Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Markus evangelium Inledande komm: Bo Gierz PDF Skriv ut E-post


Bo Giertz kommentar:

Evangelium enligt Markus

Inledning

Vem skrev Markusevangeliet?
Rätteligen borde man – som i fornkyrkan – alltid säga ”evangelium enligt Markus”. Det finns bara ett evangelium. Detta enda evangelium är det som Markus vill lägga fram. Men vem var han?

Det finns en samstämmig tradition från fornkyrkan, som säger oss att han var den Johannes Markus, som på flera ställen finns omnämnd i Nya Testamentet. Första gången möter vi den uppgiften hos biskop Pápias (i Hierápolis i Mindre Asien) som någon gång före år 130 skrev ett stort verk om allt vad han personligen hört dem berätta, som ännu talat med Jesu egna lärjungar. En av dessa lärjungar (presbytern Johannes i Efesus) skall ha sagt följande: Markus hade tjänat Petrus som tolk. Själv hade han inte hört Jesus och inte vandrat med honom, men vad han hört av Petrus, det hade han samvetsgrant upptecknat. Han gjorde det emellertid inte i (kronologisk) ordning. När Petrus undervisade, tog han nämligen fram sådant som åhörarna just då behövde, utan att fästa sig vid tidsföljden. Vad Markus vinnlade sig om, det var att varken utelämna eller förvanska något i det som han återgav.

Det finns all anledning att tro att denna gamla tradition i huvudsak är riktig. Det fanns ju ingen anledning att tillskriva just den ganska okände Markus ett evangelium, om han inte verkligen skrivit det. Och vad vi för övrigt vet om denne Markus gör det i hög grad troligt, att han kan vara författaren.

Markus omnämns på tio ställen i Nya Testamentet. Första gången vi hör hans namn är i berättelsen om hur Petrus räddades ur fängelset i Jerusalem (Apg 12) och tog sin tillflykt ”till det hus, där Maria bodde, hon som var mor till den Johannes, som också kallades Markus”. Det var där lärjungarna var samlade. Maria tycks alltså ha ägt ett relativt stort hus, och Markus måste ha lyssnat till Petrus – och kanske tolkat honom? – redan under urförsamlingens första år i Jerusalem.
I samma kapitel berättas sedan, att Paulus kom till Jerusalem på ett kort besök och vid återresan till Antiokia tog med sig Markus. På den första missionsresan fick Markus följa med Paulus och Barnabas (Apg 13), men när färden från Cypern gick till rent hedniska bygder i Mindre Asien, vände han tillbaka. Paulus måste ha uppfattat det som ett svek, ty när den andra missionsresan förestod, och Barnabas – som var kusin till Markus – ville ta honom med, motsatte sig Paulus bestämt detta, och följden blev att Barnabas med Markus drog åt ett håll och Paulus åt ett annat, sen han fått en ny medhjälpare (Apg 15). Längre fram måste det goda samarbetet ha återställts, ty i breven till Filemon och Kolosse hälsar Paulus från Markus. Han kallar honom sin medarbetare och ger honom sin rekommendation. I Andra Timoteusbrevet (4:11) nämns han också som en duglig medhjälpare. Även i Petri första brev (5:13) finns han omnämnd som ”min son Markus”. Det kan betyda att Petrus haft en avgörande betydelse för hans kristna tro, kanske att han döpt honom. I varje fall visar det att de stått varandra nära. Markus finns alltså knuten till både Petrus och Paulus i Nya Testamentet.

Nu var visserligen Markus ett vanligt namn på den tiden, och det kan inte bevisas, att det är Johannes Markus som avses på alla dessa ställen. Att det gäller flertalet av dem kan i varje fall anses säkert. Betydelsefullt är det också, att han omnämns i ”fångenskapsbreven” som troligen är skrivna från Rom i början av 60-talet. Det tyder på att Markus befann sig här under den tid, då Petrus verkade i Rom (där han led martyrdöden, omkring år 64) och behövde en medhjälpare, som tolkade honom från arameiska till grekiska (det språk som församlingen i Rom använde).

Hur arbetade Markus?
Markus bör alltså ha varit väl förtrogen med det stoff, han skulle skriva ned. Vi får emellertid inte föreställa oss att han arbetade ungefär som en modern författare som skriver en biografi och ger egna synpunkter på vad han hört och läst. Evangelierna är inga biografier. I själva verket ger oss Markus med sitt evangelium det första exemplet på en ny litteraturart som inte tidigare funnits. Det hänger samman med bakgrunden och syftet. Markus ville inte berätta Jesu livs historia. Han ville föra fram ett budskap om något viktigt som hänt i hans tid. Och detta budskap var redan fast utformat, när han gick till verket. Han hade själv arbetat i dess tjänst i många år.

Vi hör nämligen (Apg 13:5) att han på den första missionsresan blev medtagen som ”tjänare” åt apostlarna. Det betyder inte att han var deras betjänt, utan att han var deras medhjälpare. Lukas använder samma ord ”tjänare” (hyperétes) i inledningen till sitt evangelium, där han säger att han hämtat sin kunskap från dem som från första början varit åsyna vittnen och ”tjänare” åt ordet. Längre fram hör vi att det fanns sådana ”tjänare” vid sidan av apostlar och presbyterer i urkyrkan. Det ligger i sakens natur, att man i missionsarbetet behövde kunnigt folk, som kunde undervisa de unga församlingarna om vad Jesus gjort och sagt. Jesus själv hade ”undervisat”, säkert på vedertaget vis (han kallades ju rabbi!) så att han lät sina lärjungar upprepa och memorera huvudsumman av vad han sagt. Och alldeles som rabbinernas lärjungar kunde berätta, vad de sett sin läromästare göra (med bestämda ord, som de i sin tur inpräntade hos andra lärjungar), så måste apostlarna redan från början ha berättat om Jesu liv och död på ett sätt, som i stort sett var gemensamt för dem. När det i Apostlagärningarna (6:4) berättas, att de var helt upptagna av ”ordets tjänst” så får vi tänka oss att den tjänsten också bestod i att utforma stoffet till en undervisning om Jesus, som innehöll vad de själva lärt sig av Mästaren och själva sett honom göra, och att belysa det med citat från Gamla Testamentet. Så fanns det redan från början en lång rad Jesusord, som man själv ”mottagit” och nu ”överlämnade” åt andra. Det är de uttrycken som används i Nya Testamentet, uttryck som hämtats från rabbinerna och deras undervisning. Utom dessa Jesusord ”överlämnade” man berättelser om vad Jesus gjort, både enstaka korta berättelser och längre sammanhängande avsnitt (främst passionshistorien, som redan mycket tidigt måste ha varit ett sammanhängande helt).

När en man som Johannes Markus fick uppdraget att följa apostlarna som ”tjänare”, var han alltså en ”Ordets tjänare”, en som var väl bevandrad i detta som man ”undfått” och som nu troget skulle ”meddelas” åt andra. Vi vet genom Pauli brev att missionsarbetet till en väsentlig del bestod just i att man meddelade de unga församlingarna denna heliga ”tradition” (på grekiska paradosis), som kom från Kristus och apostlarna.

Genom sin nära anknytning till både Paulus och Petrus var nu Johannes Markus särskilt väl ägnad att fästa detta material på papperet. Kanske var han dessutom en god berättare. Hans stil är folklig och konkret, knapp men uttrycksfull. Det är emellertid svårt att säga, vad som här beror på honom själv och vad som eventuellt är en återklang av Petrus sätt att tala. Det finns mycket som ger intryck av att det är ett ögonvittne – alltså Petrus – som berättar om vad han själv upplevt. Vi får återkomma till den saken i kommentaren.

Det är alltså viktigt att ha klart för sig, att Markus inte är en författare som här skapat ett eget verk. Han är en ”Ordets tjänare” som skriver ned vad han själv många gånger hört, tolkat och lärt ut åt andra. Vad han återger är den kristna församlingens gemensamma egendom.

När skrev Markus?
Den fornkyrkliga traditionen går i sär när det gäller tidpunkten för Markus arbete med att skriva ned den evangeliska traditionen. Det uppges både att det skedde medan Petrus ännu levde och att det gjordes efter hans död. I varje fall bör det ha skett under 60-talet. Tidpunkten är i själva verket av mindre betydelse, eftersom det är fråga om berättelser, som redan länge berättats med i stort sett samma ord. Det var ju inte så att Markus fick sätta igång med att intervjua människor och samla material, när han skulle börja sitt arbete. Materialet låg redan färdigt. Han hade känt och tjänat detta budskap i minst tjugo år.

Forskarna är ganska ense om att Markusevangeliet är äldst bland de fyra evangelierna. Texten hos Matteus och Lukas tycks förutsätta en kännedom om Markus. Det finns emellertid också andra teorier. Har de rätt, som menar att Lukasevangeliet och Apostlagärningarna är skrivna som ett slags bakgrundsinformation i processen mot Paulus för att ge någon sympatiskt inställd romare nyttiga informationer, så måste Lukas och Markus ha arbetat ungefär samtidigt i början av 60-talet. Att de då båda befann sig i Rom bestyrks av hälsningarna i slutet av Kolosserbrevet (4:10 och 14).

Vilket syfte hade Markus?
Att Markus med sitt evangelium på något sätt velat gagna den kristna missionen och undervisningen i församlingarna är uppenbart. Att närmare ange något visst syfte är svårare. Somliga menar, att det han främst siktar på är den elementära dopundervisningen. Syftet är att göra dopkandidaterna förtrogna med det viktigaste av Jesu ord och gärningar. Det är möjligt att detta är riktigt. Man frågar sig emellertid då, varför Jesu ord så uppenbart fått stå tillbaka för hans gärningar. En jämförelse med Matteus och Lukas visar omedelbart, att det fanns en rik skatt av Jesusord som genom den apostoliska undervisningen förmedlats till församlingarna. Markus kan inte ha varit okunnig om den. Ändå begränsar han sig och låter Jesu gärningar dominera. Möjligen beror det på att kunskapen om Jesu ord var den säkrast och bäst bevarade kunskapen ute i församlingarna. Den gick ju tillbaka på Jesu egen undervisning. Man höll – som bl.a. Paulus kan lära oss – noga reda på vilka Jesusord som fanns att åberopa i en viss fråga. Berättelserna om Jesu gärningar gick inte på samma sätt tillbaka på Jesu egen undervisning. Om de gavs vidare i en mindre fast utformad gestalt och lättare kunde förändras och förvanskas, kan det ha funnits ett särskilt behov att få den apostoliska traditionen fixerad. Men detta är – som så mycket annat som rör Nya Testamentets uppkomst – bara ett antagande.

På säkrare mark är vi, när vi antar att vi här har framför oss en skrift av en man som vuxit upp i Jerusalem, vars mor hörde till den första kretsen av kristna och i vars barndomshem apostlarna gick ut och in; en man som vid mogna år arbetat under Paulus och Petrus och varit väl förtrogen med den apostoliska förkunnelsen och som i denna sin skrift framför allt velat återge, vad han hört den främste bland de tolv berätta, inte tillfälligt så som man berättar minnen, utan gång på gång, som underlag och utgångspunkt för sin förkunnelse. Det är kanske just detta, som ger Markusevangeliet dess särskilda karaktär och tjusning: att man så ofta tycker sig höra en man berätta om egna upplevelser, som fått livsavgörande betydelse för honom. Kommentaren får säga mera om den saken.

 

 

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk