Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 10. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Bo Giertz   
2018-07-26

Evangelium enligt Markus Kapitel 10

Jesus bryter upp från Galileen och går mot Jerusalem (Mark 10:1)

Översättning

    Så bröt han upp därifrån och kom till Judeens bygder och till landet bortom Jordan. Åter samlades skarorna omkring honom, och åter undervisade han dem som han brukade.

 

 

Kommentar

Markus markerar att vi nått en av milstolparna i hans berättelse. Jesus lämnar Galileen för alltid och går mot ”Judeens bygder”, alltså upp till Jerusalem. Han följer den vanliga pilgrimsvägen som gick österut, över Jordan och sen söderut genom landet därborta på andra sidan. Så slapp man ta vägen genom Samarien med dess fientliga befolkning och var ännu kvar på Herodes Antipas’ område, när man nådde Jordan i höjd med Jeriko och Jerusalem.

Under den sista tiden i Galileen hade Jesus ägnat sig åt att undervisa sina lärjungar enskilt. Han var medveten om att hans tid var kort. Men nu under vandringen börjar han återigen undervisa de stora skarorna som samlas, där han drar fram.

Frågan om skilsmässa (Mark 10:2–12)

Översättning

    Då kom några fariséer fram som tänkte sätta honom på prov. De frågade om en man har rätt att skilja sig från sin hustru. Han svarade dem: Vad har Moses givit er för bud? De sade: Moses gav mannen tillåtelse att skriva skiljebrev och skicka bort sin hustru. Jesus sade till dem: Det budet gav han er för era hårda hjärtans skull. Men i begynnelsen, när Gud skapade världen, då ”gjorde han dem till man och kvinna. Därför skall mannen lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett”. Alltså är de inte längre två utan ett. Vad nu Gud har fogat samman, det får människan inte skilja åt.

När de kommit hem, frågade honom lärjungarna på nytt om detta. Då sade han: Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om en hustru har skilt sig från sin man och gifter sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott.

Kommentar

   Att en judisk man hade rätt att skilja sig från sin hustru, det var klart enligt Mose lag. De skriftlärde var bara oense om på vilka grunder han kunde skicka iväg henne. När man nu kom med den frågan till Jesus, var det inte för att få vägledning, utan för att se om man kunde locka honom att säga något förgripligt. Jesu svar betydde att han förde in en alldeles ny synpunkt. Hade Moses sagt det avgörande ordet i frågan? Hur var det från början? Jesus pekar på Guds mening med man och kvinna i skapelsen. När Gud gjorde människan till man och kvinna, var det för att en man och en kvinna skulle höra samman. De två skulle bli ”ett kött” alltså en varelse, en helhet, där de kompletterade varandra. Och den helheten kan människan inte upplösa. Sen kom syndafallet, och i den onda värld, där vi nu lever, har det blivit tillåtet att skilja sig, för människors ondskas skull. Men när nu Messias kommer med Guds rike, gäller en annan ordning för Rikets barn. De lever så som det från början var menat. Därför skiljer de sig inte.

Samtidigt ger Jesus kvinnan en annan ställning än hon hade bland judarna. Han talar om att en man kan begå äktenskapsbrott ”mot” sin hustru och alltså kränka hennes rätt. Så tänkte inte judarna. För dem var äktenskapsbrott något som kvinnan begick om hon var otrogen mot sin man. Vidare talar Jesus om att en kvinna skiljer sig. Det kunde hon knappast bland judarna. Men Jesus ser på man och kvinna som jämställda parter.

Orden ”och hålla sig till sin hustru” finns inte med i de äldsta handskrifterna. De hör med till det ord ur skapelseberättelsen, som Jesus citerar (1 Mos 2:24) och de behövs om man skall förstå meningen. Men det är möjligt, att de verkligen var utlämnade i Jesu svar. Bland judarna kunde man citera ett stycke av ett skriftord och lämna bort resten – hur viktigt det än var i sammanhanget – eftersom alla visste vad som följde och vad man syftade på.

Barnen och Guds rike (Mark 10:13–16)

Översättning

   Några bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna körde bort dem. När Jesus såg det, tog han illa upp och sade till dem: Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte! Det är sådana som Guds rike är till för. Sannerligen, jag säger er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig in där. Och han tog dem i sin famn och lade händerna på dem och välsignade dem.

Kommentar

Så kommer några mödrar och bär fram sina barn och vill att Jesus skall lägga sina händer på dem. Lärjungarna kör bort dem. Markus använder ett ord som betyder att snäsa av människor och vara brysk mot dem. Jesus märker det och blir upprörd. Han befaller dem att låta barnen komma fram. Guds rike är ju till för sådana. Och Guds rike finns hos Jesus, det är den underförstådda meningen. Lärjungarna visste det, men de hade menat, att barnen inte kunde ta emot Riket. De måste ju först veta vad de gjorde. Det är den vanliga missuppfattningen bland alla som inte har förstått vad verklig nåd vill säga. Det finns ingenting hos oss, som kan göra oss värdiga att få del i Riket. Det är en ren gåva. Vi kan bara ta emot. Och just barnen tar emot på det rätta sättet. Problemet är inte hur ett barn skall kunna komma in i Guds rike. Problemet är de vuxna. Hos dem finns motståndet. De vill inte släppa sina medvetna synder. Eller också vill de nödvändigt åstadkomma något själva för att visa att de duger.

Jesus tar alltså de små upp i famnen. Markus är ensam om att berätta den detaljen. Jesus välsignar dem och lägger händerna på dem till tecken att de nu tas upp i Guds rike.

Berättelsen om Jesus och barnen kom att få stor betydelse, när Jesus hade instiftat dopet och den urkristna missionen kom i gång. Man måste ha frågat sig, om också barnen kunde ta emot dopet. Här fick man svaret. Det var inte de små, som först måste bli stora för att kunna komma in i Guds rike. Det var de stora som måste bli som barn – helt beroende av att få något, som de inte kunde förtjäna.

 

De rika och Guds rike (Mark 10:17–27)

Översättning

När han nu fortsatte sin väg, skyndade en man fram och föll ned för honom och frågade: Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv? Jesus svarade honom: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. Buden känner du: Du skall icke dräpa, Du skall icke begå äktenskapsbrott, Du skall icke stjäla, Du skall icke bära falskt vittnesbörd, Du skall icke ta ifrån någon vad som är hans, Hedra din fader och din moder. Då sade han: Mästare, de buden har jag hållit ända sen min ungdom. Då såg Jesus på honom och fick honom kär och sade: Ett fattas dig. Gå bort och sälj allt det du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himmelen. Kom sen och följ mig. Men han tog illa vid sig vid det talet och gick bedrövad bort, ty det var mycket som han ägde.

Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Men lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Då sade Jesus ännu en gång till dem: Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Men de blev utom sig av häpnad och förskräckelse och sade till varandra: Vem kan då bli frälst? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.

 

Kommentar

Åter har man kommit ut på vägen. Då kommer en okänd man framstörtande. Han kastar sig ned på knä, så som de hjälpsökande brukade. Men denna gång är det inte fråga om någon som är sjuk. Mannen har oro för sin själ. Han vill veta hur han skall bli frälst – eller ”få evigt liv till arvedel” som han säger på äkta judiskt vis. Allting vittnar om hans förtroende. ”Gode rabbi”, säger han. Jesus visar honom tillrätta: Ingen människa är god – och mannen tog ju för givet att Jesus var en människa, klok och lärd, men bara en människa.

Sen får mannen den enkla anvisningen att ta Guds bud på allvar. Jesus räknar upp några av dem – just de som har att göra med vårt förhållande till andra människor i vardagen. Det är de kända buden från Sinai, utom att ”inte ta ifrån någon vad som är hans” (kanske en omskrivning av det tionde budet). Och mannen svarar, att allt detta har han hållit ända sen sin ungdom.

Varför kom han då till Jesus? Varför var han inte nöjd? Hade han ändå känt, att det inte var nog? Att Gud ville något annat? Kanske just med honom? Berättelsen antyder det bara. Jesus ”såg på honom och fick honom kär” och gav honom det svar, som betydde att han kallade honom till lärjunge och till en uppgift, som skulle förändra allt. Priset var det vanliga: Han måste säga sig fri från allt som band honom vid det förflutna och ge sig helt åt det som låg framför honom.

Det priset var honom för högt. Han ”tog illa vid sig”. Ordet som Markus använder betyder egentligen, att han ”mörknade” eller ”mulnade”. Glansen, förväntningarna, spänningen i hans ansikte slocknade, och han gick bedrövad bort.

”Då såg sig Jesus omkring” säger Markus. Det uttrycket kommer igen hos honom vid viktiga händelser, när något blivit gjort eller sagt som det gäller att lägga märke till. Man får intrycket att detta var något typiskt för Jesus: en prövande blick, som lärjungarna inte glömde. Här hade nu en man, som var närmare Guds rike än de flesta, gått bort. Det var ingen tvekan om vad som höll honom borta. Det var pengarna. Jesus pekar på faktum: Så svårt är det alltså för den som är rik. Lärjungarna blir förskräckta. De känner ingen skadeglädje. De vet att de – som vi alla – inte tycker illa om pengar. De skulle inte ha något emot att vara rika. Kan det verkligen vara så strängt? Och Jesus bekräftar det med en drastisk bild: Det är inte bara svårt, det är omöjligt, lika omöjligt som att en kamel skulle kunna gå genom ett nålsöga. Lärjungarna blir mållösa. De ställer sig – fullt riktigt – den frågan: Vem kan då bli frälst? Och Jesus svarar, att det är ett under, som bara Gud kan göra.

Det märkliga med denna berättelse är att lärjungarna, som ändå lämnat allt, så tydligt känner att Jesu ord gäller också dem. De har börjat ana, att Guds krav är så stort att ingen kan uppfylla det. Hela Jesu undervisning – inte minst bergspredikan – går ju ut på att visa oss det. Till slut återstår bara en möjlighet att bli frälst. Gud måste göra något, som ingen av oss förmår. Det är denna Guds gärning, som börjar avteckna sig vid synranden, när lärjungaskaran nu fortsätter upp mot Jerusalem.

 

Lärjungalönen (Mark 10:28–31)

Översättning

   Då började Petrus tala och sade till Jesus: Och vi? Vi har ju övergivit allt och följt dig. Jesus svarade: Sannerligen, jag säger er: Det finns ingen som har övergivit hus eller syskon eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och för evangeliets skull, som inte skall få hundrafalt igen, nu i detta livet både hem och syskon och mor och barn och åkrar — mitt under förföljelser! — och i den tidsålder som kommer ett evigt liv. Men många som är de första kommer att bli de sista, och de sista blir de första.

 

 

Kommentar

Lärjungarna hade dock lämnat allt. De måste väl ändå få vara med i Guds rike? Man anar ett stänk av ängslan i Petrus fråga – och ett stänk av det oförstånd och den tanke på sig själva, som Jesus så ofta förebrådde dem.

Petrus vill alltså veta, hur det nu blir med honom och de andra, som övergivit allt för att följa Jesus. Och Jesus svarar: Ni får hundrafalt igen – allt möjligt gott, och samtidigt förföljelser! Detta är den lycka, som världen inte kan fatta och som gör att det inte lönar sig att satsa på Guds rike för att förtjäna på det. Allt måste man vara beredd att offra, och förföljelser får man räkna med. Men sedan får man – redan här i tiden – en ny rikedom. Man kommer in i en ny släkt och får nya syskon och nya föräldrar. Man får bröder och systrar och fäder och mödrar i Kristus. Det är samma sak, som Jesus sade om lärjungarna när hans egna ville komma och hämta honom: Mina syskon och min mor, dem har jag här.

För tredje gången förutsäger Jesus sitt lidande (Mark 10:32–34)

Översättning

De var nu på vägen upp till Jerusalem och Jesus gick före dem. De undrade och ängslades där de gick, och de som följde dem var fulla av fruktan. Åter tog han de tolv till sig och började tala med dem om det som skulle ske med honom: Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall överlämnas åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna. Och de skall håna honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå igen.

Kommentar

Man börjar närma sig Jerusalem. Om man – som Jesus – kommer genom Östjordanlandet, ser man kammen av Oljeberget redan två dagsresor i förväg. För sina fötter har man Jordandalen med Döda Havet nere i söder. På andra sidan dalen reser sig Judeens berg som en mur, och högst uppe på krönet, allra längst borta, kan man se byggnaderna på Oljeberget. Det återstår nu en dagsled över Jordanslätten, där hettan vid denna årstid redan ruvar tryckande tung. Så är man framme i Jeriko vid foten av bergen på andra sidan, och därifrån är det en dagsled, uppför ständigt nya branter, innan man är framme i Jerusalem.
Markus ger oss – som så ofta – en målande bild av vandringen och låter oss ana hur den upplevdes av dem som var med. Jesus går före de andra. En rabbi hade sin självklara plats i spetsen för sina lärjungar. Men här fanns det andra skäl. Jesus går före de andra, ensam medveten om vad som väntar. De andra kommer efter, undrande, tveksamt och ändå lydigt. Markus använder ett ord som betyder att vara slagen av häpen förskräckelse, rov för en redlös bävan. Och hela följet, alla de andra pilgrimerna som slutit sig till Jesus, går där fulla av fruktan. Man kunde ju se Jerusalem framför sig. Däruppe låg fiendens säkra fäste. Där rådde de skriftlärde, som så tydligt hade visat sitt hat till Jesus. Vad skulle nu ske? På något sätt måste det komma till en avgörelse. Att Guds Messias till slut måste segra, det stod klart för dem. Men hur skulle det gå till? Vad skulle det kosta?

Då tar Jesus åter de tolv till sig och säger dem vad som kommer att ske. Vi tycker att han talar i klartext. Men vi måste förstå, hur fullkomligt detta stred mot allt som en jude kunde tänka sig. Lärjungarna tycks ha trott, att det var en ”liknelse”, ett sådant där bildligt tal, som man inte kunde ta bokstavligt. I själva verket var allt bokstavligt menat, så bokstavligt att åtskilliga forskare velat påstå, att det hela har formulerats efter Jesu död med passionshistorien som förebild. Men det intressanta är att Markus här använder ett annat ord för ”gissla” än i passionshistorien. Där används nämligen ett romerskt låneord, ett uttrycksfullt ord för en fruktad sak, som säkert skulle ha använts också här, om passionshistorien hade varit källan till denna berättelse.

Vad som däremot har påverkat Jesu ordval, det är profetian om Herrens lidande tjänare (särskilt Jesaja 50:6). Där fanns bilden av den verklige Messias, han som skulle bli bespottad och förkastad och sargad för våra överträdelsers skull. Judarna hade icke sett det. Men Jesus visste det.

 

De främsta platserna i Guds rike (Mark 10:35–45)

Översättning

   Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till honom och sade: Mästare, vi skulle vilja att du lät oss få det vi nu tänker be dig om. Han frågade: Vad vill ni att jag skall göra för er? De svarade: Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra. Men Jesus sade till dem: Ni vet inte vad ni begär. Kan ni dricka den kalk som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag skall döpas med? De svarade: Det kan vi. Men Jesus sade: Ja, nog skall ni få dricka den kalk som jag dricker och döpas med samma dop som jag. Men vem som skall sitta på min högra sida och min vänstra, det bestämmer inte jag. De platserna står redo för dem som är utsedda.

När de tio hörde detta, blev de onda på Jakob och Johannes. Men Jesus kallade dem till sig och sade: Ni vet att de som räknas som furstar över folken, de uppträder som herrar mot dem, och deras stormän visar att det är de som har makten. Men så är det inte bland er. Utan den som vill bli stor bland er, han får bli allas tjänare, och den som vill vara främst bland er, han får bli allas träl. Också Människosonen har ju kommit inte för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Kommentar

Efter de båda föregående förutsägelserna om lidandet följde dels ett exempel på lärjungarnas oförstånd, dels en undervisning om den ringhet, som är något stort i Guds rike. Så sker det nu också här.

Jakob och Johannes kommer till Jesus med en bön, som de bär fram med en viss försiktighet. Det är inte svårt att ana bakgrunden. De förstår att det förestår något avgörande. De är beredda att ta risken. De är övertygade om att Jesus måste segra. Och när han nu har upprättat sitt välde, kan de då få platserna närmast honom – alltså äreplatserna?

Ni vet inte vad ni ber om, säger Jesus. Vem kunde dela hans lidande? Både kalken och dopet är i det här sammanhanget bilder av lidandet. Kalken möter vi också i Getsemane. Om det svåra dopet, inför vilket han ängslas, talar Jesus hos Lukas (12:50). De två bröderna försäkrar, att de kan dricka den kalken, säkert fullt ärligt (fast det skulle visa sig att de skulle överge honom när det gällde). Jesus säger dem, att de nog skall få dricka den. Han menar att de kommer att i sinom tid få lida för hans skull (fast de självfallet inte kunde dela hans ställföreträdande lidande). Men äreplatserna, dem kan han inte lova dem. Vem som skall få dem är redan bestämt – underförstått: av Gud, i den plan som nu är fördold men en gång går i uppfyllelse.

De andra lärjungarna uppfattade samtalet och blev uppbragta på Sebedeussönerna. De ville tydligen ha ett ord med i laget, om det gällde att fördela de främsta platserna. Men Jesus kallar dem till sig och låter dem veta vad det vill säga att följa honom, alldeles som han gjorde vid Cesarea Filippi (8:34–38) och när de hade talat om vem som var främst (9:33–35). Han visar dem den totala olikheten mellan denna världen och Guds rike. Här i världen försöker man att hävda sig, och de som lyckas låter andra märka, vem som nu har makten. Men i Guds rike består lyckan och livets mening i att tjäna och vara till för andra. Det är det sättet att leva, som Människosonen – Guds utvalde, Världsdomaren! – nu förverkligar, där han fattig och vapenlös är på väg upp till Jerusalem för att ge sitt liv till lösen för många.

De sista orden visar oss innebörden i Jesu verk, tydligare än det förut har skett hos Markus. ”Lösen” betyder ”lösepenning”, det pris som man betalade för att köpa någon fri, kanske en krigsfånge, kanske en slav, eller för att gottgöra en skuld. ”För” har betydelsen av ”i stället för”, och ”många” syftar på den stora hopen av människor, ungefär liktydigt med ”alla” (alldeles som i instiftelseorden till nattvarden: för många till syndernas förlåtelse). I ordet ”många” finns en hänsyftning på Herrens lidande tjänare hos Jesaja (53:11f), där det heter: ”Genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga… han som bar mångas synder.”

Den blinde Bartimeus (Mark 10:46–52)

Översättning

Så kom de till Jeriko. När han gick ut ur staden tillsammans med sina lärjungar och ett stort följe, satt där vid vägkanten en blind tiggare, som hette Bartimeus, Timeus son. När han fick höra att det var Jesus från Nasaret, började han ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Många gav honom ovett och bad honom hålla tyst, men han ropade bara desto högre: Davids son, förbarma dig över mig! Då stannade Jesus och sade: Be honom komma. Och de kallade på den blinde och sade: Lugna dig, res på dig, han ber dig komma. Då kastade han av sig manteln, sprang upp från marken och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: Vad vill du att jag skall göra för dig? Den blinde svarade: Rabbuni, gör så att jag kan se. Och Jesus sade: Gå, din tro har hjälpt dig. Och strax kunde han se och följde honom på vägen.

 

Kommentar

De livliga och talföra orientalerna har ett behov av att krydda sitt tal med kraftiga bedyranden. Ederna Så har man nått fram till Jeriko efter vandringen över den öde och solstekta Jordandalen. Här övernattade man före den sista dagsleden. Det bör ha varit i början av denna, när man lämnade Jeriko tidigt på morgonen för att hinna så långt som möjligt innan middagshettan satte in, som man gick förbi stället där den blinde satt och tiggde. Markus är den ende som ger oss hans namn, liksom han som så ofta berättar utförligare och med fler konkreta detaljer än de andra evangelisterna. När tiggaren kallar Jesus för ”Davids son” så är det en bekännelse till honom som Messias. Kanske var det därför som många var ovettiga mot honom och bad honom hålla mun. Men han fortsätter att ropa och Jesus kallar på honom och gör honom frisk.

Att tiggarens namn har blivit bevarat – också hans fars, alltså även ”efternamnet” – kan bero på en tillfällighet. Men det kan också bero på att denne Bartimeus hade blivit kristen och var känd i urförsamlingen i Jerusalem.

Rabbuni betyder egentligen ”min Mästare (rabbi)”. Det var ett mera vördnadsfullt och tillgivet tilltal än det enkla ”rabbi”. Markus har här återigen bevarat det arameiska ordet, sådant han hört det från Petrus läppar. 


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Senast uppdaterad ( 2019-01-28 )
 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk