Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 11. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel11

Jesu intåg i Jerusalem (Mark 11:1–11)

Översättning

    När de närmade sig Jerusalem på vägen mot Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han två av sina lärjungar i förväg och sade till dem: Gå bort till byn här framför er. Strax ni kommer in i den skall ni finna en liten åsna, som står där tjudrad och som ännu ingen har suttit på. Lös den och för den hit. Om någon frågar er: Varför gör ni så? skall ni svara: Herren behöver den, men han skickar den strax tillbaka.

Då gick de sin väg och fann den lilla åsnan som stod tjudrad vid en port, utanför på gatan, och de lossade dess rep. Några som stod där sade: Vad tar ni er till som löser åsnan? Men de svarade dem som Jesus sagt, och då lät de dem ta den. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den. Så satte han sig på den, och många bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar på fälten och strödde framför honom. De som gick före och de som följde efter ropade:
    Hosianna, välsignad vare han som kommer
    i Herrens namn!
    Välsignat vare vår fader Davids rike som nu kommer!
    Hosianna i höjden!
Så kom han in i Jerusalem och till tempelplatsen. Och när han sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han ut till Betania med de tolv.

Kommentar

Äntligen är man framme. Eftersom Jeriko ligger 200 meter under havet och Oljeberget når upp till nära 850 meters höjd, var vandringen genom Juda öken en bergsbestigning. Nu skymtar man Betania framför sig, det första samhället utanför Jerusalem, ännu på östsidan av bergskammen. Därbakom ligger Betfage, på sluttningen ner mot staden, en förstad till Jerusalem.

Jesus vidtar nu en ovanlig åtgärd. Han skickar två av lärjungarna in i byn framför dem med befallning att hämta en åsna, som de genast kommer att få se. Hur kunde Jesus veta det? Evangelierna ger inget svar. Det var bara en liten detalj i allt det gåtfulla som lärjungarna upplevde under dessa dagar. De hade slutat att fråga. De kände bara att de var indragna i ett drama, där Gud handlade.

Markus (liksom Lukas) talar här om ”ett föl”. Ordet kan användas om vilket ungdjur som helst. Står det ensamt betyder det normalt en unghäst, men här måste det menas en åsna. Det är tydligt att Jesus avsiktligt ville påminna om profetian hos Sakarja, där det talas om Sions konung som kommer ridande ”på en åsninnas fåle”. Det var åter en förkunnelse om den verklige Messias. Han kommer inte på en stridshingst, inte med vapenmakt, utan fattig – och just därigenom rättfärdig och segerrik (Sak 9:9).

”Detta förstod inte hans lärjungar då strax”, säger Johannes. I skaran som hyllade Jesus, tänktes det säkert många olika tankar. För några var det en politisk demonstration, inom de gränser som man kunde tillåta sig utan att den romerska vakten ryckte ut. Andra hyllade den store profeten och gudsmannen som hade makt att bota sjuka. Alla väntade något stort, fast de kanske inte visste vad. De bredde ut sina mantlar framför honom på vägen. De sprang ut på fälten, där olivträden stod, och skar sig kvistar. Och alla instämde i jublet och hyllningsropen. Hosianna var det vedertagna jubelropet vid de stora festerna. Egentligen betydde det ”Herre, fräls” och var hämtat ur en av påskpsalmerna (118:25). Men det hade för länge sedan fått en klang av jubel och tacksägelse. Och i dag passade också fortsättningen av samma psalm: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!

Vem var det som kom? Några hoppades att det var han som skulle upprätta Israel på nytt. De visste vad de menade med ”vår fader Davids rike”, det som nu skulle resa sig ur sin förnedring.
Och för lärjungarna? De kunde väl knappast ha sagt det. De väntade stora ting av Gud. Men de visste inte riktigt vad.

Så gick tåget nedför Oljeberget, med den heliga staden på andra sidan dalen. Man nådde dalbottnen och det bar uppåt igen, bara ett kort stycke, tills man stod vid muren, troligen vid det ställe i den stora tempelmuren, där en tredubbel port öppnade sig och man på breda trappor kom upp till tempelplatsen.

Här såg sig Jesus omkring. De väldiga förgårdarna kantades av långa pelargångar, täckta av tak med förgyllda tinnar. Ett skrank visade hur långt en hedning fick gå. Sen vidtog judarnas egen förgård, som på alla sidor omgav själva tempelbyggningen. Den i sin tur bestod av dubbla gårdar och ett otal hallar, kamrar, trappor och portar. Här fanns mycket att se på.

Det var redan sent. Som de flesta andra pilgrimer fick Jesus och hans lärjungar skaffa sig härbärge utanför staden. Eftersom de hade vänner i Betania, blev detta deras hem under påsken. De gick alltså dit ut igen, ännu en gång över Oljebergets kam, en vandring på en halvtimme eller tre kvart.

Det döda fikonträdet (Mark 11:12–14 [och i kommentaren 20–25])

Översättning

Nästa dag, när de var på väg från Betania, blev han hungrig och fick långt borta se ett fikonträd som stod grönt. Han gick dit för att se om det möjligen fanns frukt på det. Men när han kom dit, hittade han ingenting annat än löv. Det var inte heller fikonens tid. Då sade han till trädet: Aldrig nånsin mera skall någon äta frukt från dig. Och det hörde hans lärjungar.

Kommentar

   Tidigt nästa morgon är Jesus med lärjungarna åter på väg in mot Jerusalem. På avstånd får han se ett fikonträd som redan är fullövat. Eftersom han är hungrig går han dit för att se om det möjligen redan finns kart på det. ”Fikonens tid” är annars juni, då man skördar de tidiga fikonen, och augusti, när man tar en andra skörd. Men redan med bladen kommer de första karten. Många av dem faller av, andra brådmognar, och fast de efter våra begrepp smakar illa brukar orientalerna äta dem. Men på trädet fanns nu ingenting annat än löv. Det hade inte blommat och var tydligen sterilt.

Då gör Jesus något, som det annars inte finns exempel på i evangelierna. Han uttalar en straffdom och dömer trädet att förbli sterilt. Lärjungarna hör det, men tycks inte tänka närmare på saken. Inte förrän nästa morgon, när de får se samma träd stå där förtorkat och dött, ända från roten.

Man har undrat över vad Jesus velat med en sådan handling. Profeterna kunde ibland göra liknande saker: de lät en drastisk handling åskådliggöra vad Gud tänkte göra med sitt avfälliga folk. En sådan domspredikan i bild kan också detta ha varit. Jesus hade själv liknat det obotfärdiga folket vid ett ofruktbart fikonträd, som skulle huggas bort (Luk 13:6 f). Den gången hade han talat om att det fanns någon som bad för trädet. Därför skulle det få stå ännu ett år. Men om det då inte bar frukt, skulle yxan gå. Ville han säga, att domen nu var på väg? Att om folket där nere i staden nu inte gjorde bättring, så skulle Gud ta sin hand ifrån det? Om det var detta Jesus menade, så var det åter en ”liknelse”, med en undermening som inte alla förstod. Lärjungarna tycks bara ha förstått Jesu handling som ett tecken på trons makt. Om den saken talade han själv med dem efteråt. De ord, som Markus här har bevarat, förekommer också i andra sammanhang. De hörde tydligen till det som Jesus ofta återkom till.

Jesus har på många sätt inskärpt trons makt och bönhörelsens verklighet. Aldrig säger han det starkare än i ordet om att bjuda ett berg kasta sig i havet. Det är ett av de många Jesusord som låter oss känna vår fullkomliga oduglighet. Det är nog också meningen med det. Men sådana ord har också en annan sida: de pekar på något, som börjar hända, när man lever av oförtjänt förlåtelse, fullkomligt beroende av Gud. Bara den, som inte vill begära annat än det Gud vill ge, kan få uppleva hur Gud verkar genom oss och hör våra böner. Tro på bönhörelse betyder alltså inte att man kan tvinga Gud. Man kan till exempel inte be om hämnd. Den som inte vill förlåta är själv utanför förlåtelsens rike. Och det är i det riket som allting är möjligt.

 

Jesus renar templet (Mark 11:15–19)             

Översättning

De kom till Jerusalem och han gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som köpte och sålde därinne. Han välte borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. Han tillät inte heller att man bar någonting genom templet. Han undervisade dem och sade: Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till en rövarkula.

Det fick översteprästerna och de skriftlärde höra, och de rådgjorde om hur de skulle kunna röja honom ur vägen. De var nämligen rädda för honom, därför att han gjorde sådant intryck på folket med sin undervisning.

 

Kommentar

Markus säger oss att tempelreningen ägde rum den andra dagen Jesus var i Jerusalem, vilket alltså måste ha varit måndagen, om den sedvanliga beräkningen är riktig, den som främst bygger på vad Johannes berättar (bl a 12:1 och 12). Matteus återigen säger, att reningen ägde rum redan på söndagen, intågsdagen. Vi har här ett nytt exempel på vad redan biskop Papias skrev (omkr år 130), nämligen att Markus inte berättade allt i kronologisk ordning. Det tjänar alltså inte mycket till att fråga efter den exakta dagen för en sådan händelse. Snarare får vi ta ovissheten som ett tecken på att det finns frågor som skall lämnas därhän.

Att det drevs handel på tempelplatsen berodde på två orsaker. Först och främst var det praktiskt. Många pilgrimer behövde köpa ett får eller ett par duvor för att ha något att offra. Vidare skulle man betala tempelskatt, och den måste erläggas i gammaldags siklar, som man fick växla till sig. Men vidare var det så, att översteprästerna i stor utsträckning hade skaffat sig monopol på affärerna och förtjänade stora pengar på dem. Tempelkulten hade alltså blivit geschäft.

Mot detta griper nu Jesus in och driver ut både växlarna och dem som handlade med offerdjur. Att han kunde göra det ensam säger något om folkstämningen. Markus låter oss också förstå, att de förbittrade motståndarna fruktade för folket.

Varför renade Jesus templet? Först och främst gällde det templets helgd. Jesus tillät inte heller att man bar något över tempelplatsen. Där gick en bekväm genväg. Kom man nerifrån Kidrondalen kunde man gå in genom någon av portarna och fortsätta genom templet in mot stadens centrum. Det kunde vara lockande att ta den vägen med sina transporter. Jesus förbjöd det. Det är inte bara praktiska behov som skall bestämma vårt handlande. Man skall ge Gud vad Gud tillhör, och dit hör också tillbedjan och andakt. Vi behöver platser som är vigda till att vara ”bönens hus”.

Men det låg något mera i tempelreningen. Jesus antyder det med de profetord han citerar. Det ena – hämtat från Jesaja – säger att Guds sanna tempel är till för alla folk. Det andra – från Jeremia – är ett domsord över det folk som skulle vara Guds men gör hans hus till en rövarkula. Meningen är ganska klar: om det gamla Israel sviker, kallar Gud på de andra folken och skaffar sig ett nytt Israel. Då är det gamla templets tid förbi. 

 Den undergörande tron (Mark 11:20–26)

Översättning

   När det så blev afton, gick de ut ur staden. När de tidigt nästa morgon gick vägen fram, fick de se att fikonträdet var förtorkat ända från roten. Då mindes Petrus, och han sade: Rabbi, se! Fikonträdet som du förbannade har vissnat! Jesus svarade och sade till dem: Ni skall tro på Gud. Sannerligen, jag säger er: Om någon säger till det här berget: Lyft dig upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall ske som han säger, då sker det så. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om i era böner, det skall ni tro att ni redan har. Då skall ni få det. Och när ni står där och ber, så förlåt om ni har något att förebrå en annan, för att också er Fader i himmelen skall förlåta er vad ni har brutit.

 

 

Kommentar                                                                 

Se kommentaren till Det döda fikonträdet (Mark 11:12–14 [och i kommentaren 20–26])

På vems uppdrag? (Mark 11:27–33)

Översättning

Så kom de åter till Jerusalem. När han gick omkring på tempelplatsen, kom översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom och frågade: Vad har du för fullmakt att göra så här? Vem har givit dig den fullmakten, så att du kan handla som du gör? Men Jesus svarade dem: Jag skall fråga er en sak. Svara mig på den, så skall jag säga er, vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes döpelse — kom den från himmelen eller från människor? Svara mig på det. Då tänkte de sig för och sade till varandra: Säger vi: Från himmelen, så säger han: Varför trodde ni honom då inte? Men om vi säger: Från människor… Det vågade de inte av rädsla för folket, eftersom alla trodde att Johannes verkligen var en profet. Alltså svarade de Jesus: Vi vet inte. Och Jesus sade till dem: Så tänker inte heller jag säga er, med vilken fullmakt jag gör detta.

Kommentar

Det har kommit en ny dag, och Jesus står åter på tempelplatsen. Nu vågar sig motståndarna fram. De kommer i samlad trupp, religionens, rättsväsendets och bildningens högsta representanter i landet. De har tänkt ut vad de skall säga. De ser ju, att Jesus handlar så som man kan handla bara om man tror sig vara sänd av Gud, med en fullmakt som vanliga människor inte har. I själva templet har han uppträtt med en myndighet, som bara tillkommer den som är templets Herre. Det är inte omöjligt att man kan få honom att säga något som kan bli anledning till en hädelseprocess. Och då kan man slå till. Alltså frågar man, vad han har för slags fullmakt att handla som han gör.

Jesus ställer en motfråga. Vilken fullmakt hade Johannes Döparen? Om de vill svara på hans fråga, så skall han svara på deras. Men de vågar inte svara. Och just det visar – menar Jesus – att de inte har någon moralisk rätt att fråga om något som har med Guds verk att göra. De har redan bevisat sin inkompetens. De kunde inte se, att Döparen var sänd av Gud. De gjorde inte bättring. Ännu mindre kan de döma över den, som Döparen var sänd att bereda vägen för.

 


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk