Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 8. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 8

På hednisk mark. Bespisningen av de fyra tusen (Mark 8:1–10)

Översättning

    Vid den tiden hände det återigen att mycket folk var samlat utan att ha något att äta. Då kallade han till sig lärjungarna och sade: Det gör mig ont om allt detta folk. Tre dar har de redan varit hos mig, och de har ingenting att äta. Skickar jag nu hem dem utan mat, orkar de aldrig fram. Det är långa vägar de har kommit, några av dem. Då svarade honom hans lärjungar: Varifrån skulle man kunna få tag på bröd här i ödemarken till att mätta så många? Han frågade dem: Hur många bröd har ni? De svarade: Sju. Då befallde han allt folket att lägga sig ned på marken. Sen tog han de sju bröden, läste tacksägelsen, bröt dem och gav åt lärjungarna till att dela ut åt allt folket, och de gjorde så. De hade också några få småfiskar. Över dem läste han välsignelsen och sade att också de skulle delas ut. Så åt de och blev mätta, och man samlade in sju korgar med överblivna brödstycken. De som åt var omkring fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt och steg strax i båten med sina lärjungar och kom till trakten av Dalmanuta.

 

 

Kommentar

Denna berättelse har påtagliga likheter med skildringen av hur Jesus bespisade de fem tusen. Många håller den för en dubblett. De menar, att samma berättelse har funnits i två versioner, med små variationer i sifferuppgifterna. Markus skall ha menat, att variationerna visade, att det rörde sig om två olika händelser, och alltså fogat in båda två i sitt evangelium. Matteus har sen följt honom. Lukas och Johannes berättar däremot bara om ett bespisningsunder.

Denna teori förutsätter emellertid att författaren till Markusevangeliet inte kan ha varit den Johannes Markus, som en välgrundad fornkyrklig tradition påstår. Johannes Markus hade ju varit lärjunge och medarbetare till både Petrus och Paulus, och det är otänkbart, att han skulle ha gjort ett sådant misstag. Man blir tvungen att anta, att någon senare har omarbetat Markus ursprungliga skrift och utvidgat den, och då fogat in denna dubblettberättelse. Men då råkar man in i den svårighet, som gör så många liknande teorier osannolika. Den skrift, som Markus ursprungligen författade kom ju till på mångas begäran och måste ha blivit ganska spridd. Det är inte sannolikt, att den ursprungliga versionen skulle ha kunnat gå helt förlorad. Vi vet att det faktiskt har gjorts ett tillägg till det sista kapitlet. Men om den saken vittnar handskrifterna och den fornkyrkliga traditionen tydligt.

Är det alltså Johannes Markus som givit oss båda dessa berättelser om hur Jesus bespisar sina hungriga åhörare, så måste han ha haft klart för sig, att det faktiskt rörde sig om två olika händelser. Det är också ganska tydligt vilken betydelse han tillmäter denna andra berättelse. Den tilldrog sig på hednisk mark. Eftersom den – på samma sätt som bespisningen av de fem tusen – har en tydlig syftning på nattvarden och på det andliga brödet, så säger den, att hedningarna har fått samma del i Kristus som Guds folk Israel. Så tycks man också ha uppfattat den i den gamla kyrkan. I katakomberna är det denna berättelse som avbildas. Man ser det på korgarna, som brukar vara sju och icke tolv. Man menade att det var vid detta andra tillfälle som Jesus – symboliskt och förebådande – gjorde hedningarna till bordsgäster i Guds rike.

Berättelsen slutar med att Jesus vänder tillbaka över sjön ”till trakten av Dalmanuta”. Det namnet är annars okänt. På parallellstället hos Matteus står det Magadan, också ett okänt ställe, som i flertalet senare handskrifter har ändrats till Magdala. Sådana detaljer i den yttre ramen till evangeliets berättelser är i regel endast antydda och lämnar många frågor obesvarade. Det är en god regel att sluta att fråga, när det inte längre finns klara svar i Skriften. I varje fall menar Markus, att Jesus åter är tillbaka i sitt hemland.

Fariséerna begär ett tecken men får inget (Mark 8:11–13)

Översättning

    Fariséerna där kom ut och började diskutera med honom. För att sätta honom på prov begärde de ett tecken av honom från himmelen. Då suckade han djupt och sade: Varför vill detta släkte alltid ha tecken? Sannerligen, jag säger er: Detta släkte kommer inte att få något tecken. Så lämnade han dem och steg åter ombord och for över till andra sidan.

Kommentar

   Vid återkomsten till sitt eget land möts Jesus av motstånd och otro. Fariséerna går i spetsen. Till synes är de villiga att tro – bara de först får ett bevis. Jesus skall utföra något ”legitimationsunder”, något i stil med det, som Frestaren i öknen hade föreslagit. Men Jesus avvisar dem så eftertryckligt som gärna möjligt. Han använder en högtidlig formel (egentligen ”Amen, jag säger er”). Den innebär något oåterkalleligt. Några sådana under gör han inte.
Varför inte? Det hänger samman med trons väsen. Att tro är att möta den Gud, som vill ha vår kärlek. Att tro är inte att räkna ut att man får den bästa utdelningen om man satsar på Gud. Det finns i evangeliet en dold kraft, som gör det möjligt att tro, men bara för den ödmjuke, som är villig att se sina fel. Den kraften hade fariséerna redan mött, men de hade visat den ifrån sig. Och när de inte kunde undgå att se de yttre tecknen, sade de att det måste ligga några skumma krafter bakom dem. Det hjälpte dem alltså inte att de fick ett tecken. I själva verket är det så, att den som tror, han kan se. Han förstår vad Gud gör. Men den som inte vill tro, han kan inte heller se.

Fariséernas surdeg och lärjungarnas blindhet (Mark 8:14–21)

Översättning

   Nu hade de glömt att ta med sig bröd. Ett enda hade de hos sig i båten, det var allt. Han talade varnande till dem: Se till, att ni aktar er för fariséernas surdeg. Och för Herodes surdeg! Då överlade de med varandra och tänkte att det var för att de inte tagit bröd med sig. Han märkte det och sade: Varför talar ni om att ni inget bröd har? Förstår ni ännu ingenting? Fattar ni ingenting? Är ni så förstockade i era hjärtan? Har ni ögon och kan inte se? Har ni öron och kan inte höra? Minns ni inte, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen, hur många korgar ni fick fulla med brödstycken? De svarade honom: Tolv. Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, hur många fulla korgar blev det då över? De svarade: Sju. Då sade han: Förstår ni alltjämt ingenting?

Kommentar

Denna berättelse präglas av en ursprunglighet, som gör det svårt att tro på teorien att den skulle vara tillkommen vid någon senare överarbetning av evangeliet. ”Herodes surdeg” var något ganska ovidkommande för en senare generation. Bilden av surdegen förblir också oförklarad och gåtfull. Apostlarna framstår som förblindade och oförmögna att förstå. Det var inte så man brukade tala om dem femtio år senare. Så här kunde Petrus ha berättat, men knappast någon i nästa generation.

Att Jesus varnar för ”fariséernas surdeg” passar väl in i sammanhanget. Men vad menade han? ”Surdeg” (ett stycke deg som hade jäst) var den vanliga bilden för det onda i människan, något som genomsyrar och smittar av sig. Det ligger nära till hands att sätta det i samband med fariséernas falska rättfärdighet, detta som Jesus kallar deras skrymteri. De ville vara rättfärdiga, och just därför vägrade de att se hur djupt rotad egennyttan satt i deras eget väsen. När någon kom och försökte öppna deras ögon, blev de bara förbittrade. Men det är inte bara dessa ”fromma” synder Jesus varnar för. Han ställer genast bredvid dem deras motpol: den världsliga, njutningslystna och religiöst likgiltiga överklassen i landet, som flockades kring kung Herodes.

Nu kunde ”surdeg” ibland också användas om bröd. Det kan möjligen förklara, hur lärjungarna kunde tro att Jesu ord hade något att göra med det problem som just nu fyllde dem: att de glömt ta med sig bröd. Jesus, som genast märker vad de talar om, ger dem en tillrättavisning, som låter oss förstå hur allvarligt han kunde gå till rätta med de tolv. Den låter oss också ana, hur djupt han led av deras oförmåga att se och förstå. Deras tillgivenhet och trohet behöver vi inte tvivla på. Men tydligen upplevde Jesus en djup besvikelse när det gällde det viktigaste, det som de måste förstå, för att kunna bli evangeliets tjänare. Allt detta berättas så omedelbart och utan förklaringar, att man tycker sig se lärjungarna framför sig, oförmögna att förstå sin Mästare och samtidigt uppriktigt ledsna över att inte kunna göra det.

 

Den blinde vid Betsaida (Mark 8:22–26)

Översättning

Så kom de till Betsaida. Där förde man till honom en blind och bad att han skulle röra vid honom. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn och fuktade hans ögon med sitt spott och lade händerna på honom och frågade: Ser du något? Då öppnade han ögonen och svarade: Jag ser människorna, de går omkring men de ser ut som träd. Då lade Jesus återigen händerna på hans ögon, och nu klarnade det för honom. Han blev botad och kunde se allting tydligt. Jesus skickade hem honom med orden: Gå inte ens in i byn.

Kommentar

Denna berättelse finns endast hos Markus. Har han bevarat den ursprungliga ordningen mellan händelserna, så gick alltså färden återigen norrut. Betsaida låg där Jordan faller ut i Galileiska sjön, på östra sidan om flodmynningen. Man kunde ändå tala om ”andra sidan”, så som Markus gör, ty från trakten strax söder om Magdala ter sig trakten kring Betsaida som ”andra sidan” och det är ungefär lika långt dit som om man far österut tvärs över sjön. Betsaida låg utanför Galileens gränser, på det område som lydde under Herodes Filippus. Det passar väl till fortsättningen, där det heter att Jesus drog sig bort till byarna kring Cesarea Filippi.

Berättelsen om den blinde i Betsaida är lika naivt åskådlig som skildringen av den döve i det föregående kapitlet. Här talar någon som inte gjort sig några funderingar om den djupare meningen eller de andliga sammanhangen – som vi så gärna gör – utan helt enkelt berättar vad han sett. Men samtidigt blir det ett bidrag till berättarens egen historia, en antydan om hur hans egna ögon blev öppnade, så att han kunde se klart – se vem Mästaren var. 

 Petri bekännelse (Mark 8:27–30)

Översättning

   Sedan drog Jesus med sina lärjungar bort till byarna kring Cesarea Filippi. På vägen frågade han lärjungarna: Vem säger människorna att jag är? De svarade honom: Johannes döparen. Andra säger Elias och andra någon av profeterna. Då frågade han dem: Och ni, vem säger ni att jag är? Petrus svarade honom: Du är Messias. Men han förbjöd dem strängt att säga detta till någon.

Kommentar

Det är nämligen detta som Markus nu berättar. Jesus för sina lärjungar fram till en avgörande punkt. Hittills har de fått se och lära, han har förebrått dem deras tröghet och blindhet, men han har inte direkt frågat dem om deras tro. Och de har å sin sida icke vågat fråga honom vem han är.

Nu för han dem åter utanför landets gränser. Denna gång går vägen inte upp mot det feniciska kustlandet utan åt nordost, till foten av Hermon. Där hade Filippus, den yngste bland Herodes den stores söner, ärvt ett litet rike och där hade han byggt sig en huvudstad som kallades Cesarea efter kejsaren och Filippi efter honom själv.

Det är ännu i dag en ljuvlig trakt, där källorna bryter fram vid bergets fot och flyter som glittrande strömmar genom poppelskogarna. Hit drog sig nu Jesus undan. Sammanhanget hos Markus låter förstå att det var en vändpunkt i hans verksamhet. Det var slut med arbetet bland de stora skarorna i Galileen. Snart skulle han vända sina steg mot Jerusalem.

Under vandringen i detta främmande land ställer nu Jesus den avgörande frågan. Först formulerar han den helt neutralt: Vem säger nu folk att jag är? Men sen vänder han den direkt mot lärjungarna: Vad säger ni själva? Och Petrus vågar ge det svar, som binder honom vid Jesus för all framtid: Du är Messias. En mästare, en rabbi, kunde man ju följa en tid, för att sen gå till någon annan. Men Guds Messias kan man inte byta ut mot någon annan..

Den första förutsägelsen om lidandet (Mark 8:31–33)

Översättning

Sedan började han undervisa dem och sade: Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde. Han skall bli dödad, men efter tre dagar skall han uppstå igen. Han sade det alldeles öppet. Då tog Petrus honom avsides och började allvarligt gå tillrätta med honom. Men Jesus vände sig om och såg på lärjungarna och talade strängt till Petrus: Gå bort ifrån mig, Satan. Det du tänker kommer inte från Gud utan från människor.

Kommentar

Markus säger, att Jesus nu – just här efter den bekännelse, som Petrus avlagt och som de andra tydligen har instämt i – börjar tala om något nytt och obegripligt: att han måste bli förkastad och dödad. Man kan förstå varför. Lärjungarna måste först ha förstått, att han verkligen var Guds Messias, den utsände, som en enda gång i världshistorien skulle komma, han som skulle upprätta allt. Nu gällde det att få dem att förstå, vilken underlig väg Guds Messias måste gå. I själva verket handlar de följande kapitlen hos Markus åter och åter om detta, hur Jesus försöker få dem att fatta, att Gud har en helt annan plan med sin Messias, än den som judarna vanligen ansåg självklar.

När lärjungarna här ställs inför Guds vilja med sin Messias blir det – begripligt nog – en chock för dem. Petrus känner sig tvungen att ta sin Mästare avsides och säga honom, att sådana tankar får han inte tänka. De är ju orimliga. Men han får höra, att det är hans egna tankar som är människotankar, som går tvärtemot Guds tankar. Vad han försöker få sin Mästare att göra, är just det som Satan vill. Det är Frestaren som nu talar ur honom. Och därför skickas han bort.

 

Om allvaret i efterföljelsen (Mark 8:34–9:1)

Översättning

   Sedan kallade han till sig allt folket och lärjungarna och sade till dem: Om någon vill följa mig så får han förneka sig själv och ta sitt kors på sig. Sen kan han följa mig. Den som vill rädda sitt liv, han kommer att mista det. Men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han kommer att rädda det. Vad gagnar det en människa, att vinna hela världen men ta skada till sin själ? Vad kan väl en människa ge i utbyte för sin själ? Den som blygs för mig och mina ord inför detta otrogna och syndiga släkte, för honom kommer också Människosonen att blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.

Och han sade till dem: Sannerligen, jag säger er: Här står några som inte skall smaka döden, förrän de får se att Guds rike har kommit med kraft.

Kommentar

Jesus gör nu helt klart inte bara för de tolv utan för alla som kom för att höra, vad det kostar att följa honom. Bakgrunden kan vara den stora tillströmningen av människor, som ville bli botade men inte frågade efter Guds rike. Vad Jesus här säger drabbar varje omtolkning av evangeliet, som vill göra det till ett medel att lösa inomvärldsliga problem. Att följa Jesus betyder att ”förneka sig själv” och avstå från att ”vinna livet”, alltså från att leva så som de flesta anser självklart: att hävda sin rätt och försöka få ut så mycket som möjligt av livet i denna världen. För den som inte på allvar räknar med Gud blir det egna livet det viktigaste, det som man först av allt måste tänka på. Men att följa Jesus betyder att ta emot livet som en gåva och en uppgift, som man inte själv bestämmer över. För den gamla egoisten inom oss känns detta som att ”ta sitt kors på sig”, så som den dödsdömde fick göra, när han tvingades bära korsets tvärbjälke till avrättningsplatsen. För det egna jaget, det som vill behålla bestämmanderätten, betyder det en dödsdom att följa Jesus.

Fyra gånger använder Jesus här ett ord som på grekiska heter ”psuche”. Det kan betyda livet, jaget, individen och själen, och det används här med skiftningar i betydelsen, som gör att man bäst återger det med olika ord på svenska. När Jesus talar om att ”rädda sitt liv” syftar det på hela existensen i denna världen, det som vi upplever som vårt eget ”liv”. Vill man först och främst klara det, så kommer man att mista det. Den som inte vill ta risker och obehag för Jesu skull, han förlorar det verkliga livet, det som han blev skapad till att leva. Men den som ”mister sitt liv” – genom att avsäga sig rätten att bestämma över det – och följer Jesus, om så skall vara ända in i martyriet, han vinner det. Och vad gagnar det en människa att lyckas med sina egna planer i denna världen, om hon ändå mister det viktigaste? Här kunde man översätta: ”om hon går miste om sitt liv”. Men det menas inte bara att man dör, utan att man förlorar det liv hos Gud, som man var skapad till. Här kan man därför bättre återge ”liv” med ”själ”. På samma sätt är det i nästa sats, där Jesus frågar vad en människa kan ge i utbyte för sin ”själ”. Också här kunde man säga ”liv”. Talet om ”utbytet” är hämtat från affärslivet. Det betyder en betalning i pengar eller varor som man erlägger för en tjänst eller en leverans. Även om man ”vinner hela världen” kan det inte räcka till för att köpa tillbaka sin förlorade själ, den möjlighet att bli Guds barn som man missat.

Ytterligare två Jesusord ger eftertryck åt allvaret. Människosonen skall komma ”i sin Faders härlighet” och då kommer han att blygas för den som blygdes för honom bland sina medmänniskor. Här lever vi i ett ”otroget och syndigt släkte”. Det sade redan profeterna. Israel var bruden, som tillhörde sin Herre och Gud. Men folket bröt sin trohet. Och den som gör det vill inte bli påmind om att han lever i äktenskapsbrott. Därför känner otron en spontan motvilja mot den som tror, och därför är det så lätt att blygas och tiga eller förneka Jesus inför människorna.
Det andra ordet har vållat många utläggningar ända sen fornkyrkans dagar. Ville Jesus säga, att han skulle komma tillbaka innan alla hans lärjungar hade dött? Det fanns många i urkyrkan som var övertygade att han skulle göra det. Det varnas på sina ställen i Nya Testamentet för en sådan missuppfattning. (Joh 21:23, 2 Tess 2:1 ff, 2 Petr 3:8 f). Markus tycks finna en annan mening i Jesu ord. Det är tal om att få se Guds rike vara kommet ”med kraft”. Det kan syfta på varje tillfälle då Gudsrikets krafter bröt fram på ett sätt som röjde undan tvivel och motstånd och gjorde lärjungarna vissa om att Jesus verkligen var Guds Son. Några bland kyrkofäderna menade att Jesus hade syftat på förklaringen, den som Markus berättar om i fortsättningen. Andra har tänkt på uppståndelsen eller pingsten eller sådana händelser som Stefanus syn i dödsögonblicket.

 

 

 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk