Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus kapitel 16. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Evangelium enligt Markus Kapitel 16

Den tomma graven (Mark 16:1–8)

Översättning

    Så gick sabbaten till ända, och Maria Magdalena och den Maria, som var mor till Jakob, och Salome köpte salvor för att gå och smörja honom. Tidigt i gryningen till första veckodagen kom de till graven i soluppgången. Och de sade till varandra: Vem skall hjälpa oss att rulla bort stenen från ingången till graven? Men när de lyfte blicken, fick de se att stenen redan hade rullats åt sidan. Det var en mycket stor sten. De gick in i graven och fick se en ung man som satt på högra sidan, klädd i en lång vit dräkt. De blev utom sig av förskräckelse. Men han sade: Bli inte förskräckta. Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått. Han är inte här. Se där är platsen där de lade honom. Men gå nu och säg till hans lärjungar och till Petrus, att han kommer att gå före er till Galileen. Där skall ni få se honom, så som han har sagt er. Och de gick ut och flydde sin väg från graven, darrande av förskräckelse. De sade inte ett ord till någon, så rädda var de.

 

Kommentar

Markus har redan två gånger givit oss namnen på tre kvinnor, som troget – fast på avstånd – hade följt Jesus under långfredagen. De hade sett vad som hände på Golgata och de hade följt efter till platsen där han lades. En av dem var Maria Magdalena (vilket betyder Maria från Magdala, men tycks ha använts som namn på henne till skillnad från andra Marior). Hon nämns av alla de andra evangelisterna. Vidare var det ännu en Maria som var ”Jakob den yngres och Joses mor”. Henne nämner också Matteus och Lukas. Vi vet annars ingenting om henne. Hennes söner måste ha varit kända i urförsamlingen – ett bevis på att berättelsen inte kan vara senare tillkommen. Slutligen talar Markus om en Salome. Hon finns annars inte omnämnd, men eftersom Matteus i det här sammanhanget talar om modern till Sebedeus-sönerna Jakob och Johannes, är det möjligt att det var hon som hette Salome.

Jesus hade blivit lagd i sin grav just som sabbaten gick in. Som alla fromma judar höll sig kvinnorna nu stilla, tills sabbaten var över. De hade tydligen redan fattat sitt beslut att visa Jesus en sista tjänst genom att smörja hans kropp. Vad som gjorts i den vägen på fredagskvällen måste ha varit ett hastverk. Det är möjligt att kvinnorna inte alls visste om det. Det ligger i varje fall ingenting osannolikt i att de beslöt att smörja den döde på det vis som pieteten fordrade. När affärerna i staden öppnades vid solnedgången på lördagskvällen köpte de alltså vad de behövde. I grekiskan står här ett ord som betyder ”välluktande ting”. Det kan ha varit kryddor, oljor eller (kanske troligast) salvor. Sedan avvaktade de den nya dagen och bröt upp just som det ljusnade. De kom fram till graven i själva soluppgången; gryningen, liksom skymningen, är kort i södern.

Man har sagt, att kvinnorna inte gärna kan ha velat smörja en död kropp som redan måste vara i upplösning. Det är en skrivbordsreflexion av någon som hört hur snabbt upplösningsprocessen sätter in i söderns hetta. I själva verket var en gravkammare i klippan vid denna tid på året minst lika sval som ett svenskt bårhus. Det hade dessutom ännu inte förflutit 48 timmar sen Jesus dog.

Det är skrivbordsvisdom också när man raljerar över kvinnornas förmenta tanklöshet. Borde de inte ha tänkt på den tunga stenen innan de gick hemifrån? I själva verket är det helt naturligt om de på vägen började tala om, vem de lämpligen skulle be om hjälp. Arbetsfolk kunde man alltid få tag på här i trädgårdarna utanför stadsmuren. Det gällde ju bara att få fatt på ett par starka karlar, som kunde baxa upp den runda stenen i dess spår, så att ingången till graven blev fri.

Men nu var det just detta som redan hade skett. Häpna och förskräckta skyndar sig kvinnorna fram och går in i graven. Deras förskräckelse blir ännu större, när de ser en främmande man sitta därinne. Han beskrivs som ung och klädd i långa, fotsida vita kläder. Markus använder inte ordet ”ängel!”, liksom inte heller Lukas (inte heller i berättelsen om himmelsfärden). Det grekiska ordet för ”ängel” (liksom det hebreiska) betyder egentligen ”budbärare”. En ängel är en budbärare från Gud. Det viktiga är alltid Guds budskap, inte budbärarens person. Därför lämnar Nya Testamentet så ofta den frågan obesvarad, vem det nu egentligen var som visade sig. Det räcker med konstaterandet att det var någon, som var sänd av Gud. Den populära uppfattningen att en ängel måste betyda ett väsen med stora vingar leder tankarna åt fel håll. Vad kvinnorna såg var en ”ung man”. Insikten att det måste ha varit en Guds budbärare kom efteråt. Mannen började nämligen tala till dem. Han förklarade att Jesus inte längre var där. Han hade uppstått från de döda. Därför skulle de nu gå ”till hans lärjungar och till Petrus” med den hälsningen att de skulle bege sig till Galileen. Där skulle de få se honom.

Vad kvinnorna fick var alltså uppdraget att framföra en hälsning till lärjungarna, inte att ”förkunna uppståndelsen” som det ibland helt missvisande sägas. Uppdraget att förkunna uppståndelsen och predika evangelium tillkom dem som Jesus hade utsett. Det var de som nu skulle få en första hälsning från den uppståndne. Att Petrus blir särskilt nämnd kan bero på att han var apostlarnas ledare, som nu efter Jesu död skulle axla sitt ansvar. Det kan också innebära en bekräftelse av att hans uppdrag stod fast trots hans svek och förnekelse.

Markus säger nu, att kvinnorna fortfarande var så omtumlade och förskräckta, att de inte sade ett ord till någon. Och här slutar evangelium enligt Markus. Detta är en av de största gåtor som Nya Testamentets text ställer oss inför. Vad som följer är senare tillägg. Ännu i dag slutar texten här i de två äldsta biblar som finns bevarade och ett par av fornkyrkans lärdaste män (Hieronymus och Eusebius) betygar, att nästan alla handskrifter som de sett saknar det som kommer efter vers 8.

Men kan verkligen Markus ha slutat sitt evangelium på det viset? Han måste ha vetat långt mera om uppståndelsen. Man behöver bara påminna om vad Paulus – åt vilken Markus varit medarbetare – långt tidigare räknar upp som stående punkter i den kristna undervisningen (1 Kor 15:3 f). Hade Markus kanske tänkt att – liksom Lukas – skriva en andra del och skildra, vad som följde efter påskdagsmorgonen? Eller blev han avbruten just här? Kanske av omstörtande händelser, förföljelser – eller rentav döden? Eller gick slutet på hans manuskript förlorat? Allt är gissningar, och på alla punkter kan man resa invändningar. Vi står inför en olöst gåta. Rimligen måste Markus ha tänkt sig en fortsättning, där han på något vis förklarade, hur kvinnorna löstes ur sin förlamning och framförde hälsningen till apostlarna.

Tillägget till Markus (Mark 16:9–20)

Översättning

    Efter sin uppståndelse på första veckodagens morgon visade sig Jesus först för Maria Magdalena, ur vilken han drivit ut sju onda andar. Hon gick bort och berättade det för dem som vandrat med honom och som nu sörjde och klagade. När de fick höra att han levde och visat sig för henne, trodde de inte på det. Därefter visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på vandring ut på landet. Även de kom och berättade det för de andra, men inte heller dem trodde man på. Senare på dagen, när de låg till bords, visade han sig för de elva och gick till rätta med dem för deras otro och deras hårda hjärtan och för att de inte hade trott dem som hade sett att han var uppstånden.

Han sade till dem: Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat. Den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd. Och dessa tecken kommer att följa dem som tror: I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala på ett nytt sätt med tungor. De skall taga ormar med händerna. Om de dricker något dödligt gift skall det icke skada dem. De skall lägga händerna på sjuka och göra dem friska.

När Herren Jesus hade sagt dem detta, blev han upptagen till himmelen och satte sig på Guds högra sida. Men de drog ut och predikade överallt, och Herren var med dem och bekräftade ordet med de tecken som åtföljde det.

Kommentar

   Detta tillägg, som ännu på 300-talet saknades i flertalet handskrifter, måste ha funnits redan på 100-talet, eftersom det citeras av kyrkofadern Ireneus (död omkr 185). Det förefaller att vara skrivet av någon som velat göra en sammanställning av uppståndelseberättelserna i de andra evangelierna. Från Johannes kan han ha fått upplysningen att Maria Magdalena var den första, som fick se den Uppståndne. Sedan syftas det uppenbarligen på berättelsen om lärjungarna på vägen till Emmaus, som finns endast hos Lukas. Lukas säger emellertid inte att de två möttes av otro, när de kom tillbaka till Jerusalem. Tvärtom fick de höra att Jesus verkligen var uppstånden. Uppgiften om hur Jesus kommer till de elva på påskdagens kväll kan vara hämtad från Lukas eller Johannes, men vad som sen sägs om Jesu missionsbefallning har snarare Matteus till källa. Det finns emellertid flera små avvikelser, som tyder på att författaren snarare öst ur sitt minne och ur den muntliga undervisning, som han kände till. Det gäller särskilt de ord av Jesus, som han till slut anför. De handlar om de tecken som skall åtfölja dem som tror. Att Jesus gav sina apostlar makt att driva ut onda andar, att bota sjuka och att ”förtrampa all ovännens härsmakt”, det finns betygat, men om tungomålstal eller om skydd mot dödande gift finns det inga Jesusord bevarade i våra evangelier.

Här talas om dopet. Ordagrant översatt lyder stället: ”Den troende och döpte skall bliva frälst.” Med ”troende” menas – det visar den grekiska verbformen – en som kommit till tro (och självfallet förblivit i tron). På samma sätt betyder ”döpt” en som vid något icke närmare bestämt tillfälle blivit döpt. Man kan – som vår nuvarande kyrkobibel – översätta: ”den som tror och bliver döpt” men man får då ha klart för sig att det inte är fråga om något som skall ske i en viss tidsföljd. Det är fråga om två villkor för frälsningen. Tron och dopet är båda nödvändiga.

De ”tecken” som skall åtfölja den som tror är att förstå som under. Ett ”tecken” är inte ett tecken på att tron finns där, så att man kan dra den slutsatsen att tron saknas, om inte dessa tecken visar sig. Det är fråga om under, som sker där människor fått gåvan att ”utföra kraftgärningar” (1 Kor 12:10).
Det ”oäkta” Markusslutet är alltså sannolikt ett vittnesbörd om vad som lärdes och troddes i den efterapostoliska kyrkan. Just därigenom får vi här en passande slutvinjett till Evangelium enligt Markus. Verket har gått vidare. Evangelium genljudet i hela världen. Den unga kyrkan kan intyga, att Herren verkligen bekräftat sitt ord genom att låta det följas av mäktiga gärningar och en framgång som motståndarna aldrig kunnat ana. Och samtidigt ser vi hur oförliknelig den klassiska tiden var, den då apostlarna levde och verkade under intrycket av Mästaren själv. Här i avslutningen talar en man, som läst och lärt vad andra sagt om Jesus. Markusevangeliet präglas ännu av ett ögonvittnes berättelser. Vi hör en av dem tala, som kunde säga, så som Johannes säger i sitt första brev: Det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med egna händer tog på, det förkunnar vi. 

        


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk