Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 15. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 15

Dödsdomen fastställs av Pilatus (Mark 15:1–15)

Översättning

    Och strax när det blivit morgon fastställde översteprästerna sitt beslut tillsammans med de äldste och de skriftlärde och hela Stora rådet. Sedan band de Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus. Pilatus frågade honom: Är du alltså judarnas konung? Han svarade: Du säger det. Och översteprästerna stod där och anklagade honom häftigt. Åter frågade honom Pilatus: Svarar du ingenting? Du hör väl hur de anklagar dig! Men Jesus svarade ingenting mera, så att Pilatus förvånade sig över honom.

Men vid högtiden brukade han frige en fånge, den som de bad om. Nu fanns det en som kallades Barabbas, en som satt fängslad tillsammans med några som gjort upplopp och begått dråp under upploppet. Folket strömmade alltså till och började begära, att han skulle göra som han brukade. Pilatus svarade dem: Vill ni att jag skall frige judarnas konung? Han förstod nämligen, att det var av avund som översteprästerna hade utlämnat honom. Men översteprästerna hade eggat upp folket, så att de i stället skulle be honom släppa Barabbas. Åter tog Pilatus till orda och sade: Vad skall jag då göra med honom som ni kallar judarnas konung? De ropade till svar: Korsfäst honom! Pilatus frågade: Vad har han då gjort för ont? Men de ropade bara desto högre: Korsfäst honom! Och eftersom Pilatus ville göra folket till lags, gav han Barabbas fri. Men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

Kommentar

Stora rådet fick inte hålla sammanträde om natten. Man väntade alltså tills dagen grydde. Först då höll man det officiella sammanträdet där dödsdomen fastställdes och togs till protokollet. Egentligen skulle det ha behövts två sammanträden för en dödsdom. Men det blundade man tydligen för, så som saken nu brådskade.

En dödsdom måste godkännas av ockupationsmakten. Alltså förde man Jesus till Pilatus. Markus nämner honom här för första gången, utan någon presentation. Den behövdes inte. Alla som hört något om Jesus visste att han blev avrättad på den tiden då Pontius Pilatus var prokurator över Judeen (år 26-36).

Markus berättar nu i största korthet. Petrus hade ju bara haft hörsägner att tillgå. På översteprästens gård hade han ännu varit i händelsernas brännpunkt. Nu var han inte längre med, och berättelsen ger intryck av att innehålla strödda detaljer, meddelade från olika håll och löst sammanfogade. Vi får ingenting veta om översteprästernas sätt att lägga fram sina anklagelser. Markus börjar i stället helt abrupt med Pilatus fråga till Jesus, om han var judarnas konung. Tydligen hade översteprästerna presenterat honom som en politisk Messias, som ville förmå judarna till uppror. Man kunde ju inte anklaga honom för hädelse. Enligt romersk lag, var det inget brott.

Jesu svar tycks ha varit dubbeltydigt. Å ena sidan var det ett erkännande. ”Du säger det” kan betyda: Det är som du säger. Men det kan också ligga något annat i de orden, ungefär: Ja, så uttrycker du saken. Så säger du. Underförstått: Riktigt så är det inte. Jesus var ju ingen politisk Messias. Johannes berättar att Jesus, när han stod ensam inför Pilatus, fick tillfälle att förklara saken. Hans rike var icke av denna världen. Annars skulle ju hans anhängare ha kämpat för honom.

Översteprästerna fortsatte med sina anklagelser. Men nu teg Jesus, alldeles som inför Stora rådet. Pilatus förundrade sig över denne underlige fånge. Han måste ha förstått att det inte var någon vanlig revolutionär han hade framför sig. Och han kände översteprästernas intrigmakeri tillräckligt för att ana, att de hade sina privata skäl att vilja komma åt Jesus. Därför passade han på när det erbjöd sig en möjlighet att frige Jesus utan att behöva stöta sig med Stora rådet. Det hörde med till påskhögtiden, att han gav amnesti åt någon populär fånge. Nu samlades folk som vanligt framför domstolen och började ropa att han skulle ge dem en fånge fri. Pilatus föreslog själv ”judarnas konung”. Men översteprästerna hade agiterat bland massan och fått fram en annan kandidat, en verklig revolutionär som blivit arresterad i samband med ett upplopp, där någon blivit ihjälslagen. Honom begärde man nu fri. Pilatus frågade vad han då skulle göra med den man, som dock kallades deras konung. Också den frågan hade motståndarna förutsett, och svaret kom ögonblickligen: Korsfäst honom! Häpen frågade Pilatus, vad han då gjort för ont. Men massan svarade bara med allt vildare rop. Pilatus fann det bäst att göra som folket ville. Det var påsk. Jerusalem var oroligare än någonsin. Alltså frigav han en dråpare och fastställde domen över den, som han funnit vara oskyldig.

Jesus blir gisslad och förhånad (Mark 15:16–20)

Översättning

    Soldaterna förde bort honom, in på gården till högvakten, och kallade samman hela truppen. De satte på honom en purpurröd mantel och krönte honom med en krona av törnen, som de vred samman. Sen hyllade de honom och ropade: Leve judarnas konung! De slog honom i huvudet med en käpp och spottade på honom och hyllade honom med knäfall. När de gycklat nog med honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder. Sen förde de ut honom för att korsfästa honom.

Kommentar

   Den romerska vakten fick alltså ta hand om Jesus och förde honom in på gården till ”pretoriet”, den romerske ståthållarens högkvarter. Där verkställde man första delen av straffet och gisslade honom. Det var en svår misshandel som förvandlade ryggen till en blodig massa. Sen började man driva gyckel med honom och klädde ut honom. Han var ju anklagad för att vara judarnas konung. Alltså satte man på honom en röd mantel och flätade samman en krona av taggigt ris. Sen bugade man sig för honom och gav honom sin spefulla hyllning, medan man samtidigt spottade på honom och slog honom. När man var färdig med gycklet, förde man bort honom för att verkställa avrättningen utanför stadsmuren. 

Korsfästelsen (Mark 15:21–32)

Översättning

   Simon från Cyrene — far till Alexander och Rufus — gick förbi dem på väg utifrån fälten. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Så förde de honom till en plats som heter Golgata (det betyder dödskalleplats). De bjöd honom vin, tillsatt med myrra, men han tog inte emot det.

Så korsfäste de honom och delade hans kläder, som de kastade lott om för att se vad var och en skulle få. Det var vid tredje timmen de korsfäste honom. Och anslaget som sade vad han blivit dömd för, det löd: JUDARNAS KONUNG. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger om honom, den andre till vänster. De som gick förbi smädade honom, skakade på huvudet och sade: Nej men se! Han som bryter ner templet och bygger upp det igen på tre dar! Hjälp dig nu själv och stig ner från korset! På samma sätt gjorde översteprästerna narr av honom, inbördes och tillsammans med de skriftlärde, och sade: Andra har han hjälpt — sig själv kan han inte hjälpa! Han som är Messias, Israels konung, han borde nu stiga ner från korset, så att vi kan se och tro. Även de som var korsfästa tillsammans med honom smädade honom.

Kommentar

Den som skulle korsfästas brukade själv få bära sitt kors, eller rättare sagt tvärbjälken till korset. Jesus tycks ha dignat under bördan, utblödd som han var efter misshandeln. Soldaterna använde sig av sin rätt att rekvirera tillfällig arbetskraft. De tog fast en man som råkade gå förbi. Markus nämner inte bara hans namn utan också vad två söner till honom hette. Det visar att alla tre – eller i varje fall sönerna – måste ha varit kända för somliga bland åhörarna. Att Markus är ensam om att ge oss sönernas namn, tyder på att Petrus har velat göra denne Simon mera levande för sina åhörare genom att nämna några välbekanta släktingar till honom.

Golgata låg med all sannolikhet där Gravkyrkan nu reser sig inne i Jerusalem. På den tiden låg platsen strax utanför murarna, där en väg norrifrån ledde in i staden.
På avrättningsplatsen bjöd man de dödsdömda vin, som var blandat med myrra. Det var ett slags bedövningsmedel, som Jesus vägrade att ta emot.

Så spikades Jesus fast vid korset och soldaterna fick ta hand om hans kläder, så som det brukade gå till. Sen började den långa vakthållningen. Ibland kunde det ta dagar innan den korsfäste långsamt hade pinats ihjäl av törst och andnöd. Denna dag var det tre som avrättades. De båda andra var ”rövare”, troligen medlemmar av någon politisk kampgrupp, som begått våldshandlingar mot romarna eller deras medlöpare. På korset fästes en tavla, där det som vanligt stod angivet vad den dödsdömde hade gjort sig skyldig till. På Jesu kors hade Pilatus låtit sätta orden ”Judarnas konung”. Det var en korrekt sammanfattning av vad judarna sagt. Samtidigt låg det något av romarens förakt i ordvalet. Se här, sådana kungar har detta oresonliga folk!

Det var vid tredje timmen, alltså klockan nio på förmiddagen, som korsfästelsen ägde rum. Många av dem som stått och ropat utanför pretoriet hade följt med, troligen också några medlemmar av Stora rådet. Man ville få klara bevis på att denne Jesus var en bedragare. Det stod ju i lagen att den som blev ”upphängd på trä” var en förbannad, en som Gud själv hade förkastat. Det var gott att få det klart bevisat, så mycket oro som denne nasaré hade vållat bland folket. Det var också om den saken som de kringståendes samtal och deras speglosor rörde sig. Han skulle ju vara Messias. Han hade gjort anspråk på att vara Guds utsände. Hade han verkligen varit det, så borde han nu kunna stiga ned från korset.

 

Jesus dör (Mark 15:33–41)

Översättning

Vid sjätte timmen sänkte sig mörker över hela landet, och det varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eloi, Eloi, lama sabaktani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Några som stod där hörde det och sade: Hör, han ropar på Elias. En av dem skyndade fram med en svamp, som han fyllt med ättikvin och fäst vid en käpp, och ville ge honom att dricka. Han sade: Få se om Elias kommer och tar ner honom. Men Jesus ropade med hög röst och gav så upp andan. Då rämnade förlåten i templet, mitt itu, uppifrån och ända ned. Men när centurionen som stod där mitt framför honom, såg att det var så han dog, sade han: Så var då den mannen verkligen Guds son.

Men även några kvinnor stod där på avstånd och såg på. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria, som var mor till Jakob den yngre och Joses, och Salome — de som hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen — och många andra som hade följt med honom på vandringen upp till Jerusalem.

Kommentar

Vid sjätte timmen – klockan tolv på dagen – mörknade det över landet. Man har gissat på något av de stoftmoln, som kan komma drivande högt uppe i de övre luftlagren efter sandstormarna i öknen och förmörka solen och svepa landet i töcken. I så fall måste det ha varit en dag av kvävande hetta och outhärdligt tung atmosfär, en sådan som kan komma över landet när värmen strömmar in från den stora arabiska öknen och temperaturen mitt i natten kan stiga upp emot trettio grader.

Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst. Hans ord var ett psalmcitat, början av den 22 psalmen (i arameisk översättning). Skriften var ju för Jesus den självklara källan till kunskapen om Gud och hans avsikter. Där fanns den väg beskriven, som Människosonen måste gå. Just den 22 psalmen innehåller en skildring av det djupaste lidande som kan drabba Guds tjänare. De första orden i en psalm var för judarna ofta namnet på hela psalmen (så som vi talar om ”Upp min tunga” eller ”Den korta tid” och menar hela psalmen). Nämndes de första orden, så manades alltså hela psalmen fram med sin grundstämning och sitt budskap. När nu Jesus sade ”Eloí, Eloí, lamá sabaktáni”, så var det först och främst ett vittnesbörd om att han i den stunden verkligen var övergiven, ensam under bördan av den skuld han tagit på sig. Vidare var det ett vittnesbörd om djupet i hans lidande, så som det skildras i psalmen: en som fått händer och fötter genomborrade, vars tunga låder vid hans gom, en som blivit till smälek för folket, bespottad av alla, just därför att Gud tycks ha övergivit honom. Man får nog också ta med grundtanken i psalmen: Här är det Guds rättfärdige som lider, den som Gud en gång skall ge upprättelse, så att alla kommande släkten skall ära och tjäna honom.

Det förstod nu inte de kringstående. Några trodde att han ropade på Elia och tyckte att det skulle vara spännande att se, om den store profeten verkligen skulle komma och ta ner honom från korset. Vid korset stod en kruka med surnat vin, det billiga och dåliga vin som soldaterna hade rätt att dricka också under tjänstgöringen. Någon fyllde en svamp med det och satte den på en käpp för att räcka den korsfäste. Jesus måste alltså ha hängt ett stycke över marken, inte med fötterna bara några handsbredder över jordytan, så som det annars var vanligt.

Återigen ropade Jesus med hög röst. Det var något svårförklarligt för de kringstående. Den som var korsfäst hade ständigt stigande svårigheter att andas och kunde därför knappast mer än stöna. För lärjungarna stod det klart, att också Jesu sista andedrag hade varit uttryck för en makt och en uppgift, som ingen annan fått på sin lott. Centurionen som stod där drog en liknande slutsats.
På avstånd stod några kvinnor. De hade troget följt Jesus under hans verksamhet i Galileen och på vägen upp till Jerusalem. Nu stod de på avstånd och såg på, medan Petrus och hans kamrater höll sig dolda.

 

 Begravningen (Mark15:42–47)

Översättning

   Det var nu redan sent på dagen, och det var tillredelsedag, det vill säga dagen före sabbaten. Därför tog Josef från Arimatea mod till sig och gick till Pilatus. Han var en ansedd rådsherre och hörde själv till dem som väntade på Guds rike. Han bad nu att få Jesu kropp. Pilatus fann det underligt att han redan skulle vara död och kallade till sig centurionen och frågade om Jesus verkligen dött. När han fått besked av centurionen, lät han Josef få den döda kroppen. Josef köpte då en linneduk, tog ned Jesus från korset, svepte honom i duken, lade honom i en grav som var uthuggen i klippan, och rullade en sten framför ingången till graven. Men Maria från Magdala och den Maria som var mor till Joses såg var han blev lagd.

 

 

Kommentar

Tillredelsedagen var fredagen, dagen före sabbaten. Det var då man måste göra allt i ordning för att kunna hålla sig stilla under sabbaten. Alla evangelisterna betygar att Jesus dog på en fredag. Om datum tycks däremot uppgifterna gå isär. Johannes säger ganska tydligt att det var den 14 Nisan, den dag då man slaktade påskalammet. Som vi sett tyder uppgifterna hos Markus (och de andra synoptikerna) på att det var den 15 Nisan, första dagen i det osyrade brödets högtid. Emellertid finns det också hos dem uppgifter som tyder på att det knappast kan ha varit den 15. Den dagen högtidlighölls som en sabbat. Det är svårt att tänka sig att man den dagen skulle hållit rådssammanträde och låtit verkställa en dödsdom. Simon från Cyrene kom ”utifrån fälten”, sannolikt från något arbete. Det skulle knappast heller ha hänt den 15. Tänkbart är, att de avvikelser i kalendern, som man vet kunde förekomma, just det året hade orsakat att några – bland dem Jesus – åt påskalammet någon dag tidigare än det stora flertalet. Den 14 Nisan bör då ha varit Jesu dödsdag, alltså fredagen före den sabbat, som det året var första dagen i det osyrade brödets högtid.

Detta skulle då också förklara den stora brådskan vid Jesu begravning. Klockan tre hade Jesus dött, klockan sex gick solen ner och årets största helg bröt in. Det var ingen tid att förlora, och Josef från Arimatea ”tog mod till sig” och gick till Pilatus, utan att bry sig om att han kunde bli misstänkt och illa anskriven för sina förbindelser med en avrättad statsförbrytare. Markus säger att Josef, som tillhörde Stora rådet, samtidigt ”hörde till dem som väntade på Guds rike”. Det betyder att han hörde till de fromma kretsar, dit både Jesu och Johannes Döparens föräldrar hade hört. Han bad nu att få ta hand om den döda kroppen, som annars skulle ha kastats på närmaste avskrädeshög utanför staden.

Pilatus blev förvånad över att en korsfäst kunde ha dött så snart, men sen han kontrollerat faktum, hade han ingenting att invända. Josef skaffade i all hast en svepning, tog ned Jesus från korset och lade honom i en av de klippgravar, som fanns uthuggna överallt i bergen utanför Jerusalem. Den tillstöts på det vanliga sättet med en sten, vanligen en rund skiva av ungefär samma form som en svensk kvarnsten. Den stod på högkant i ett spår, som huggits ut i berget. Man kunde baxa stenen åt sidan, högre upp i spåret (som sluttade) och kila fast den, så att den inte rullade tillbaka medan man var inne i graven. Sen lät man den rulla tillbaka, så att den slöt till graven. Det bör ha skett just som solen sänkte sig ned bakom bergen i väster och sabbaten gick in.

   


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk