Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 9. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 9

På förklaringsberget (Mark 9:2–8)

Översättning

    Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, alldeles ensamma. Där blev hans utseende förvandlat inför deras ögon, och hans kläder blev så glänsande vita, att ingen valkare i världen kan göra kläder så vita. Och Elias visade sig för dem tillsammans med Moses: de stod där och talade med Jesus. Men Petrus tog ordet och sade till Jesus: Rabbi, det är gott att vi är här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Moses och en åt Elias. Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta hade de blivit. Då kom ett moln som sänkte sig ned och omslöt dem, och ur molnet hördes en röst: Denne är min älskade Son. Lyssna till honom. Och plötsligt, när de nu såg sig omkring, fanns där ingen mera att se. Bara Jesus var hos dem. 

 

Kommentar

Sex dar senare tar Jesus med sig tre av lärjungarna – desamma som hade fått följa honom in i Jairus hus och skulle få vara honom närmast i Getsemane – ”upp på ett högt berg, alldeles ensamma”. Med all sannolikhet är det fråga om berget Hermon, vid vars fot Cesarea Filippi låg. Det är Syriens högsta berg (2 700 m), som reser sig högt över trädgränsen, med snödrivor på toppen också under sommaren. Där är man fullständigt ensam, ibland ovanför molnen, som kommer drivande och sveper in vandraren i solglittrande slöjor.

Markus är som vanligt sparsam med egna utläggningar, men tydligen menar han att förklaringen har ett sammanhang med Petri bekännelse. Gud gav sin bekräftelse åt det som Petrus vågat bekänna. Jesu dolda gudom, den som varit ett mysterium också för lärjungarna, blev för en kort stund synlig också för deras ögon. Samtidigt visade sig Elias och Moses som en bekräftelse på att Jesus var Messias. De var Guds största vittnen i det förgångna och båda sattes i samband med den ännu större som skulle komma.

Berättelsen vittnar om lärjungarnas fullkomliga förvirring. Petrus erbjuder sig att bygga tre hyddor (eller ”tält”). Det kunde behövas däruppe på kalfjället, där man ännu i dag gärna har med sig stänger och tältduk om man tänker övernatta. Det var ett uttryck för både omtanke och oförstånd. Petrus framstår som den tjänstvilliga verklighetsmänniskan, som vet besked om allting praktiskt men har lång väg till det som ögonen inte ser.

Så kommer molnskyn och rösten, och lärjungarnas förskräckelse blir ännu större. Men när de ser upp, är allting över. Bara Jesus är kvar.

Kan sådant verkligen hända? Svaret beror på förutfattade meningar. Den som svarar nej, har sin bild av verkligheten klar på förhand, en bild som utesluter Guds ingripande. En kristen besvarar samma fråga utifrån övertygelsen att Gud finns och att Jesus Kristus är hans Son och inte kan mätas med de mått, som normalt gäller bland vanliga människor. För en kristen blir frågan inte: Kan sådant hända? men däremot möjligen: Har det hänt? Och här har vi fakta att räkna med. Detta berättades vid en tid, då ögonvittnena ännu levde. Den som här berättar, har suttit som åhörare till apostlarna och återger vad han hört.

Ned från förklaringsberget (Mark 9:9–13)

Översättning

    När de nu gick ner från berget, sade han åt dem, att de inte fick berätta för någon vad de sett, inte förrän Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid det ordet och började tala om vad det kunde menas med att uppstå från de döda. De vände sig till Jesus och frågade: Varför säger då de skriftlärde, att Elias först måste komma tillbaka? Han svarade: Först måste Elias komma och återställa allt. Men varför står det om Människosonen, att han måste lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elias har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, så som det står skrivet om honom.

Kommentar

   På vägen ner blir lärjungarna tillsagda att inte berätta vad de sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda. För andra gången nämner Markus att Jesus talar med lärjungarna om sin uppståndelse. Denna gång fäster de sig vid ordet och börjar undra över det. Men de kommer med en annan fråga. Om Jesus var Messias – och det var nu höjt över alla tvivel – hur var det då med Elias? Han skulle ju först ha kommit? Jesus svarar att det stämmer. Han skall inte bara komma utan också ”återställa allt”. Och det tycktes nu inte alls ha skett. Och ändå – här fanns en hemlighet, som gällde också Människosonen själv, något som de skriftlärde aldrig förstått: han måste lida mycket och bli föraktad. Och så svarar Jesus på deras fråga: Elias har redan kommit, men han blev förkastad. Att Jesus menar Johannes Döparen är tydligt, och det bekräftas av Matteus. Hemligheten som Jesus antyder är den, att både Messias och hans förelöpare blir förkastade och just på det viset förverkligar Guds frälsningsplan och ”återställer allt”. 

Pojken som lärjungarna inte kunde bota (Mark 9:14–29)

Översättning

   När de så kom tillbaka till lärjungarna, fick de se en stor folksamling och några skriftlärda som tvistade med dem. Och strax, när allt folket fick se honom, stirrade de häpna på honom och kom springande för att hälsa. Han frågade dem: Vad är det ni tvistar om? Då svarade en man i hopen: Mästare, jag har kommit hit till dig med min son. Han är besatt av en stum ande. När den får fatt i honom, slår den omkull honom. Fradgan står honom om munnen, han skär tänder och blir styv som en träbit. Jag bad dina lärjungar att driva ut den, men de kunde inte. Jesus sade till dem: Å, ni människor utan tro! Hur länge måste jag stanna hos er? Hur länge skall jag ha tålamod med er? För hit honom till mig! Och de förde fram honom. När pojken fick se Jesus, slet anden genast i honom, och han föll till marken och vältrade sig och tuggade fradga. Jesus frågade hans far: Hur länge har det varit så med honom? Han svarade: Sen han var liten. Flera gånger har den försökt kasta honom i elden, eller också i vattnet, för att ta livet av honom. Men om du kan, så hjälp oss och förbarma dig över oss! Jesus sade till honom: Om jag kan? Allt kan den som tror. Strax ropade pojkens far: Jag tror, hjälp min otro! 25När nu Jesus såg att folk kom springande från alla håll, talade han barskt till den orene anden och sade: Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom och kom aldrig mera hit! Då skrek anden högt och slet våldsamt i honom och for så ut. Pojken blev som död, så att de flesta menade att livet hade flytt. Men Jesus tog honom vid handen och hjälpte honom upp, och han reste på sig.

När han sen kom hem och de var ensamma, frågade honom hans lärjungar: Varför kunde inte vi driva ut honom? Han svarade: Den sorten kan inte drivas ut med någonting annat än bön och fasta.

Kommentar

Att ta sig ned från Hermon kan ta många timmar i anspråk och vi får tänka oss att det var långt lidet på dagen, när Jesus och de tre äntligen kom fram till den plats där de lämnat de nio. Där får de se en stor folkskockning och hör att någon dispyt är på gång. Folk blir överraskade när de får se dem och kommer springande för att hälsa. Så får Jesus veta, vad det är man tvistar om. Lärjungarna har misslyckats med att bota en besatt pojke, som förts hit av sin far. Ur faderns mun får vi en målande beskrivning av pojkens sjukdom, som vi närmast skulle klassificera som epilepsi. Och nu har lärjungarna misslyckats, vilket tydligen gett de skriftlärde ett välkommet tillfälle att utså misstro mot dem bland folket. Jesus svarar med en förebråelse för otro, som riktar sig både till folket och lärjungarna. Hans ord låter ana, vilken börda det kunde vara för honom att fullgöra sitt uppdrag och hur han kunde plågas av den otro han mötte. Så vädjar pappan till honom om hjälp ”om du kan” och får till svar det mäktiga ordet: ”Allt kan den som tror.” Mannen reagerar på ett sätt som kan lära oss något om den sanna tron. Han litar på Jesus. Därför kan han ärligt säga: Jag tror. Men han tvivlar på sig själv. Han vet hur svag hans tro är. Därför säger han, lika ärligt: Hjälp min otro.

Sedan beskriver Markus målande hur pojken får ett av sina anfall och blir botad. Åter märker man punkt för punkt att det är ett ögonvittne som talar. Matteus och Lukas har hyfsat berättelsen, så som en skrivande berättare gör. Här talar Petrus, folkligt och drastiskt, så som man gör om man själv varit med.

Berättelsen slutar med lärjungarnas skamsna fråga: Varför kunde vi inte? Jesu svar är överraskande: Detta slag kan inte botas annat än med bön. Flertalet handskrifter lägger till ”och fasta”. Detta svar – som bara återfinns hos Markus – speglar säkert något, som Jesus undervisat om i flera sammanhang. För det första märker vi, att kampen mot de orena andarna var en verklig kamp. Gudsrikets krafter är ingen elektrisk ström, som man bara kopplar på. De kommer alltid genom bedjande och kämpande människor. Också Jesus stod i en kamp som kostade honom möda och som han behövde nätter av bön för att kunna genomföra. Och om fastan säger Jesus – vi har redan hört det – att det kommer tider av kamp och betryck, då det är på sin plats att fasta.

 

Den andra förutsägelsen om lidandet (Mark 9:30–32)

Översättning

Så gick de därifrån och tog vägen genom Galileen. Men han ville inte att någon skulle få veta det, eftersom han var upptagen av att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men när han blivit dödad, skall han stå upp igen efter tre dagar. Men de förstod inte hans ord och vågade inte fråga honom.

 

Kommentar

Från trakterna kring Hermon vänder Jesus tillbaka till hembygden, men inte för att återuppta sin verksamhet. Tvärtom: han vandrar inkognito och ägnar sig helt åt att undervisa sina lärjungar. Vi har redan i inledningen sett hur en sådan undervisning enligt tidens sed gick till. Man memorerade lärarens ord och inpräntade dem för att troget kunna föra dem vidare. Det är därför vi har så många Jesusord, som återvänder i samma form men i olika sammanhang. De hör till det som apostlarna lärt av Jesus. De har upprepats många gånger och kanske också tillämpats på olika sätt av Jesus själv.

Till Jesu undervisning hörde nu också att han förberedde sina lärjungar på det som skulle komma. Han skulle gå en annan väg än den som alla judar väntade av sin Messias. Den vägen fanns tecknad i Skriften, fast ingen hade sett det. Jesus har säkert haft sådana texter i tankarna som kapitel 53 i Jesaja. Markus stryker under, att lärjungarna inte kunde fatta det. Det låg utanför allt som de kunde tänka sig. Men de vågade inte fråga honom. Denna lilla notis – åter en av de många hos Markus, som verkar komma från ett ögonvittne – återspeglar något av den skygga vördnad, som präglar lärjungarnas uppträdande, sen de fått klart för sig, vem Jesus var. 

 Störst i Guds rike (Mark 9:33–37)

Översättning

   Nå kom de till Kapernaum, och när han var hemma hos sig frågade han dem: Vad talade ni om på vägen? Men de teg. På vägen hade de nämligen tvistat med varandra om vem som var störst. Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade: Om någon vill vara främst, så får han bli minst av alla och allas tjänare. Så tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem och slöt det i sin famn och sade: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan honom som har sänt mig. 

Kommentar

På den smala vägen ned mot sjön har man som alltid fått gå i en lång rad, högst två eller tre tillsammans. Bland lärjungarna har det diskuterats bakom Mästarens rygg. När de kommer under tak och är för sig själva, frågar han vad de talat om. De tiger skuldmedvetet. Han har hela tiden vetat det, och nu ger han sitt svar på den fråga de diskuterat, frågan om vilken som är den främste bland dem. I Guds rike är rangordningen klar: Störst är den som tjänar, den som ingenting vill vara utom ett redskap åt sin Herre, till gagn för de andra. Och så tar han ett barn och ställer det mitt ibland dem. Ett barn var bland judarna inte som hos oss något särskilt värdefullt. Det saknade alla rättigheter och skulle självfallet lyda de äldre. Markus citerar nu inte – som Matteus – ett ord av Jesus som ger svar på lärjungarnas fråga: Så skall ni ödmjuka er, utan alla anspråk på att vara något. Då blir ni stora i Guds rike. I stället säger Jesus: Den som är så ringa, skall ni ta emot; då tar ni emot mig, om ni nämligen gör det ”i mitt namn”, dvs för min skull. Men den som tar emot Jesus, han tar emot Fadern.

Främlingen som använde Jesu namn (Mark 9:38–41)

Översättning

Johannes sade till honom: Mästare, vi såg en man, som inte hör till oss, driva ut onda andar i ditt namn. Vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss. Men Jesus svarade: Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn, kan sen strax efteråt tala illa om mig. Den som inte är emot oss, han är med oss. Den som ger er en bägare vatten att dricka i mitt namn, därför att ni tillhör Kristus — sannerligen säger jag er: han kommer inte att gå miste om sin lön.

Kommentar

En av de tolv – Johannes, som annars inte nämns av Markus annat än i samband med sin bror Jakob – berättar att man råkat på en man som drev ut onda andar i Jesu namn utan att höra till lärjungekretsen. Alltså sade man åt honom att låta bli. Men det skulle de inte ha gjort, säger Jesus. Hos den mannen måste ha funnits något slags tillit till Jesu namn och hans kraft. Han kan inte gärna motarbeta Jesus och tala illa om honom. I sådana fall gäller regeln: den som inte är emot, han är för. Det finns en motsatt regel: den som inte är för, han är emot, som Jesus anför i andra sammanhang (Matt 12:30, Luk 11:23), men där gäller det en situation, där somliga förkastar Jesu namn och säger att hans kraft kommer från Beelsebul.

Till denna berättelse är knutet ett ord som säger, att ingen som handlar av kärlek till Jesus skall bli bortglömd. Den kärleken kan visa sig i att man ger en törstig vandrande apostel en bägare vatten, just därför att han är Jesu tjänare och kommer med evangelium. Det är samma tanke som i liknelsen om Människosonens stora dom. Vad man gjort mot den minste bland hans bröder, det har man gjort mot honom själv. Och hans ”bröder” det är – som vi såg i slutet av kapitel 3 – de som slutit sig till honom i tro på honom.

 

Faran av att förleda och att förledas (Mark 9:42–50)

Översättning

   Den som förleder en enda av dessa små som tror, för honom vore det bättre att få en kvarnsten om sin hals och bli kastad i havet. Om nu din hand förleder dig, sa hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet lytt, än att ha bägge händerna kvar och hamna i Gehenna, i den eld som aldrig slocknar. Och om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att kastas i Gehenna med bägge fötterna i behåll. Och om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen kvar och kastas i Gehenna, där ”deras mask icke dör och elden icke utsläckes”. Varje människa måste ju saltas med eld. Saltet är en god sak. Men mister saltet sin sälta, vad tänker ni då salta det med? Ha salt i er och håll fred inbördes.

Kommentar

Det ser ut som om Markus här och i det närmast föregående har velat ge en föreställning om hur Jesus undervisade sina lärjungar enskilt efter återkomsten från förklaringsberget. Men man kan också spåra ett sakligt sammanhang, fast det snarare är knutet till vissa huvudord än till en sammanhängande tanke. I fortsättningen är det i varje fall fråga om faran av att förleda andra till avfall eller själv bli förledd. Sammanhanget med det föregående kan ligga i att Jesus talat om de små. Nu varnar han för att ”förleda” någon av dem (eller ”bringa på fall” som man också kan översätta). Den som gör det skall icke vänta sig något överseende – såvida han inte som Paulus själv blir en lärjunge och ger sitt liv åt den Herre han förut förnekat.

Frestelsen till avfall kan komma också från oss själva. Jesus talar om hand, fot och öga. Det är naturligtvis bilder, men de är lätta att förstå. Det rör ting som handen sträcker sig efter och ögat ser på med begärelse, eller vägar som man frestas att gå, fast de leder bort. Här duger inga kompromisser. Här gäller det livet. Allt tal om att man måste vara tolerant, vidsynt och öppen för allt mänskligt, blir falskt när det gäller valet mellan Gud och Satan. En människa kan gå förlorad. Jesus säger det så uttryckligt som det kan sägas. ”Gehenna” är den plats, där ondskan till slut blir instängd och för evigt isolerad. När Jesus säger att ”deras mask icke dör och elden icke utsläckas” (ett citat från Jesaja) är det naturligtvis fråga om bilder – vilket inte minskar allvaret i hans ord.

Till slut följer två ord om saltet. Det första är oklart och handskrifterna ger oss flera olika lydelser. Troligen är meningen, att prövningar och frestelser är en eld, som luttrar och stärker, så att vi får alltmer av det salt, som Jesus talar om i bergspredikan. Med den tolkningen blir fortsättningen lätt att förstå. Lärjungarna har ”salt i sig”. De är jordens salt, och det saltet får inte mista sin sälta. Men det får inte heller söndra. Eller rättare: där det finns, där håller lärjungarna fred inbördes. Det finns en falsk fred eller sammanhållning som blir möjlig när saltet mister sin sälta. En profillös och anpassningsbar kristendom vållar inga motsättningar. Men den verkliga enheten finns där lärjungarna är fast förbundna med sin Mästare i den tro som Jesus här har skildrat, den som kan avvara allt utom Honom.

 


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk