Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 7. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 7

Vad som gör en människa oren (Mark 7:1–23)

Översättning

    Fariséerna och några skriftlärda som kommit från Jerusalem samlades omkring honom. Då fick de se att några av hans lärjungar åt sitt bröd med ”orena” händer, alltså utan att ha tvagit dem. Det är nämligen så med fariséerna och alla andra judar, att de inte äter utan att först rena sig med en handfull vatten, enligt de stadgar de ärvt från sina fäder. Inte heller äter de när de kommer från torget utan att först rena sig. Och det finns många andra nedärvda bruk som de iakttar, som att skölja bägare, skålar och kopparkärl.

Nu frågade honom fariséerna och de skriftlärde: Varför rättar sig inte dina lärjungar efter de stadgar som vi fått från våra fäder, utan äter sitt bröd med orena händer? Men han svarade dem: Rätt profeterade Esaias om er, ni hycklare. Det står ju:
    Detta folk ärar mig med sina läppar,
    men deras hjärtan är långt ifrån mig.
    Fåfängt dyrkar de mig,
    ty de läror de förkunnar är människobud.
Ni frågar inte efter Guds bud men håller människors stadgar.

Och han sade till dem: Är det rätt, att ni upphäver Guds bud för att hålla era egna stadgar? Moses har ju sagt: ”Du skall hedra din fader och din moder” och ”Den som smädar sin fader eller moder, han skall döden dö.” Men ni säger: Om någon säger till sin far eller mor: ”Det som ni skulle fått som underhåll av mig, det är nu en korban” (det vill säga en gåva till templet), då tillåter ni honom inte längre att hjälpa sin far eller mor. Så gör ni Guds ord om intet genom de fäderneärvda stadgar ni lär ut. Och det finns mycket av samma slag som ni gör.

Så kallade han återigen till sig allt folket och sade: Hör nu på mig, allesammans, och försök att förstå. Ingenting som kommer utifrån och går in i människan gör henne oren. 16Men det som går ut ur en människa, det orenar människan.

När han så skilt sig från folket och kommit hem, frågade honom hans lärjungar om bilden han använt, och han sade till dem: Är ni så oförståndiga, ni med? Förstår ni inte, att ingenting som kommer utifrån och går in i en människa kan göra henne oren? Det går ju inte in i hjärtat utan ner i magen och ut igen.

Alltså förklarade han all mat för ren. Och han tillade: Det som inifrån går ut från människan, det är det som gör henne oren. Det är ju inifrån, från människohjärtat, som de onda tankarna går ut: otukt, stölder, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, bedrägerier, liderlighet, avund, hån, högmod och dårskap. Allt detta onda går inifrån och ut, och det gör en människa oren. 

Kommentar

Mose lag innehöll en rad föreskrifter om sådant som kunde ”orena” en människa. Det var inte fråga om sanitära synpunkter, utan det gällde vad man kallar ”kultisk” renhet. ”Orena” ting var sådana som ohelgade en människa, så att hon inte kunde nalkas Gud utan att först ha ”renat” sig, vilket vanligen skedde genom att man ”tvådde” sig med vatten, som skulle skölja bort den osynliga orenhet, man dragit på sig. För prästerna gällde särskilt stränga renhetsföreskrifter.

Dessa föreskrifter hade nu fariséerna börjat tillämpa också på lekmännen, och bland lagtrogna judar fanns det en benägenhet att ta det noga just med den rituella renheten. Inom Qumran-sekten, som vi känner genom fynden vid Döda Havet, iakttog man sådana föreskrifter med skrupulös noggrannhet och tvådde sig ständigt på nytt för att leva fri från all besmittelse. Markus redogör för denna strävan bland judarna, tydligen med tanke på hedniska åhörare. De behövde – liksom vi – en förklaring till dessa ständiga tvagningar.

Reglerna för dessa reningar var en del av den muntliga utläggning av lagen, som de skriftlärde sysslade med. Det var en fast utformad lärotradition, något som lärdes ut i rabbinskolorna och bevarades med hjälp av en högt uppdriven förmåga att lära utantill. Denna från släkte till släkte förmedlade kunskap kallas i Nya Testamentet med ett grekiskt ord för ”paradosis”. Något motsvarande svenskt ord finns knappast. Det betyder ”något som överlämnats” från fäderna till deras efterkommande eller från rabbinen till hans lärjungar. 1917 års bibelöversättning säger ”de äldstes stadgar”. Här har valts olika omskrivningar som talar om stadgar och bruk som ärvts från fäderna. Även de kristna hade en paradosis, som omtalas på flera ställen i Pauli brev. Det var de ord av Jesus och den kunskap om honom och om det kristna livet, som apostlarna förmedlade. Vårt Markusevangelium består till stor del av sådan paradosis.

Jesus blir nu tillfrågad av motståndarna, varför hans lärjungar inte rättar sig efter dessa nedärvda föreskrifter. Hur kunde de äta utan att ha renat sig från den besmittelse, som det var så lätt att ådra sig genom att röra vid orena ting eller orena människor på gator och torg? Man behövde ju bara ta ”en handfull” vatten för att vara ren igen. (Översättningen ”en handfull” är osäker. Möjligen bör man i stället översätta ”noga”.)
Jesus svarar med att ta upp hela frågan om människostadgarna och den utvärtes ”renheten”. Han anklagar motståndarna för att sätta Guds bud åsido och i stället hålla sina människostadgor. Han citerar profeten Jesaja (29:13) och säger att detta är sagt ”om er, ni hycklare”. Skriften är nämligen inte bara en ”religionsurkund” utan ett ord från Gud som handlar också om kommande släkten och riktar sig till dem.

Så tar Jesus ett exempel. En människa skall hedra sin far och mor också genom att sörja för dem på deras ålderdom. Men nu kunde en jude undandra sig den skyldigheten genom att förklara, att han i stället skänkte underhållet till templet. Markus använder den judiska termen korban, som han sen översätter – återigen en påminnelse om att han varit tolk åt Petrus. Gjorde man något till korban, så fick man inte ge det åt någon annan. Däremot kunde man få disponera avkastningen under sin livstid och lämna kapitalet till templet efter sin död – alltså ett fint uträknat sätt att behålla för sig själv vad man borde gett åt sina gamla föräldrar.

Jesus vänder sig sedan på nytt till folket och ger dem en allmän regel för vad som kan orena en människa. Han gör det i form av en ”liknelse” i betydelsen ett ”gåtfullt tal”, något ”beslöjat” som man bara förstår om man har sinne för vad det rör sig om. Tidigare har vi sett, att Jesus ofta använde sådana ”liknelser” när han talade till folket. Hans lärjungar ber honom nu förklara för dem vad han menat. Han förebrår dem att de förstår så litet och ger sedan i några enkla satser den syn på renheten, som för oss har blivit självklar. Det finns ingen mat som i sig själv är oren. Det som gör en människa oren inför Gud, det kommer inifrån.

Och här är Jesu ord alltjämt brännande aktuella. Människor tror alltjämt att det onda kommer utifrån och går in i människan. Man lägger skulden till världens olyckor på miljön, på samhället, på ”strukturerna”. Det är detta som påverkar och förstör människorna. Och självfallet förnekar inte Jesus att det finns onda påverkningar som kommer utifrån. ”Ve världen för förförelsers skull!” (Matt 18:7). Men den verkliga källan till det onda i världen, den sitter inom oss. Därför behöver mänskligheten frälsning, inte bara reformer.

På hednisk mark. Den syrofeniciska kvinnan (Mark 7:24–30)

Översättning

    Så bröt han upp och gick sin väg, bort till trakten av Tyrus. Han tog in i ett hus och ville inte att någon skulle veta det. Men han kunde inte hålla sig dold, utan strax fick en kvinna höra om honom. Hennes lilla flicka var besatt av en oren ande, och nu kom hon och kastade sig för hans fötter. Det var en hednisk kvinna, en syrofeniciska. Hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. Men han svarade henne: Först måste barnen få bli mätta. Det är inte rätt att ta brödet från dem och kasta det åt hundarna. Men hon svarade honom: Visst, Herre. Men så äter ju hundarna under bordet bara av de smulor som blir över efter barnen. Då sade han till henne: För det ordets skull säger jag dig: Du kan gå, anden har farit ut ur din dotter. Och hon gick hem och fann dottern liggande på sin bädd. Den onde anden hade lämnat henne.

Kommentar

   Markus berättar nu om en lång vandring som Jesus gjorde med lärjungarna utanför sitt land. Avsikten var tydligen att de äntligen skulle få vara ensamma, fast de också här gång på gång blev upptagna med att hjälpa människor. Deras vandring gick först norrut, bort över Galileens nordgräns till trakten av den gamla feniciska hamnstaden Tyrus. Avstånden är i själva verket inte stora. Från Kapernaum är det ungefär 6 mil till Tyrus, fågelvägen räknat.

Här drar Jesus sig undan till ett hus, där han försöker få vara obemärkt. Det misslyckas. En kvinna får reda på att han finns där och kommer för att be om hjälp för sin dotter. Markus kallar henne ”en grekisk kvinna av syrofenicisk släkt”. ”Greker” kallade judarna alla slags folk i det romerska rikets östra del. Det var den värld som en gång erövrats av Alexander den Store och sen styrts av grekiska härskare och fått en likartad kultur, den som vi brukar kalla ”hellenistisk”. Man hade grekiskan som gemensamt språk, åtminstone bland de bildade och i de stora städerna. I många landsändar talade vanligt folk alltjämt sitt gamla språk. Denna kvinna var ”syrofeniciska”. Det betyder att hon hörde hemma i provinsen Syrien och bodde i kustlandet, det gamla Fenicien, som ungefär motsvarar våra dagars Libanon. Hennes språk var tämligen säkert någon dialekt av arameiskan, alltså samma språk som judarna talade. När judarna kallade sådana människor för ”greker” så betydde det först och främst att de var hedningar.

Kvinnan ber alltså om hjälp. Först blir hon avvisad. Skälet kommer tydligare fram hos Matteus. Denna berättelse finns också hos honom, sakligt sett med samma innehåll, men berättad på ett helt annat vis, utförligare än hos Markus (vilket annars inte är vanligt). Hos Matteus säger Jesus: Jag är inte utsänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus. Han hade alltså inte begett sig in på hedningarnas område för att börja någon verksamhet där. Men när kvinnan ödmjukt accepterar att inte bli räknad till barnen utan till hundarna (det judiska sättet att se på olikheten mellan dem själva och hedningarna) men ändå vågar hoppas på en liten smula av det bröd, som barnen egentligen skulle ha haft, då blir hon bönhörd. För Markus och hans åhörare hade denna berättelse sin särskilda betydelse. Den visade, att också hedningarna hade plats i Guds rike.
Jesus hade visserligen verkat bland judarna. Det berodde på Guds frälsningsplan. Först skulle barnen mättas. Evangelium skulle predikas för det gamla Israel, som sen skulle föra det vidare, ut i hela världen. Paulus följde, som vi vet, samma plan. Först sökte han upp judarna och predikade i synagogan. Sedan gick han till hedningarna.

 

På hednisk mark. En döv blir botad (Mark 7:31–37)

Översättning

   Åter gick han bort från trakten av Tyrus, tog vägen över Sidon och kom till Galileiska sjön, in på Dekapolis område. Där förde man till honom en döv som knappast kunde tala och bad att han skulle lägga händerna på honom. Då tog han honom med sig bort från allt folket till en plats där de var ensamma och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sen såg han upp mot himmelen, suckade och sade: Effata (det betyder: öppna dig). Då öppnades hans öron och strax lossades bandet från hans tunga och han talade rent och klart. Då förbjöd han dem att berätta det för någon. Men ju mera han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och folk blev utom sig av häpnad och sade: Han lyckas med allt! Han får de döva att höra och de stumma att tala!

Kommentar

Jesus vandrar vidare med lärjungarna. Vägen går först norrut, förbi Sidon (ungefär fyra mil norr om Tyrus). Sedan böjer de av inåt land, söderut, och kommer så småningom tillbaka till Galileiska sjön, men nu tydligen på andra sidan, i Dekapolis område, alltjämt på hednisk mark. Här för man till Jesus en döv, som knappast heller kan tala. Det är en händelse, som Markus är ensam om att skildra. Jesus tar den döve avsides och handlar sedan med honom på ett sätt som det annars bara finns något enstaka exempel på. I stället för att lägga händerna på honom, som han vanligen gjorde med de sjuka, sticker han fingrarna i hans öron och fuktar sen ett finger med saliv och rör vid hans tunga. För samtiden var meningen med sådana handlingar omedelbart begriplig och det är inte otroligt att Jesus gjorde på det viset för att den döve skulle förstå honom.

Markus har fogat in denna berättelse i ett sammanhang som säger, att den tilldrog sig på hednisk mark. Den är alltså ett nytt exempel på att Jesus, fast han var sänd till Guds folk Israel, ville visa att hans verk gällde hela mänskligheten. Samtidigt säger Markus, att Jesus här bland hedningarna möttes av samma otro som i sitt eget folk. Man tog gärna emot hjälp av honom, så länge det gällde att bli frisk. Men man rättade sig icke efter hans vilja och ville inte se på hans uppgift, så som han själv såg på den.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk