sträva efter kungatiteln, föll han i onåd i Rom och deporterades till Gallien, där han dog i landsflykt.

 

Jesus drar sig förgäves undan (Mark 6:30–34)

Översättning

Så samlades apostlarna på nytt hos Jesus och redogjorde för allt vad de hade gjort och lärt ut. Då sade han: Följ nu med mig, bara ni, till en öde trakt, och vila er litet. Det var nämligen så många som kom och gick, att de inte ens fick tid att äta.

De gav sig alltså ensamma iväg med båten till en öde trakt där de kunde vara för sig själva. Men det var många som såg dem fara och kände igen dem, och från alla städerna kom folk löpande landvägen och hann före dem. När han steg ur båten, fick han se den stora hopen. Då kände han medlidande med dem eftersom de var som får utan herde, och han började åter undervisa dem, länge och grundligt.

Kommentar

Markus återupptar nu sin berättelse om Jesus och lärjungarna. Apostlarna vänder tillbaka. Detta är det enda ställe, där Markus kallar de tolv för ”apostlar”. Det är nog inte en tillfällighet. ”Apostel” är den grekiska översättningen av ett hebreiskt ord (schaliach) som betyder ”befullmäktigat ombud” en representant som talar och handlar på sin uppdragsgivares vägnar. De tolv blev apostlar i och med att de sändes ut. När de hade vänt tillbaka och avlagt rapport, var deras uppdrag fullgjort och de var åter lärjungar. Apostlar blev de sedan på nytt, när de sändes ut av Jesus efter uppståndelsen.

Jesus vill nu att de skall ”vila sig litet”. Vi möter här samma självklara hänsyn till vardagens realiteter, som när Jesus befallde att man skulle ge Jairus dotter något att äta. Och åter får vi en liten glimt av vardagen kring Jesus: det var så många ”som kom och gick”, en ständig ström av människor som gav dem oavbruten sysselsättning.

Jesus stiger alltså i en båt med lärjungarna för att fara över till andra sidan. Troligen satte man kurs mot nordöstra delen av stranden, någonstans bortom Betsaida. Men eftersom varje båt kunde ses från höjderna ovanför Kapernaum, kände man igen dem och såg vart de styrde. Så började en folkvandring längs sjön, och när båten styrde in mot land strömmade folk redan samman på den öde stranden. Jesus ”greps av medlidande”. Markus använder ett ord, som betecknar ett djupt, innerligt förbarmande. Folket var ju ”som får utan herde”. Eftersom fåren fick beta på de kala höjderna och i utkanten av öknen, var herden ett livsvillkor för dem. Han visste var vattnet fanns, han skyddade dem mot tjuvar och rovdjur. Att vara ”utan herde” betydde att vara utlämnad, dömd till undergång. Uttrycket säger alltså hur Jesus såg på vår situation som människor. Han hade kommit för att vi ”icke skall förgås”. Alltså avstod han från att vila, steg inte i båten igen utan började undervisa, grundligt och länge.

 

 Bespisningen av de fem tusen (Mark 6:35–44)

Översättning

   När det redan var sent på dagen, kom hans lärjungar fram till honom och sade: Trakten är öde och det är redan sent. Låt dem skiljas åt, så att de kan gå bort i gårdarna och byarna här runtomkring och köpa sig något att äta. Men han svarade dem: Ni får ge dem att äta. Då sade de: Skall vi gå bort och köpa bröd för två hundra denarer för att ge dem mat? Han frågade dem: Hur många bröd har ni? Gå och se efter. När de gjort det, sade de: Fem, och två fiskar. Då befallde han dem, att alla skulle lägga sig ned i gröngräset i skilda matlag. Och de lade sig ner i grupper på hundra eller femtio. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himmelen, läste välsignelsen och bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. Även de två fiskarna delade han mellan dem alla. Och alla åt de och blev mätta. Sen samlade man upp tolv fulla korgar med brödstycken och rester av fiskarna. Det var fem tusen män som hade ätit av bröden.

 

 

Kommentar

Så går dagen. Solen börjar sänka sig och timmen närmar sig för dagens huvudmål, det som man brukade äta efter arbetets slut. Lärjungarna påminner om det. Folk måste få tid på sig att gå till byarna och gårdarna runt omkring medan det ännu är så ljust att de kan hitta vägen. Jesus ger det överraskande svaret: Ni får ge dem att äta – här på platsen. Lärjungarnas svar visar deras häpnad, för att inte säga irritation. Det skulle kosta minst två hundra denarer att bjuda allt detta folk på bröd. En denar var ungefär vad en fattig man fick för ett dagsverke. Jesus frågar dem bara, hur mycket matsäck de har med sig. De konstaterar att det är summa fem bröd och två fiskar. Då får de befallning att låta allt folket lägga sig ned i gröngräset. Den detaljen – som bara Markus har bevarat, liksom åtskilliga andra – visar att det var vår, någon gång i mars eller april (vilket också bekräftas av Johannes, som säger att påsken var nära). Grönt gräs finns nämligen bara om våren. När sommaren kommer, torkar allting bort och backarna står blekgula i hettan.

Så inträffar det otroliga. Jesus ber den sedvanliga bordsbönen, där man prisade Gud ”som frambringar bröd ur jorden”, och så börjar han bryta bröden och skickar lärjungarna runt med dem. Och det visar sig att maten räcker. Alla äter och blir mätta, och det blir en stor mängd över.

Ingen kan förvåna sig, om denna berättelse av många betraktas som en from legend. Argumentet är det självklara: sådant kan ju inte hända. Det argumentet är riktigt, om man utgår ifrån att samma krafter verkade den gången som i dag i den vardag som omger oss. Men nu är det ju tydligt, att evangelisterna vill klargöra för oss, att det var något nytt, något unikt, som mötte dem i Jesus, något som de aldrig förr hade sett. Och här ställs också vi inför fakta, som vi måste ta på allvar. Det är faktum, att just berättelsen om bespisningen av de fem tusen hör till det som återkommer i alla fyra evangelierna. Detta måste ha hört till den enhetligt och samstämmigt framlagda undervisningen om Jesus, den som fördes ut av apostlarna och deras medarbetare, på en tid då det ännu fanns mängder av ögonvittnen, som man kunde fråga, om man ville få bekräftelse.

Berättelsen faller också helt in i den skildring av Jesus och lärjungarna, som Markus hittills har gett oss. Han har velat visa, hur de steg för steg började ana, vem Mästaren var. Han förlät synder – och det kan bara Gud göra. Han hade makt över storm och vågor – och det har bara Gud. Här frambragte han nu bröd – så som bara Skaparen gör. Men allt detta skedde som ett led i ett annat Guds verk: att hjälpa och rädda, bota och livnära människorna. Så var det med alla undren. Att Gud grep in visade sig just när han hjälpte. Och lärjungarna var själva så engagerade, att de inte i första hand tänkte på undret. De stod inte vid sidan som intresserade iakttagare, som nu ”objektivt” skulle konstatera, om det verkligen skedde ett under. Det var först efteråt som de började reflektera och fråga: Vad var nu detta?

Så var det också här. Markus berättar det strax efteråt. De hade ”ingenting förstått genom det som hände med bröden”. Ingen av dem hade ju sett vad som egentligen skedde. De hade varit fullt upptagna med att betjäna dem som behövde mat. Vad de efteråt konstaterade var nyktra fakta: det räckte till alla och det blev över.

Att de längre fram upptäckte nya sammanhang, det visar berättelsen tydligt. Här – liksom hos de andra evangelisterna – används samma ord som i berättelsen om nattvardens instiftelse (han läste välsignelsen, bröt bröden och gav åt dem). Man visste i urkyrkan, att det var samma gudomliga makt som verkade i båda fallen. Han som kunde bespisa de fem tusen i ödemarken, han kan också komma och hålla måltid med de sina i alla tider och alla länder, hur många de än blir. Han kan det därför att han är mer än en profet, mer än Messias. Han är Guds Son.

Jesus går på vattnet (Mark 6:45–52)

Översättning

Och strax nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till Betsaida på andra sidan medan han själv såg till att folket skildes åt. Och när han fått dem att gå, gick han upp på berget för att bedja. När det så blev sent var båten mitt ute på sjön och han själv ensam kvar på land. Då såg han hur illa de for vid årorna, eftersom vinden låg emot, och vid fjärde nattväkten kom han gående till dem på vattnet och skulle just gå förbi dem. När de fick se honom, där han vandrade på vattnet, trodde de att det var ett spöke och gav till ett rop. Alla såg de honom och blev lika förfärade. Men han talade genast med dem och sade: Lugn, det är jag! Var inte rädda! Och han steg upp till dem i båten, och vinden lade sig. De blev utom sig av häpnad, ty de hade ingenting förstått genom det som hände med bröden, utan de var som förblindade.

Kommentar

Jesus låter lärjungarna vända tillbaka med båten och stannar själv kvar för att se till att folket skiljs åt. Sedan går han upp på berget för att bedja. Natten går, båten har bara kommit halvvägs, vinden ligger hårt emot och lärjungarna har fått ta till årorna. Då får de se något röra sig över vattnet, som de tror är ett spöke. De börjar skrika av förskräckelse. ”Alla såg honom ju och var lika förfärade”, berättar Markus, folkligt och åskådligt. Men strax känner de igen Jesu röst, när han talar till dem. Allt berättas så som lärjungarna upplevde det, utan försök till utläggning. Det var vid fjärde nattväkten, alltså under den sista fjärdedelen av natten, efter klockan tre på morgonen. Han skulle just gå förbi dem – det konstateras utan någon förklaring. Och varför kom han? De var inte direkt i någon sjönöd.

Man har frågat sig, vad denna berättelse kan ha sagt dem som lyssnade till den i urkyrkan. Det sannolikaste svaret finner man nog i dess sammanhang med bespisningsundret. Att bespisningen uppfattades som en parallell till mannaundret i öknen och ett bevis på att Jesus var förmer än Moses, det ser vi tydligt hos Johannes (kap 6). Nu fanns det ett annat stort tecken, som Gud gjort genom Moses: vandringen genom Röda Havet. ”Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke” (Psaltaren  77:20). Kanske såg man här en parallell. När Jesus säger ”Det är jag” använder han de ord, som ingick i Guds namn, det namn som han uppenbarat för Moses: JAG ÄR. I Johannesevangeliet använder Jesus flera gånger just de orden för att antyda vem han är, på ett sätt som bara den invigde kunde förstå. Det är möjligt att lärjungarna i denna händelse – när de efteråt reflekterade över den – såg en fingervisning om sin Mästares sanna väsen. Men som den berättas för oss av Markus, innehåller den knappast några spår av sådana reflexioner. Vi möter ett obearbetat stoff, en gåtfull, oförklarad händelse, berättad av häpna lärjungar som känt sig stå inför ett mysterium, som de ännu inte hittat någon nyckel till.

 

Tillbaka i arbetet (Mark 6:53–56)

Översättning

   Så nådde de andra stranden och kom till Gennesaret och lade i land. Så snart de steg ur båten, kände man igen honom och sprang runt i hela bygden och hämtade de sjuka på bårar och förde dem dit där man hörde att han var. Var han än kom till byar och städer och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria, och de bad honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev hjälpta.

Kommentar

Efter sitt misslyckade försök att få vara i fred kommer Jesus med lärjungarna tillbaka till ”Gennesaret”, alltså den flacka och bördiga strandslätten som från Kapernaum utbreder sig mot söder. Man hade från början satt kurs mot Betsaida, längre norrut, men tydligen fått falla undan för vinden. Genast blir Jesus igenkänd. Budet går genom hela trakten och överallt för man till honom sina sjuka. De ber att åtminstone få röra vid ”hörntofsen” på hans mantel. Sådana tofsar, prydda med ett mörkblått snöre, bar man i hörnen av sina kläder för att ”tänka på alla Herrens bud och göra efter dem” (4 Mos 15:38).

Till det yttre tycktes alltså allting tyda på framgång. Men vi har redan flera gånger mött Jesu motvilja mot den sensation som hans kraftgärningar åstadkom. Vi kan åtminstone ana orsaken. Han var ingen underdoktor. Hans uppgift var inte bara att bota människors kroppar. Men det var tydligen det man ville att han skulle göra. Blev man bara frisk, så hade man inte mera till övers för budskapet om Guds rike. Tvärtom: evangeliet möttes av ett ständigt hårdnande motstånd. Om den saken berättar nu Markus.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk