Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 14. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 14

Motståndarna smider planer (Mark 14:1–2)

Översättning

    Det var nu två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärde sökte efter någon utväg att gripa honom med list och döda honom. De sade: Bara inte under högtiden, för att det inte skall bli upplopp bland folket.

Kommentar

Den 14 och 15 Nisan firade judarna sin påsk. Nisan var den månad, som följde efter vårdagjämningen. Den 14 slaktades påskalammet, den 15 var den stora festdagen. Sen firades en hel vecka det osyrade brödets högtid (den 15–21 Nisan).

Nu var det alltså två dagar kvar till påsk. Staden började fyllas till bristningsgränsen av pilgrimer. Översteprästerna samlades till överläggning. De var fullt på det klara med att Jesus måste gripas och oskadliggöras. Problemet var bara, att det måste göras så obemärkt som möjligt. Skedde det uppe i templet eller i något av pilgrimslägren kunde det bli oroligheter, och det var det man till varje pris måste undvika. Så här vid påsk var stämningen i staden alltid spänd till det yttersta och romarna låg i beredskap.

Jesus smörjes (Mark 14:3–9)

Översättning

    När han var i Betania i Simon den spetälskes hus och låg till bords där, kom en kvinna som hade en flaska med dyrbar äkta nardus. Hon bröt sönder flaskan och göt ut oljan över hans huvud. Då fanns där några som blev förargade och sade till varandra: Varför slösar hon bort oljan på det viset? Den oljan kunde man ha sålt för mer än tre hundra denarer och givit dem åt de fattiga. Och de grälade på henne. Men Jesus sade: Låt henne vara. Varför gör ni henne ledsen? En god gärning har hon gjort mot mig. De fattiga har ni alltid ibland er, och när ni vill kan ni göra dem gott. Men mig har ni inte alltid. Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp till begravningen. Sannerligen, jag säger er: Varhelst i hela världen evangelium blir predikat, där skall det talas också om detta som hon gjort, och man kommer att minnas henne.

Kommentar

   På kvällen är Jesus som vanligt i Betania. Han och lärjungarna ligger till bords hos Simon den spetälske. Han måste ha varit väl känd i urförsamlingen, fast vi ingenting vet om honom. Under måltiden kommer en kvinna – Johannes säger att det var Maria, Lasarus syster – och gjuter olja i Jesu hår. Doften sprider sig och alla märker att det är nardus, alltså en mycket exklusiv och dyrbar olja, som kom ända från Indien, där den pressades ur rotskotten av en buske som växer på Himalayas sluttningar. Med häpnad ser nu gästerna, att kvinnan har tömt hela innehållet i den lilla flaskan över Jesus och att det är en flaska av alabaster som hon dessutom brutit sönder! Kritiken uteblir inte. Detta är väl ändå ett oförsvarligt slöseri! Någon värderar flaskan – med rätt eller orätt – till hela 300 denarer. En denar kunde vara en ordinär dagslön för en fattig arbetare. Hur mycket bättre hade det inte varit att sälja flaskan och ge pengarna åt de fattiga! Men Jesus ger ett svar som har överraskat många. Han berömmer kvinnan. Hon har gjort en fin gärning som man kommer att minnas, överallt där evangeliet predikas. Omtanken om de fattiga har sin givna plats bland lärjungarna. Den skall alltid finnas där. Men det finns något som är större och viktigare: den hängivna kärleken till Mästaren, som inte räknar och kalkylerar utan ger med slösande glädje, allt vad den har och kan. Så var det med kvinnan. ”Vad hon kunde, det gjorde hon.” Det finns stora ögonblick i livet, då man kan visa att man ger allt för Jesus och sätter honom högre än allt annat. Den möjligheten har man inte alltid, och när man har den skall man ta vara på den. När kvinnan gjorde det, kom hon samtidigt att göra något, som blev ett stycke förkunnelse, infogat i passionshistorien: Hon smorde honom i förväg till hans begravning. Lärjungarna måste ha känt en ängslig undran vid de orden. Var hans död så nära? Skulle han dö en ond, bråd död, där man inte ens hann smörja honom som man gjorde vid alla riktiga begravningar?

Förräderiet (Mark 14:10–11)

Översättning

   Men Judas Iskariot som var en av de tolv gick bort till översteprästerna och erbjöd sig att förråda honom. När de hörde det blev de glada och lovade honom pengar. Sen sökte han efter ett lägligt tillfälle att förråda honom.

Kommentar

Som en skrämmande parallell till kvinnans hängivenhet ställs här Judas förräderi. Han söker upp de mäktiga motståndarna och erbjuder sig att utlämna Jesus. De blir glatt överraskade. Det är just detta som de sett sig om efter: en hemlig agent mitt inne i fiendens läger, en som kan ge dem tillfälle att fängsla Jesus i det rätta ögonblicket, när ingen märker det.

Förberedelser för påsken (Mark 14:12–16)

Översättning

På första dagen i det osyrade brödets högtid, då man slaktade påskalammet, frågade honom hans lärjungar: Vart vill du vi skall gå och reda till, så att du kan äta påskalammet? Då sände han iväg två av sina lärjungar och sade till dem: Gå in i staden. Där kommer ni att möta en man som bär en kruka vatten. Följ honom, och där han går in skall ni säga till värden på stället: Mästaren frågar: Var finns salen, där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? Han kommer då att visa er en stor sal i övre våningen, med dynor på bänkarna, inredd för måltid. Red till åt oss där. Då begav sig lärjungarna iväg och kom till staden och fann allting som han sagt dem. Och de redde till påskalammet.

 

Kommentar

Första dagen i det osyrade brödets högtid var den 15 Nisan. Påskalammet slaktades den 14. Markus uttrycker sig alltså inte strängt korrekt, men också i judiska källor finns exempel på samma sätt att räkna dagarna. Det är lätt att förstå, eftersom den 15 Nisan började vid solnedgången dagen förut, alltså den dag då man hade slaktat påskalammet.

Påskalammet skulle slaktas i templet och ätas i Jerusalem. När man firade påsk på annat håll, fick man avstå från själva lammet och nöja sig med vinet, det osyrade brödet, de bittra örterna och vad som mera hörde till måltiden.

Enligt synoptikerna har Jesus ätit påskalammet med sina lärjungar den 14 Nisan och dött följande dag, den 15. Men Johannes säger ganska tydligt att han höll den sista måltiden en dag tidigare och dog den 14, vid den tid då påskalammet slaktades i templet. Man har inte kunnat ge någon allmänt accepterad förklaring till denna olikhet, men man vet att det tillämpades olika kalendrar och att det fanns de som firade påsk på ett annat datum än den officiella kalendern föreskrev. Jesus kan ha haft särskilda skäl till det.
Jesus skickar alltså två av lärjungarna in i staden för att vidta alla förberedelserna. De skall följa en man som bär en kruka vatten (något som normalt var kvinnogöra) och han skall föra dem till ett hus, där det redan finns en sal iordningställd, med bordet och sofforna som behövdes för påskmåltiden.

Det är möjligt att allt detta var avtalat i förväg. Matteus antyder i varje fall, att mannen som ägde huset var en lärjunge. Men Markus vill säkert framhålla att Gud lät allt detta ske enligt en plan, som han själv stakat ut. Även de små vardagliga händelserna var bestämda att tjäna hans stora frälsningsverk.

 

Påskalammet och förrädaren (Mark 14:17–21)

Översättning

   När det blev afton, kom Jesus med de tolv. När de nu låg till bords och åt, sade Jesus: Sannerligen, jag säger er: En av er skall förråda mig, en som delar mitt bröd. De blev bedrövade och frågade honom, en efter en: Inte är det väl jag? Han svarade dem: Det är en av er tolv, en som doppar med mig i samma fat. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den, av vilken Människosonen blir förrådd! Det vore bättre för den mannen, om han aldrig blivit född.

Kommentar

Solen går ner, det mörknar snabbt, men fullmånen lyser över staden – som alltid i påsknatten. Jesus kommer med de tolv och lägger sig till bords. Också annars brukade man ligga till bords, när man ville ge fest och högtid åt en måltid. I påsknatten var det föreskrivet. Också den fattigaste i Israel skulle då äta som en herreman, till tecken på att han hörde till Guds eget folk, det som i denna natt räddats ut ur Egypten av Herrens starka hand.

Påskalammet åts familjevis, i grupper på drygt tio deltagare. Mästaren med de tolv bildade nu en sådan grupp. Jesus fullgjorde det som ålåg husfadern och läste de traditionella bönerna och skriftstyckena.
Under måltiden säger nu Jesus det djupt chockerande, att en av de tolv är en förrädare. Hans ord anspelar på ett ställe i den 41 psalmen: ”Ja, också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.” Men Jesus pekar inte direkt ut förrädaren, inte heller med orden om att doppa i samma fat. Doppa i fatet gjorde alla bordsgästerna. De rev remsor av det tunna, osyrade brödet och använde det till att ta upp stycken av köttet eller den bruna blandningen av krossade dadlar och russin, som skulle påminna om teglet man slog under träldomsåren i Egypten.

Lärjungarna vänder Mästarens ord mot sig själva. Skulle det kunna vara jag? Mästaren bara bekräftar att det gäller en av dem. Han snuddar vid det stora mysteriet: Gud har vetat att det skulle gå så. Människosonen måste ta på sig också detta. Men den arme förrädaren bär sitt ansvar och kommer inte ifrån sin skuld. Det onda i världen har Gud icke velat. Men han går rakt in i det och tvingar det att tjäna sina syften.

Nattvarden (Mark 14:22–25)

Översättning

När de nu åt, tog han ett bröd, läste välsignelsen, bröt det och gav åt dem och sade: Tag detta. Det är min kropp. Och han tog en kalk, läste tacksägelsen och gav åt dem, och de drack alla av den. Och han sade till dem: Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många. Sannerligen, jag säger er: Aldrig mer skall jag dricka av det som vinträdet ger, inte förrän den dag jag dricker det nytt i Guds rike.

Kommentar

Påskalammet var både en familjefest och en gudstjänst med ett bestämt ritual. Fyra gånger blandades vin och vatten i den gemensamma bägaren, varje gång med föreskrivna böner. Man läste samma skriftställen och sjöng samma psalmer från år till år. Även annars förekom sådana högtidliga måltider, som samtidigt var gudstjänster. Flera forskare menar, att det var en sådan måltid (en s k chabúra), som Jesus höll den sista aftonen. Den kan ha gestaltats så som en påskmåltid, fast den firades tidigare än kalendern föreskrev. Hur det var med den saken, har inte någon större betydelse. Vare sig denna måltid var det vanliga påskalammet eller något som liknade det, gav Jesus den en helt ny innebörd.

Som husfader läste Jesus bönerna över vinbägarna och maträtterna, allteftersom måltiden fortskred. De två uttryck som Markus använder – som här översatts med att läsa ”tacksägelsen” och ”välsignelsen” – avser samma slags bordsböner. De innebar alla ett tack. De började ”Välsignad vare du Herre, vår Gud”. Man välsignade Gud (inte maten) och prisade honom som skänkt oss så goda gåvor.

När Jesus bröt brödet och läste den sedvanliga välsignelsen, gjorde han ett tillägg: Detta som de mottog ur hans händer var hans kropp – det vill säga: han själv. Judarna skilde inte på kropp och själ, så som vi ibland gör. Kroppen var hela människan. När Jesus rev sönder det osyrade brödet, måste lärjungarna ha anat symboliken. Så skulle han själv sargas och brytas ned, utgiven i döden, som en gåva åt dem.

Ännu tydligare blev hänsyftningen på döden, när Jesus gjorde ett tillägg till bönen över en av bägarna (man tror att det var den sista). Han talade om att hans blod skulle utgjutas. Det skulle bli ett ”förbundsblod”, ett sådant offer som en gång beseglat det gamla förbundet mellan Gud och hans folk på Sinai. Detta nya förbund skulle gälla de ”många”. Det betydde de stora skarorna, också de förlorade och föraktade. Detta nya förbund skulle innebära en ny gemenskap också mellan människorna. Alla skulle de dricka ur samma kalk. Det var inte någon självklarhet bland judar som inte hörde till samma familj. Men de som fick del av denna kalk skulle vara en enda familj. Den gemensamma kalken hör med till nattvarden. Den är tecknet på den gemenskap som Kristus har skapat. De som är Guds barn är också syskon inbördes.

Den vanliga bönen över vinet innehöll ett tack till Honom ”som skapat vinträdets frukt”. Det är de orden Jesus syftar på, när han talar om ”det som vinträdet ger” (ordagrant: vinträdets frukt). Han säger nu, att detta är sista gången han dricker av vinet, intill ”den dag då jag dricker det nytt i Guds rike”.
Lärjungarna måste ha sett på varandra med undran och förskräckelse. Var slutet alltså så nära? Att riket var nära, det visste de. Det skulle bli den stora segerdagen, Herrens dag. Men nu hade han talat om att hans blod skulle utgjutas. De kunde knappast få det att gå samman. Först senare, efter påsk och pingst, skulle de förstå att just den lidande Herren var den som vann seger.

I Guds rike blir allting nytt och annorlunda. Men det blir en värld och en tillvaro, som är lika verkliga och påtagliga som någonsin livet här på jorden. Därför talar Jesus som en självklarhet om att dricka det nya vinet med sina vänner i den nya världen.

Alla skulle komma på fall (Mark 14:26–31)

Översättning

   När de så hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget. Och Jesus sade till dem: Ni skall alla komma på fall. Det står ju skrivet: Jag skall slå herden, och fåren skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Då sade Petrus: Om så alla kommer på fall — jag gör det inte. Men Jesus sade till honom: Sannerligen, jag säger dig: Nu, i denna natt, innan tuppen gal för andra gången, skall du tre gånger förneka mig. Men han blev ivrig och sade: Om jag så måste dö med dig, skall jag ändå inte förneka dig! Detsamma sade också de andra, allesammans.

Kommentar

I urkristendomen visste man att allt beror på nåd. Man hade inte förtjänat att vara kristen. Det tydligaste beviset är det som man berättade om sina ledare, apostlarna. Det måste till största delen ha varit vad de berättat om sig själva. Och det är berättelsen om en lång rad misslyckanden. Ingen politisk eller religiös rörelse har förr eller senare talat om sina ledare på det viset.

Man hade sjungit de föreskrivna lovsångerna (psalm 113–118 i Psaltaren) och var nu på väg till Oljeberget. Nyss hade lärjungarna ställts inför det obegripliga mysteriet att en av dem skulle bli en förrädare. Nu fick de höra, att de alla skulle komma på fall. De vägrade att tro det. De sade emot. Petrus var den förste att försäkra, att han var villig att följa sin Mästare i döden. Men Jesus hade sagt det: Redan i natt skulle det ske. Och berättelsen – Petri egen berättelse, så som Markus bevarat den – går vidare och säger hur det skedde. 

I Getsemane (Mark 14:32–42)

Översättning

Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till sina lärjungar: Sätt er här, medan jag ber. Han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes. Ångest och bävan kom över honom, och han sade: Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka. Så gick han vidare, ett litet stycke, och föll ned på marken och bad, att om möjligt den stunden skulle bli honom besparad. Han sade: Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill. Så kom han tillbaka och fann dem sovande och sade till Petrus: Simon, sover du? Kunde du inte vaka denna enda stund? Vaka, och bed att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt. Åter gick han bort och bad och sade samma ord. Och åter kom han tillbaka och fann dem sovande, ty deras ögon tyngdes av trötthet. Och de visste inte vad de skulle svara honom. För tredje gången kom han tillbaka och sade till dem: Ja, ni sover alltjämt och vilar er. Nu är det nog. Stunden har kommit. Se, nu blir Människosonen överlämnad i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Se, den som förråder mig är nära.

Kommentar

Någonstans på Oljebergets sluttning, på den sida som vette mot staden, låg Getsemane, en muromgärdad trädgård, välkänd för lärjungarna. Där går de alltså in genom porten. Jesus ber dem sätta sig ner och vänta medan han ber. Han tar med sig de tre, som även annars brukade få följa honom när något viktigt skulle ske. Men även dem lämnar han bakom sig. De märker hur han kämpar med något, som de inte förstår. De hör honom bedja. Som alltid ber han högt, och de kan uppfatta en del av det han säger. Det är något han om möjligt vill slippa. Han talar om en stund och en kalk, som måste innebära något ofattbart svårt, så svårt att han sviktar under det.

De tre, som hörde honom bedja, har låtit orden stå sådana de hörde dem, utan att försöka ge någon tydning. Men i Petri första brev (2:24) finns en antydan om vad man efteråt hade förstått. Där står: Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä. Den övermänskligt tunga bördan, det förfärliga som han ville slippa men måste ta på sig, det hade att göra med världens synder, hela den omätliga börda av skam och grymhet, egennytta och gemenhet, som vårt släkte samlat på hög.

Tre gånger somnade lärjungarna, trots alla sina föresatser och trots hans vemodiga förebråelser. ”Den stunden” fick han utkämpa ensam. Petrus förmådde inte vaka ”denna enda stund”, då Mästaren helst hade velat det. När han väckte dem tredje gången var ”stunden” redan kommen.

Också i Getsemaneberättelsen finns det hos Markus spår av att det är Petrus som format orden. Vi får höra, att Jesus kallar honom ”Simon” och att ”de inte visste vad de skulle svara honom”. Men märkligast är att vi här får veta, att Jesus sade ”Abba” när han talade med Gud. Hos Paulus möter vi uttrycket ”Abba, Fader” som något typiskt för en kristens barnsliga förhållande till Gud. Här ser vi att uttrycket går tillbaka på Jesus själv. ”Abba” är det arameiska ordet för ”far” eller snarare ”pappa”, eftersom det hade en innerlig och förtrolig klang, ett sätt att tala med Gud som visade att Jesu förhållande till honom var förtroligare än andra människors (något som säkert bidrog till att förbittra motståndarna). Paulus har riktigt förstått, att Kristi verk just gick ut på att skaffa oss andra en möjlighet att få säga ”Abba, Fader” på samma sätt som han.

Jesus grips och lärjungarna överger honom (Mark 14:43–52)

Översättning

   Och strax, medan han ännu talade, visade sig Judas, han som var en av de tolv, och med honom följde en hop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärde och de äldste. Men den som förrådde honom hade avtalat ett tecken med dem och sagt: Den som jag kysser, den är det. Grip honom och för bort honom under sträng bevakning. Han kom nu och gick strax fram till Jesus och sade: ”Rabbi” och kysste honom. Då fattade de tag i honom och fängslade honom. Men en av dem som stod där, drog sitt svärd och slog till översteprästens tjänare och högg av honom örat. Men Jesus talade till dem och sade: Som mot en rövare har ni dragit ut med svärd och påkar för att gripa mig. Var dag har jag varit hos er i templet och undervisat, utan att ni har gripit mig. Men skrifterna måste ju fullbordas.

Då övergav de honom alla och flydde. En ung man försökte följa efter Jesus, höljd bara i ett linneskynke. Honom grep de, men han kastade skynket av sig och flydde naken sin väg.

Kommentar

Judas har hämtat motståndarna och visat dem vägen. Han pekar ut Jesus med ett avtalat tecken: den hälsningskyss som vänner gav varandra. Ordet som Markus använder har en liten bibetydelse: Han kysste honom tillgivet, innerligt, med ömhet, alltså med väl spelad oskuld, för att in i det sista försöka dölja sina avsikter.

Lärjungarna står där fullkomligt överraskade och omtumlade. En av dem gör ett lamt försök till motstånd. Den ende som tycks oberörd är Jesus. Han låter förstå att det inte hade behövts detta uppbåd av människor och vapen. Motståndarna tror, att de demonstrerar sin makt, men i själva verket fullgör de endast det som Gud för länge sedan förutsagt och fogat in i sina planer.
Johannes säger att det var Petrus som drog sitt svärd. Att de andra evangelisterna tiger om den saken kan bero på att Petrus ännu levde, när de skrev. De ville inte säga något, som kunde ha utnyttjats som en anklagelse mot Petrus.

Markus är ensam om en liten sällsam detalj, som bara han berättar för oss. Det fanns en ung man med i Getsemane, som tydligen kommit med av någon tillfällig anledning, eftersom han i all hast hade svept ett skynke om sig. Han försökte nu följa efter Jesus, men blev gripen. Då lät han dem behålla skynket och flydde naken sin väg mellan träden.

Man kan undra varför en sådan detalj har kommit med. Den rimligaste förklaringen – den har mycket gamla anor – är den, att Markus själv var med den natten. Vi vet ju att hans mor, Maria, hörde till de första lärjungarna och hade ett hus i Jerusalem. Om Markus den gången var en tonåring, kan han på pojkars vis ha smugit sig med för att se vad som hände. Det spännande, han fick uppleva den natten, har han räknat som en av de stora händelserna i sitt liv, och så har han flikat in det också här.

Jesus inför Stora rådet (Mark 14:53–59)

Översättning

Så förde de Jesus till översteprästen, och alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärde församlade sig. Men Petrus hade följt efter, på långt avstånd, ända in på översteprästens gård. Där satt han nu bland tjänarna och värmde sig vid elden.

Men översteprästerna och hela Stora rådet letade efter något bevis mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de hittade inte något. Det var visserligen många som vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens. Några av de falska vittnena trädde upp och sade: Vi har hört honom säga: Jag skall bryta ned detta tempel som är människoverk, och efter tre dar skall jag bygga upp ett annat, som inte är gjort av människohand. Men inte heller på den punkten stämde deras vittnesmål överens.

Kommentar

Man har bundit Jesus och för bort honom, ned i Kidrondalen, uppför backen på andra sidan, in genom stadsporten och upp mot övre staden, där översteprästens palats låg i närheten av Herodes kungaborg. Petrus har kommit till besinning. I paniken har han flytt som alla de andra. Men han vill inte svika. Han smyger sig efter skaran, på betryggande avstånd, och kommer till slut in på en av gårdarna i palatset. Där brinner en eld. Vårnätterna kan vara kalla här uppe bland bergen. Petrus försöker göra sig obemärkt bland dem som sitter kring elden.

Under tiden samlas medlemmarna av Stora rådet. De har tydligen varskotts om att de kan bli inkallade med kort varsel. Alltså kommer nu ”översteprästerna”. Dit räknades de som varit överstepräster (minst två av dem var i livet), liksom fem av de högsta funktionärerna vid templet. De ”äldste” var medlemmar av stadens ledande familjer. Liksom översteprästerna var de i regel sadducéer. En tredje grupp var de skriftlärda, bland vilka fariséerna var i majoritet. I kväll spelade partimotsättningarna ingen roll. Alla var ense om att Nasaréen måste oskadliggöras.

Vittnen hade man skaffat på förhand. Men det gick inte att få fram tillräckliga bevis för en dödsdom. Två vittnen måste säga detsamma, oberoende av varandra, och eftersom det väl för det mesta rörde sig om missuppfattningar och förvrängningar, stämde vittnesmålen inte överens. Vi får ett exempel: Jesus skulle ha sagt något om att han kunde bryta ner templet och bygga upp det igen. Johannes säger (2:21) att han i själva verket talat ”om sin kropps tempel”.

Dödsdomen (Mark 14:60–65)

Översättning

   Då reste sig översteprästen och trädde fram och frågade Jesus: Har du ingenting att svara på allt detta som de anklagar dig för? Men han teg och svarade inte ett ord. Då ställde översteprästen ännu en fråga: Är du Messias, den Högtlovades Son? Jesus svarade: Jag är det. Och ni skall få se människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: Behöver vi längre några vittnen? Ni hörde hädelsen. Vad röstar ni för? Då dömde de honom alla skyldig till döden. Och några började spotta på honom och höljde över hans ansikte och slog honom på kinderna och sade: Profetera! Även vakterna slog honom i ansiktet.

Kommentar

Slutligen övertar översteprästen själv förhöret. Han försöker provocera Jesus att svara. Han insinuerar, att Jesus inte har något att svara på alla dessa anklagelser. I själva verket hade det säkert varit en lätt sak att visa orimligheten i dem. Men Jesus svarade inte ett ord. Han hade inte kommit hit för att bevisa sin oskuld. Hans hemlighet var ju den att han bar på en skuld, som inte var hans egen men som han gjort till sin. Och den förtjänade döden.

Då tillgriper översteprästen den yttersta utvägen. Han ställer en fråga, som domarna helst ville slippa, därför att den rörde något som kunde få oberäkneliga konsekvenser ute bland folket. Han frågade: Är du Messias, den Högtlovades Son? Formuleringen låter ana, vad det var man mest av allt upprördes över hos Jesus. Man hade förstått, att han gjorde anspråk på att vara något mer än Messias. Han var Guds Son.
Nu svarade Jesus, klart och ofrånkomligt. Han var Messias. Och de skulle få se Människosonen sitta på Maktens (dvs Guds) högra sida och komma – som all världens domare – på himmelens skyar. Därmed var varje tvivel undanröjt. Översteprästen slog fast att han hädat. Stora rådet fick omedelbart skrida till omröstning. Resultatet blev en enhällig dödsdom.

Sedan kunde några av de närvarande inte neka sig nöjet att smäda denne falske Messias. De höljde över hans ansikte och slog honom och bad honom profetera. Vore han en profet skulle han väl kunna säga vem som slog honom! Även rättstjänarna, de som skulle svara för ordningen och vaka över att allt gick rätt till, deltog i rättskränkningen. 

Petrus förnekar Jesus (Mark 14:66–72)

Översättning

Medan nu Petrus var nere på gården, kom en av översteprästens tjänsteflickor. När hon fick syn på Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon skarpt på honom och sade: Du var också med Nasareen, den där Jesus! Men han svarade och sade: Jag vet inte vad du talar om, jag fattar ingenting. Sen gick han ut på den yttre gården. Men flickan såg honom och började åter säga till dem som stod runt omkring: Han där är en av dem! Men han nekade återigen. Efter en liten stund sade de kringstående åter till Petrus: Visst är du en av dem! Du är ju från Galileen! Då började han förbanna sig och bedyrade med en ed: Jag känner inte den där mannen som ni talar om. Och strax gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han sagt: Innan tuppen gal för andra gången, skall du tre gånger förneka mig. Och han brast ut i gråt.

Kommentar

Det kan knappast ha varit någon annan än Petrus själv som har låtit oss veta vad som hände på översteprästens gård. Medan han satt där och värmde sig, fick en av tjänsteflickorna syn på honom och kände igen honom. Man behöver inte mycket fantasi för att höra det fientliga och triumferande i hennes röst, när hon menade sig ha avslöjat en tvivelaktig person, som smugit sig in bland de rättänkande. Petrus nekade bestämt och fick vara i fred men drog sig försiktigtvis ut på en yttre gård. Där blev han åter utpekad och nekade på nytt. Men nu hade han dragit uppmärksamheten till sig och snart hade han en ring av misstrogna lyssnare omkring sig. I sitt beträngda läge tog han till en kraftig ed och nedkallade på österländskt vis en förbannelse över sig, om han nånsin känt den mannen. Då gol en tupp i närheten – för andra gången, säger Markus – och det stod klart för Petrus att han gjort just det, som Mästaren förutsagt och som han själv hållit för otänkbart. Utan att fråga efter de kringstående brast han ut i gråt och gick sin väg, utan att någon hindrade honom.

Att sådant berättades i urkyrkan – av Petrus och av andra – och tydligen räknades som ett stycke av evangeliet, det visar hur väl man visste, att grunden för allt det man trodde på och kunde erbjuda andra inte var något som berodde på mänsklig heroism och moraliska segrar, utan på en gärning, som Jesus ensam hade utfört, när han lät sig dömas till döden och fördes bort för att korsfästas ”till lösen för många”, även sina egna misslyckade lärjungar.


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk